Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Interglaciala perioder - In tergo - Interim - Interimsafsked - Interimsbref - Interimsqvitto - Interimsregering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Interglaciala perioder (af Lat. inter, mellan, och
glacies, is), geol. Se Istiden.
<b>in tergo,</i> Lat, handelst. Se A tergo.
Interim, Lat., emellertid, tills vidare, brukas
i åtskilliga sammansättningar, i betydelsen
tills vidare gällande, tills vidare antagen,
t. ex. interimsqvitto, interimsstyrelse,
interimschef o. s. v. I samma betydelse begagnas
adj. interimistisk. – Kyrkohist., de förmedlingsformar
eller af kejsaren utgifna religionsstadgar, som voro
afsedda att under religionsstriderna i Tyskland ordna
förhållandena mellan katoliker och protestanter
"tills vidare", nämligen till dess ett allmänt
kyrkomöte afgjort tvistefrågorna. Dessa "interim",
som uppkallades efter orten, der de framlades till
antagande, voro följande: det för en omisskänlig
fredssträfvan utmärkta Regensburgska interim (se
d. o.), 1541, som dock förkastades af de katolske
furstarna; det af hvarken katoliker eller protestanter
väl upptagna Augsburgiska interim (se d. o.), 1548,
som i sjelfva verket icke bjöd något annat än en ny
underkastelse under Rom; samt Leipzigska interim
(se d. o.), 1548, i det hela endast en mildrad
reproduktion af det Augsburgiska. Först genom de för
protestanterna fördelaktiga Passaufördraget (1552)
och religionsfreden i Augsburg (1555) kommo de bägge
stridande partierna på det klara med hvarandra.
P. F.
Interimsafsked (se Interim) kallas det afsked,
som regementschef eger gifva afskedsberättigadt
manskap vid indelt trupp. Det bestyrkes vid
följande generalmönstring eller vid annan mönstring,
som sker med generalmönstrings kraft och verkan.
C. O. N.
Interimsbref. Se Fribref.
Interimsqvitto (se Interim), jur., ett skriftligt
intyg om en fullgjord betalning, hvilket intyg är
afsedt att endast gälla tills vidare och framdeles
utbytas emot ett annat. Särskildt nyttjas detta
uttryck för att beteckna sådana intyg, som lemnas
dem, hvilka tecknat aktier i ett bolag, till bevis
om de inbetalningar de efter hand verkställa å
aktiebeloppen. Sedan aktiebeloppen till fullo
eller till viss i bolagsordningen bestämd del
blifvit inbetalda, utlemnas emot återställande
af dessa interimsqvitton aktiebref (se d. o.).
J- H-r.
Interimsregering (se Interim), statsr., sammanfaller,
då ordet tages i vidsträcktaste mening, med regentskap
eller riksföreståndareskap och betecknar den styrelse,
som anordnas för regeringsmyndighetens utöfvande af
annan eller andra än den egentlige regenten, så snart
denne är oförmögen eller förhindrad att riksstyrelsen
sjelf förvalta. Regeringsformen känner flere slag
af ett sådant riksföreståndareskap, och bland dessa
kunna särskiljas fullständigt riksföreståndareskap,
då hela regeringsmyndigheten öfver hufvud ligger
i det interimistiska regentskapets hand, och
partielt riksföreståndareskap, då konungen sjelf är
den egentlige utöfvaren af regeringsmyndigheten,
men har öfverlemnat en del deraf åt en särskildt
anordnad regering.
Det fullständiga riksföreståndareskapet har ett
gemensamt kännemärke, som är en följd af
Sveriges union med Norge, deri att det alltid skall
vara gemensamt för båda de förenade rikena; unionen
hvilar nämligen hufvudsakligen på den högsta
regeringsmyndighetens enhet. Det kan för öfrigt
antingen anordnas i enlighet med grundlagsstadgade
former, eller ock ordnas såsom representationen finner
lämpligt. De lagbestämda formerna af fullständigt
riksföreståndareskap i Sverige äro förmyndareregering
(se d. o.) och interimsregering. Enligt grundlagarna
(R. A. § 7; N. G. L. §§ 40, 41) skall sådan
interimsregering öfvertaga riksstyrelsen: 1) om
konungen dör, och ingen tronföljare finnes (R. F. §
42); 2) om konungen dör och efterlemnar minderårig
tronföljare (R. F. § 41); 3) om konungen dör, och
tronföljden är oviss, på grund af ett ofödt barns
möjliga företrädesrätt (R. F. § 41; jfr K. A. §
2); 4) om konungen är frånvarande från sina riken,
utan att vara i fält, och sålunda är grundlagsenligt
obehörig att regeringen utöfva (R. F. § 39); 5) om
konungen blir så sjuk, att han ej regeringsärendena
vårdar (R. F. § 40). Likasom i äldre tider, så snart
förhållandet genom laga bestämmelser ordnades,
rådet eller en del deraf var bemyndigadt att i
sådana fall utöfva interimistisk styrelse (1483
års recess; 1720 års R. F. § 16; 1772 års R. F. §
37), så föreskref äfven 1809 års R. F. helt enkelt,
att regeringen i ofvan angifna fall skulle föras
af statsrådet. Då sedermera föreningen med Norge
gjorde nya bestämmelser nödiga, stadgade R, A. §
7, att riksstyrelsen i dessa fall skulle föras af
en kollektiv interimsregering af 10 svenska och 10
norska statsrådsledamöter. Likasom man emellertid
redan förut i praxis sökt undvika denna betydliga
afvikelse från den monarkiska principen derigenom att
representationen bemyndigat kronprinsen (1812 Karl
Johan, 1818 Oskar) att föra regeringen, då konungen
hade förhinder, ändrades 1863 författningen så, att
i de två fall, då interimsstyrelse för någon längre
tid kan behöfves, d. v. s. under konungs utrikes resa
eller sjukdom, styrelsen skall utöfvas af den till
tronen närmast arfsberättigade, om han är myndig,
d. v. s. 18 år gammal, såsom interimsregent. Den
kollektiva interimsregeringen, som sålunda alltid
skall tillträda regeringsmyndighetens utöfning i
de tre först angifna fallen och derjämte kommer
att fungera i de två sistnämnda, om till tronen
närmast arfsberättigad prins är omyndig, vistas
utrikes eller är förhindrad, utgöres af hela det
svenska statsrådet, den norska statsrådsafdelningen i
Stockholm och sju andra norska statsrådsledamöter,
tagna bland de ordinarie statsrådsledamöterna
eller bland särskildt förordnade. De svenska och
norska ledamöterna i interimsregeringen skola
alltid vara lika många; har en svensk sålunda
förhinder, utträder jämväl en norrman (den yngste)
och tvärtom. Ordförandeskapet utöfvas hvarannan vecka
af den svenske och den norske statsministern (genom
lottdragning bestämmes hvilkendera först skall intaga
ordförandeplatsen) eller i deras ställe af deras
äldste ämbetsbroder. Besluten fattas efter omröstning,
hvarvid ordföranden har utslagsröst vid lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
