Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långifraren öfverlemnas, och en förebild dertill fanns
redan i den romerska rätten (jfr Hypotek). Något
medel erfordrades dervid för tryggande af långifvarens
rätt gentemot andra, åt hvilka låntagaren kunde
upplåta enahanda anspråk å samma egendom, eller åt
hvilka han försålde densamma, och i sådant syfte
blef det vanligt att den, som erhöll sådan panträtt,
anmälde densamma vid ting eller å rådstufva för
att få densamma antecknad i rättens minnesbok
(inprotokollerad, intecknad). Till en början stod
dock denna form tillbaka för den med besittning
förenade panträtten (dåmera kallad införsel),
men efter något vacklande blef förhållandet
småningom omvändt, såsom 1734 års lag uttryckligen
fastställer. Företrädet mellan olika inteckningar
blef beroende af tiden (se 1734 års lag H. B. 17:
9). Inteckning skedde ursprungligen endast af
förut upplåten panträtt, men redan tidigt blef
den ett medel att utan dylik föregående upplåtelse
bereda sådan säkerhet. Inteckning blef ett mycket
anlitadt rättsinstitut icke allenast i fråga
om fast, utan äfven med afseende å lös egendom,
och meddelades jämväl i gäldenärens hela egendom,
både lös och fast, såväl den han vid tillfället
egde som den han framdeles kunde erhålla. Genom
en förordning af 1730 inskränktes emellertid
företrädesrätten på grund af inteckning att gälla
blott i bestämd fast egendom. Längre fram begynte
inteckning nyttjas till stärkande jämväl af andra
rättigheter än panträtt. Redan i början af 1700-talet
omtalas inteckning af nyttjanderätt. Närmare
inteckningsbestämmelser gåfvos 1800 om arrende, 1827
om jordafsöndring på viss tid, 1844 om nyttjanderätt
för viss tid eller lifstid till fast egendom å
landet samt om s. k. undantag (se d. o.), 1857 om
nyttjanderätt till fastighet i stad. Företrädet
reglerades närmare genom förordningarna af
1845 och 1861 (se Förmånsrätt), dervid införsel
sistnämnda år miste hvarje förmånsrätt. – Genom
lagarna af d. 16 Juni 1875 har såväl intecknings-
som lagfartsinstitutet väsentligen utbildats och
förbättrats. Framförallt märkes införandet af
fastighetsbok (se d. o.). Så länge emellertid
icke åt fastighetsbok, utan åt protokollen, i
hvilka ifrågavarande ärenden i tidsföljd intagas,
s. k. inteckningsprotokoll, tillerkännes vitsord
– särskildt i fråga om de intyg myndigheterna
hafva att afgifva rörande en fastighet besvärande
inteckningar, s. k. gravationsbevis (se d. o.) –,
kan dock fastighetsboksväsendet icke anses på ett
tillfredsställande sätt genomfördt. I öfrigt hafva de
grundsatser, som härutinnan pläga framhållas såsom
väsentliga, vunnit tillbörligt erkännande i svensk
rätt, nämligen grundsatserna om inskrifningarnas
offentlighet: att en hvar intresserad må med
lätthet erhålla kännedom om skedda inskrifningar;
specialitet: att tydligen bestämmes hvilken egendom
som är i fråga, dervid svårast är att afgöra i
hvad mån en på flere egendomar hvilande gemensam
inteckning bör drabba en hvar af dessa; prioritet:
att företrädet, hufvudsakligen efter ansökningstiden,
väl ordnas mellan såväl olika inteckningar inbördes
som inteckning å ena sidan och lagfart å
den andra; fullständighet: att alla väsentliga anspråk
inskrifvas, dock med lämplig frihet för de enskilde;
prisbillighet; böckernas öfverskådlighet etc. I
motsats till det i vissa land antagna systemet att
inskrifning af ett anmäldt anspråk alltid medgifves,
om ock med underförstådt förbehåll att inskrifningen
har betydelse endast i det fall att rättigheten
verkligen eger giltighet, i motsatt fall icke,
hyllar svensk rätt åtminstone så till vida den
s. k. legalitetsprincipen att, på grund af kända
förhållanden och lätt tillgängliga upplysningar,
pröfning af en anmäld rättighets giltighet bör ske,
innan inskrifning beviljas, utan att dock sålunda
meddelad inskrifning utesluter framtida tvist om
rättighetens verklighet, hvarom förbehåll uttryckligen
stadgas i afseende å såväl inteckning som lagfart. I
fråga om företrädet vid inteckning viker en äldre
upplåtelsehafvare för en tidigare inteckningssökare,
åtminstone om denne är i god tro (vid samtidig
inteckningsansökan segrar i allmänhet den äldre
upplåtelsen), och samma regel gäller beträffande
lagfart. Äfven vid konkurrens mellan lagfart å
ena sidan och inteckning å den andra har tidigare
inskrifning företräde, utom i vissa undantagsfall
(ogulden köpeskilling m. m.), der senare inteckning
gäller mot tidigare lagfart. Vid samtidighet viker
deremot inteckningssökaren, då fordringsinteckning är
i fråga, men vid andra rättigheter är upplåtelsens
ålder afgörande. Med afseende på inskrifningens
noggrannhet användas tvänne metoder: den ena,
s. k. transskription, består i ordagrann afskrift
af den handling, som angår det till inskrifning
anmälda anspråket, den andra, s. k. inskription,
i kort sammandrag af dess hufvudsakliga innehåll. I
Sverige har transskriptionen vunnit tillämpning för
intecknings- och lagfartsprotokollen, inskriptionen
åter för intecknings- och lagfartsböckerna. För
fordringsinteckning, som tillåtes endast till
bestämdt belopp i penningar eller varor (dock
äfven för lifränta), förutsattes numera i regeln
fastighetsegarens medgifvande, hvilket deremot icke
erfordras för andra rättigheters intecknande. Är
handlingen obevittnad, bör dock upplåtaren
höras. Enligt nu gällande lag fordras för intecknings
beviljande ovilkorligen en fordringshandling,
men i vissa fall kan den intecknade panträtten
bestå, äfven sedan fordringen upphört att gälla. –
Inteckning af fordran skall, för att fortfarande
gälla, inom hvart tionde års slut undergå förnyelse,
hvilket, enligt nya inteckningslagen, icke är nödigt
i fråga om inteckning för annan rättighet, sedan
den blifvit i inteckningsboken införd, en olikhet,
som beror på rent praktisk hänsyn. Med intecknings
dödande förstås vederbörande myndighets förklaring att
inteckningen upphört att gälla. Dödas inteckningen
blott i en del af den pantförskrifna fastigheten,
kallas åtgärden relaxation. Med postposition menas
inteckningsmyndighetens förklaring att en inteckning,
som dittills varit likställd med eller haft bättre
rätt än en annan, framdeles skall stå efter denna,
hvilken säges anteponeras (ställas framför). –
Inteckning såväl som lagfart meddelas i vissa land
af särskilda, för ändamålet tillsatta myndigheter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
