Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Instrument - Instrumentalis - Instrumentalmusik - Instrumentation - Inställelsedag - Insubordination - Insubrer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
labialpipor och tungpipor, hvilka båda förenas
i orgeln (afarter af orgel: harmonium samt de
rent mekaniska, således ej egentligen musikaliska
instrumenten: positiv, orkestrion). Slaginstrumenten
äro antingen stämda i vissa toner (puka, klockspel)
eller blott rytmiska af obestämd tonhöjd (trumma,
bäcken, triangel, kastanjetter m. m.). Till
musikinstrumenten kan knappast räknas eolsharpan;
deremot må nämnas, bland mera efemära uppfinningar
af olika slag: eufon, harmonika, stråkpiano
m. fl. Instrument för akustiska undersökningar äro:
monokord, stämgaffel, siren. – 2. Jur., skriftlig
handling angående vissa åtgärder, som äro af rättslig
betydelse, såsom bouppteckningar, arfskiften, syner
m. m. 1 A. L. 2. I. Afz.
Instrumentalis (Lat.; af instrumentum, verktyg). Se
Kasus.
Instrumentalmusik kallas, i motsats till
vokalmusik, den musik, som utföres endast med
instrument. Huruvida den rena eller den ledsagande
instrumentalmusiken är den äldre, kan ej afgöras. Hos
grekerna finna vi soloflöjtspelet redan omkr. 585
f. Kr. så utveckladt, att Sakadas fordrade dess
likställighet med öfriga konster vid de pytiska
spelen, och äfven sjelfständigt kitharaspel skall
omkr. 559 hafva kommit till heders genom Agelaos
från Tegea. De gamles ledsagande musik var kanske ett
medspelande i unison eller oktav. Bleckinstrumenten
användes ända till långt in i medeltiden icke
för egentlig konstmusik, utan blott vid offer,
krigssignaler m. m. Först i "mysterierna" samt vid
de furstliga förmälningarna under medeltiden bildade
sig en flerstämmig instrumental konstmusik. En ny
fas börjar med stråkinstrumentens uppträdande. Af
trubadurer och kringresande spelmän nyttjades fiolen
i sina olika utvecklingsformer (fidula, giga), och i
början af 16:de årh. finna vi ett stort antal olika
stråkinstrument i flere storlekar, till sångstämmornas
förstärkning eller ersättning vid utförandet af de
store kontrapunktisternas invecklade vokalsatser. De
äldsta enkom för flere instrument skrifna tonstycken
voro danser. Den instrumentalsatsen utmärkande
rörligheten uppkom först i 16:de årh. genom solospelet
på klaver och luta; i ersättning för de uthållna
tonerna, som med dessa instrument ej kunde framkallas,
anbragte man "kolorering", figurverk, som senare
öfverflyttades på orgel och andra instrument. Denna
orgelsats, uppkommen genom fri, utsirad efterbildning
af vokalformerna, utvecklade sig vidare och
kulminerade i Bachs orgel- och klavérfugor. En andra
utgångspunkt har den moderna instrumentalmusiken i
solosångens ledsagning i de första musikdramatiska
försöken omkr. 1600, i början endast bestående af en
besiffrad bas; såsom inledning spelades en madrigal,
och mellanspelen utgjordes blott af några ackord. Ur
denna ringa början uppkom dock en rik blomstring,
särdeles sedan violinen, fullkomnad genom berömda
fabrikanter, uppsvingat sig till herskande och
melodiförande instrument. Såsom former af den rena,
absoluta instrumentalmusiken uppstodo utom de nämnda
redan i 17:de årh. uvertyren (Ital. sinfonia),
sviten (en sammanställning af danser) och
slutligen sonaten (hvars första sats, lånad
från uvertyren, utvecklade sig till hvad man
numera kallar sonatform). Hufvudmännen för
utvecklingen äro D. Scarlatti, Kuhnau, Couperin,
Seb. och Em. Bach, Haydn, Mozart och Beethoven,
med hvilken sistnämnde instrumentalmusiken i
de stora cykliska kompositionsarterna (sonat,
qvartett, symfoni) kulminerar. Efter Beethoven
har hon ej egentligen frambragt någon ny form,
men väl modifierat de gifna genom en allt starkare
subjektivitet samt äfven sökt på sitt eget gebit
öfverflytta en egentligen ledsagningsmusiken
tillhörig, målande karakteristik ("program-musik").
A. L.
Instrumentation, ett tonstyckes sättande för
instrument, vare sig det är ett på förhand
gifvet stycke, såsom en Beethovens sonat, som
omklädes t. ex. i orkesterdrägt, eller det är en
originalkomposition, som skrifves för instrument,
I senare fallet bör den musikaliska idén redan
vid konceptionen tänkas i och för det tillämnade
materialet, eljest får orkesterverket ingen fullt
orkestral karakter, stråkqvartetten ingen sann
stråknatur o. s. v., hvadan det ock i allmänhet kan
sägas vara ett oting att en person instrumenterar
en annans idéer (n. b. när det icke är oundvikligt,
hvilket det dock är vid öfverflyttning af ett äldre
verk till moderna instrument, vid arrangement
för smärre eller specialorkestrar m. m.). –
Instrumentationsläran afhandlar instrumentens
natur, omfång, teknik och kombinationer. Goda
instrumentationsläror finnas dels särskildt
utgifna (Berlioz, Gevaert), dels inom större
kompositionshandböcker (Marx, Lobe). Verksamhet
inom och kännedom af den lefvande orkestern samt
studiet af stora mästares partitur äro emellertid
för lärjungen långt vigtigare än teoretiska
instrumentationsläror. A. L.
Inställelsedag, jur., tid, då talan i ett rättsärende
inför domstol skall bevakas. I konkurs benämnes så den
dag, då fordringsegare böra anmäla och bevaka sina
fordringar i konkursen. I rättegången vid hofrätt
och hos K. M:t nyttjas denna benämning särskildt i
saker, som inkomma genom vad och revision, för att
beteckna den dag, då parten senast skall möta inför
rätten, vid äfventyr att annars förlora sin talan.
I. Afz.
Insubordination (af Lat. nekande in, sub, under, och
ordinatio, anordning, föreskrift), krigsv., kallas i
allmänhet hvarje brott mot den lydnad, som krigsman
är skyldig sina förmän och öfverordnade. Ordet
förekommer icke i strafflagen för svenska
krigsmakten, utan ersattes der med uttrycket
"brott mot krigslydnaden". (Jfr Krigslydnad.)
C. O. N.
Insubrer (Lat. Insubres), ett keltiskt (galliskt)
folk, som antagligen omkr. år 400 f. Kr. invandrade
i norra Italien (Gallia transpadana), der de
undanträngde umbrerna och intogo staden Melpum, som
sedermera under namn af Mediolanum (nu Milano) blef
deras hufvudstad. Deras område, der utom Mediolanum
äfven städerna Ticinum (nu Pavia), Novaria (nu Novara)
och Comum (nu Como) voro belägna, sträckte sig från
de Lepontiska alpernas södra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
