Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inqvartering - Inqvarteringspenningar - Inqvirera - Inqvisition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ladugårdar samt oskattlagda rå- och rörshemman,
gästgifvaregårdar och lotshemman, kyrkoherde- och
kaplansbol m. fl., i städerna kronans hus samt adelns
och ecklesiastikstatens alla gårdar och jord. Med
denna inkvarteringsskyldighet, som närmare bestämmes
genom 1842 års tågordning, följer äfven skyldighet
att förse manskapet med mat i qvarteren mot betalning
efter markegångstaxan med femtio procents förhöjning
(tågordningen och k. förordn. d. 17 Juli 1858). I
krig, der den tågande truppens storlek omöjliggör
för qvartervärdarna att förse den med mat, kan
konungen fordra sammanskott af lifsmedel från andra
inom landsorten, dock mot kontant betalning efter
nyss angifna norm (K. F. § 74). Den inqvartering,
som erfordras vid trupps tillfälliga förläggning
på en ort, måste, enligt nu gällande och ytterst
bristfälliga lagstiftning, anskaffas genom aftal,
och är särskildt (R. F. § 74) stadgadt, att sådana
trupper ej få underhållas genom utskrifna gärder,
såsom i fråga om tågande trupp under krig blifvit
medgifvet, utan deras behof skola fyllas utur dertill
samlade magasin och förråd.
Den ständiga inqvarteringen - eller skyldigheten att
med husrum och servis förse garnisonerad trupp - har
af ålder ålegat städerna, och anses i stapelstäderna
en del af tolagen härför utgöra ersättning. Denna
börda har blifvit i den mån lättad att, enligt 1840-41
års riksdagsbeslut, genom k. inqvarteringsordn. d. 22
Febr. 1841 för städerna (utom Stockholm) denna
skyldighet blifvit inskränkt till servisen, hvaremot
husrum bör af kronan bestås. Stad, i hvilken kronan
icke eger hus, skall dock tillhandahålla rum mot
en i sistnämnda författning fastställd, numera
tämligen otillräcklig ersättning från kronan. I
Stockholm, hvars inkvarteringsskyldighet blifvit
slutligen ordnad genom k. inqvarteringsordn. d. 28
Febr. 1856, är denna skyldighet visserligen inskränkt
till Svea och Andra lifgardet, Lifgardet till häst
och Svea artilleriregemente, men omfattar deremot
för dessa både rum och servis, hvarför staden,
då kronan numera tillhandahåller kaserner för alla
fyra nämnda regementen, i stället derför till kronan
erlägger en årlig afgift. Såsom hjelp i denna sin
inqvarteringsbörda åtnjuter dock staden, utom
inqvarteringstolagen, ett å riksstatens fjerde
hufvudtitel uppfördt årligt anslag. För öfriga
trupper och annan till inqvartering berättigad
militär i Stockholm (såsom fortifikationstrupperna,
generalstaben m. fl.) äfvensom för militär,
som är förlagd å fästningarna, drager kronan
hela inqvarteringskostnaden. - Till allt
befäl och underbefäl samt deras vederlikar,
som icke kunna åtnjuta inqvartering in natura,
utgår kontant ersättning (inqvarteringspenningar,
inqvarteringsbidrag). Denna betalas för de fyra
ofvannämnda stockholmsregementena af staden, men
bestrides eljest af statsmedel.
För de vid flottans stationer tjenstgörande består
kronan inqvarteringen antingen in natura eller genom
särskilda aflöningstillägg. A. Th. S.
Inqvarteringspenningar. Se Inqvartering.
Inqvirera (Lat. inquirere), forska, undersöka,
ransaka. - Inqvisition, undersökning,
sträng ransakning; kättaredomstol (se nästa
art). - Inqvisitor, Lat., ledamot af en
inqvisitionsdomstol. - Inqvisitorisk, strängt
l. godtyckligt ransakande. - Inqvisitorisk princip
och inqvisitorisk process. Se Brottmålsprocess. -
Inqvisitoriskt förfarande. Se Förhandlingsmetod.
Inqvisition (Lat. inqusitio, undersökning), den
af romersk-katolska kyrkan upprättade domstol
med uppgift att uppspåra och bestraffa irrlärige
och affällingar. Inqvisitionen är en afart af
kyrkotukten. Redan i den äldsta kristna kyrkan
ålåg det biskoparna att straffa affällingar
från kyrkans lära, och straffen voro ej blott
kyrkliga, utan äfven verldsliga: redan 382 användes
dödsstraff. På det att kyrkan ej måtte besudlas
med blod, uppdrogs domens verkställighet åt den
verldsliga makten. Då affallen från den katolska
kyrkan under 11:te och 12:te årh. genom katarernas
(deraf kättare), valdensernas m. fl. sekters
uppträdande vunno en oroande utbredning, växte
också kyrkans förföljelseverksamhet. Då icke
korståg (mot katarerna i början af 1200-talet),
icke församlingslärarnas vaksamhet syntes påfven
tillräckliga, gjorde han efterspaning och bestraffning
af kättare till uppgift för en särskild domstol. På
mötet i Toulouse 1229 gaf Gregorius IX inqvisitionen
en fast organisation: han ålade hvarje biskop att
upprätta ett inqvisitionstribunal, bestående af en
prest och två eller flere lekmän. Då emellertid
biskoparna visade sig föga nitiske för denna
polistjenst, började Gregorius utnämna särskilda
inqvisitorer och lemnade detta uppdrag åt medlemmar
af den nyinrättade dominikanorden. Sålunda upphörde
inqvisitionen att vara ett biskopens åliggande
och blef en påflig inrättning. Med afskyvärdt
nit sökte dominikanerna (Domini canes, "Herrans
spårhundar", såsom de med en ordlek med sitt namn
sjelfve kallade sig) uppspåra hvarje afvikelse
från kyrkans lära; och den, som en gång blifvit
anklagad för ett inqvisitionstribunal, hade icke
stor utsigt att blifva frikänd, ty inqvisitionens
rättegångssätt gick ut icke på att utröna sanningen,
utan på att snärja den anklagade. Denne fick aldrig
veta anklagarens och vittnenas namn, och vågade
han förneka anklagelsens riktighet, underkastades
han en tortyr, grymmare än något barbarfolk mäktat
uppfinna. Straffen voro dels kyrkliga: interdikt,
bann, vallfärder och botöfningar, vid hvilka den
dömde skulle vara iklädd en särskild botdrägt,
sanbenito (saccus benedictus), dels verldsliga,
hvilka alltid förenades med kyrkliga: förlust
af förmögenhet, fängelse på längre eller kortare
tid samt dödsstraff af olika slag. Dagen, då en af
inqvisitionen dömd afrättades, var en allmän festdag,
som inleddes med klockringning, och det blodiga
skådespelet åskådades af ofantliga menniskomassor (se
Autodafé.) Inqvisitionstjenst skänkte makt, anseende
och rikedomar, och högättade ädlingar tvekade ej
att blifva inqvisitionens tjenare. – 1234 inrättades
särskilda inqvisitionstribunal i det af albigenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
