Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ini - Inia - Inigiter - Iniidæ, Näbbdelfiner - In infinitum - Initial - Initiation - Initiativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevarade samling af vestsachsiska lagar. Inre
oroligheter förmådde I. att nedlägga regeringen. Han
afled under en pilgrimsfärd till Rom.
Inia. Se Iniidae.
Inigiter, benämning på jesuiterna, bildad af Inigo,
Loyolas egentliga förnamn.
Iniidae, Näbbdelfiner, zool., en familj inom
underordningen tandhvalar (Odonticeti) och ordningen
hvaldjur bland däggdjuren. De hafva käkarna försedda
med tänder, halskotorna fria, yttre näsöppningen
tvärstående och halfmånformig samt nosen utdragen,
smal, rundad, trubbig och styfhårig. Tänderna äro
66-68, försedda med krökta och starka kronor samt
spetsiga. Bålen är smärt, bröstfenorna långa, vid
öfre änden urringade och mot spetsen skärformigt
afsmalnande; stjertfenan är icke flikig och ryggfenan
mycket låg. - Inian l. Bonton, Inia amazonica, blir
2-3 m. lång. Honan är blott hälften så stor. Färgen är
ofvan blekt blåaktig, undertill rosenröd; ofta träffar
man dock helt rödaktiga, stundom äfven alldeles svarta
exemplar. Arten synes bebo nästan alla floder i
Syd-Amerika mellan 10° och 17° sydlig bredd; den är
vanlig i Amazonfloden med dess tillflöden äfvensom
i Orinoco. I Amazonfloden lär det finnas till och
med tre delfinarter, hvilka allestädes uppträda
talrikt, der och hvar till och med i öfverraskande
mängd. Inian lefver af fisk och frukter, är mycket
bullersam af sig och har gifvit anledning till en
större mängd sagor än något annat af Amazonflodens
djur. Hon fångas icke, dels emedan hennes kött,
späck och hud äro af föga värde, dels till följd
af de om henne gängse, vidskepliga berättelserna.
C. R. S.
In infinitum, Lat., i oändlighet, utan ände. -
Regressus in infinitum, log., en oändlig fortgång
i en viss riktning. Om en antagen förklaringsgrund
af en företeelse i sin ordning tarfvar en annan
förklaringsgrund, denna åter en annan o. s. v, utan
att man, så länge man fortgår i denna riktning,
kan tänka sig ett slut, d. v. s. ett första och
obetingadt, som ingen vidare förklaringsgrund
behöfver, så säges man råka ut för en "regressus
in infinitum". Så länge förståndet dröjer vid den
i rum och tid existerande verkligheten, är detta
förhållandet. Hvarje moment af rum eller tid hänvisar
nämligen på ett inom eller bortom detta liggande
(de äro i oändlighet delbara samt gå vidare och
vidare utan gräns; ett enkelt i rum eller i tid,
ett första eller sista i tiden, ett yttersta i rummet
äro motsägelser). Då nu emellertid förståndet enligt
"principium rationis sufficientis" ej kan stanna
vid ett sådant resultat, så visar sig redan deraf
omöjligheten af sinneverldens förklaring ur sig
sjelf. L. H. Å.
Initial (Lat. initialis, af initium, början), hvad
som hör till början; begynnelsebokstaf (i synnerhet
ett namns).
Initiation (af Lat. initiare, inviga), invigning
(se d. o.).
Initiativ (af Lat. initium, början), början, första
steget, begynnelseåtgärd; förslag, rättighet att
väcka förslag. - Statsr., det åtgörande, hvarigenom
ett förslag framställes
till en samhällsmyndighet, hvars medverkan kräfves
för fattandet af beslut i frågan. I denna mening
tager den enskilde initiativ i en fråga, då han genom
"petition" påkallar vederbörandes beslut deri,
likaså ämbetsmyndigheten, då den gör framställning
om behöfliga lagstiftningsåtgärder o. s. v. Inom
det konstitutionella lifvet plägar man emellertid
särskildt fatta initiativ såsom liktydigt med
lag-initiativ och dermed mena befogenheten att
framställa förslag till lagstiftningsbeslut,
för hvilkas fattande samverkan af regering och
representation kräfves. I äldre tider tillkom det
företrädesvis regeringsmyndigheten att framställa
lagförslagen (så var detta i Rom magistratspersoners
och senare kejsarens sak; under medeltiden tillkom
det i regel konungar och furstar). Och ännu i
senare tider har man mångenstädes velat förbehålla
denna rätt åt regeringen (så i Tyskland före 1848,
i Frankrike enligt 1852 års kejsareförfattning och
ännu i Hessen; den finska landtdagen saknar också
ännu initiativ i enlighet med 1789 års Förenings-
och säkerhetsakt). Efter 1848 är det emellertid allmän
regel att lag-initiativ tillkommer både regering och
representation. Äfven i Schweiz, der dock regeringen
efter 1830 upphört att vara någon lagstiftningsfaktor,
har regeringen lag-initiativ, hvilket deremot
presidenten i Nord-Amerikas förenta stater saknar. I
Tyska riket saknar visserligen kejsaren sådant
initiativ, men det tillkommer ej blott riksdagen,
utan äfven förbundsrådet. England bildar deremot ett
märkligt undantag, i det att dess statsrätt nekar
monarken lag-initiativ, på det att dennes ära ej
må kunna kränkas genom hans förslags behandling i
parlamentet. Faktiskt utarbetas emellertid äfven i
England lagförslagen i allmänhet af regeringen och
framläggas sedan i parlamentet af någon motionär. Inom
representationen kan enligt regeln initiativet tagas
såväl af den ena som af den andra kammaren. I Norge
har deremot endast odelstinget initiativ med afseende
å de lagar, vid hvilkas behandling stortinget är
deladt i tvänne afdelningar. - I Sverige utöfvades i
äldsta tider lag-initiativet af tingsmenigheterna
sjelfva, men öfvergick småningom till konungen,
som också enligt 1617 års R. F. ensam egde att
göra "framsättningar". Representationens förslag
hade besvärets (petitionens) form. Först enligt
frihetstidens statsskick tillerkändes lag-initiativ
såväl åt representationen som åt regeringen (konungen
med råds rade), och ehuru 1772 års R. F. (§§
40-42) återgaf konungen den medbeslutanderätt på
lagstiftningens område, som han under frihetstiden
saknat, så inrymde den dock lag-initiativ äfven åt
riksdagen. Enligt 1789 års Förenings- och säkerhetsakt
(§ 6) skulle deremot vid riksdagarna inga andra ämnen
förehafvas än de, som konungen proponerat. 1809 års
R. F. (§§ 81, 87) tillerkände å nyo både konung och
representation rätt till lag-initiativ; emellertid må
framhållas, att kyrkomötet icke har initiativ med
afseende å den lagstiftning, vid hvilken det eger
medverka. Äfven i andra ärenden, hvilkas afgörande
fordrar samtycke af såväl konung som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
