Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inglis, 1. Henry David - Inglis, 2. John Eardley Wilmot - Ingman, Karl Johan - 1. Ingman, Erik Alexander - 2. Ingman, Anders Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inglis. 1. Henry David I., engelsk resande och
skriftställare, f. 1795, d. 1835, har bland andra
reseskildringar skrifvit Tour through Norway,
Sweden and Denmark (1829; 4:de uppl. 1837). -
2. John Eardley Wilmot I., engelsk militär, f. 1812,
inträdde 1833 i hären och låg 1857 såsom öfverste
med sitt regemente i Lakhnau, då det stora indiska
upproret utbröt. Efter general Lawrences död (i Juli
s. å.) öfvertog I. kommandot derstädes och försvarade
staden tappert, till dess omsider (i Nov.) tillräcklig
undsättning anlände. I. förde derefter sina trupper
till Cawnpore, hvars kommendant han blef. I Febr. 1858
tillfogade han de upproriske ett nytt nederlag,
blef s. å. generalmajor, återvände 1860 till England
och utnämndes till högste befälhafvare på Joniska
öarna. Död 1862.
Ingman, Karl Johan, politisk äfventyrare, författare,
kallade sig vid äldre år Manderfeldt. Han föddes
1747 i Bolstads socken på Dal, studerade i Åbo
och Upsala samt utgaf 1770 en politisk satir, Den
svenske verldsmålaren, och 1772 ett par politiska
"tal", genom hvilka han fäste en viss uppmärksamhet
vid sig. Sistnämnda år blef han anställd såsom
e. o. tjensteman i kansliet och 1773 såsom ordinarie
kopist i utrikes-expeditionen. 1775 utnämndes han till
kommissionssekreterare i Dresden och 1776 i Petersburg
samt befordrades 1778 till legationssekreterare i
Hamburg, men rymde s. å. från Petersburg, troligen
till följd af en försnillning. Han begaf sig till
Norge och sände derifrån till personer i Gustaf III:s
omgifning, sedan till konungen sjelf, rapporter om
de missnöjdes planer i Norge. Vid denna tid antog
han namnet Manderfeldt och blef sekreterare hos
geheimerådet grefve Danneskiold af Laurvig. 1787
anhöll han om att blifva svensk generalkonsul
i Kristiania, men platsen gafs i stället åt en
annan. Omkr. 1789 flyttade han till Köpenhamn och
synes samtidigt dermed hafva till belöning för sina
spionerier af Gustaf III blifvit benådad och erhållit
titel af svenskt landtråd. Förgäfves begärde han
dock att blifva ministerresident i Köpenhamn. 1790
besökte han Stockholm och utgaf der i öfversättning
från danskan ett litet arbete: Tidens falska
politik, ödeläggande staterna. Omkr. 1800 bosatte
han sig i Göteborg, men flyttade 1809 derifrån
till Venersborg, hvarest han utgaf tidningen "Den
oväldige granskaren". Under åren 1809-10 skall han
hafva användts för att bereda sinnena i Norge för en
förening med Sverige. I. dog i Venersborg d. 6 Mars
1813. I Danmark deltog han 1797 med flere broschyrer
i en literär fejd om tryckfriheten.
1. Ingman, Erik Alexander, finsk läkare och ifrare för
det finska språkets användning, född d. 14 Febr. 1810
i Lohteå socken, Vasa län, valde den medicinska banan
och blef 1838 med. licentiat, 1840 med. doktor,
1842 adjunkt i kirurgi och barnförlossningskonst samt
1858 ordinarie professor i sistnämnda vetenskap vid
Helsingfors universitet, men dog redan s. å. I. var
en mycket anlitad läkare, men han har dock
sin största betydelse genom sina hängifna
sträfvanden för det finska språket. Han var
den förste, som sökte använda finskan i de gamles
versmått, anseende, att man äfven i detta språk
kunde bygga endast på qvantiteten, ehuru äfven
accenten der kommer till sin rätt. Han öfversatte
sålunda till finska, med bibehållande af originalets
versmått, början af Homeros och åtskilliga sånger
af Anakreon. Äfven började han använda finskan
i sin egen vetenskap och råkade derigenom ut
för häftig opposition. O. G.
2. Ingman, Anders
Vilhelm, finsk bibelöfversättare, den föregåendes
broder, föddes i Lohteå socken, Vasa län. d. 7 Juli
1819. Under sin universitetstid deltog han ifrigt
i den då för tiden mycket allmänna, s. k. "väckta"
rörelsen, hvarför han ej kunde enligt sin önskan
vinna anställning vid högskolan. Sedan han tagit
filosofie kandidat- och prest-examen, begaf han
sig till sin hembygd, Österbotten, der han skötte
obetydliga prestbefattningar. Sedermera närmade han
sig åter ortodoxien samt blef under sista delen af
sin lefnad en ren bibelkristen. Sedan han derunder
gjort sig känd genom sina vetenskapliga arbeten, fick
han emot i Finland vanlig akademisk sed, sig erbjuden
professionen i biblisk exegetik vid universitetet
i Helsingfors, hvartill han äfven, efter år 1861
aflagd teologie licentiatexamen, vann befordran
1864. Rastlöst fortsättande sin verksamhet på såväl
den vetenskapliga som den praktiska teologiens område,
öfverraskades han midt under en bibelförklaring
af döden, d. 5 Sept. 1877. - Medan I. ännu var
under inflytande af den "väckta" rörelsen, förekom
honom allt i det finska folkets nationalsånger,
t. o. m. deras språk, hedniskt, hvarför han ville,
att de då till nytt lif vaknande sträfvandena för den
finska nationaliteten, i hvilka han tog en liflig
del, skulle byggas uteslutande på bibelordet, åt
hvilket borde gifvas en tidens fordringar motsvarande
form. I de finska bibelöfversättningarna och till
följd deraf i en stor del af den öfriga andliga
finska literaturen hade nämligen dittills tämligen
oförändrad bibehållit sig den form, som de erhållit
vid bibelns första förfinskande under 16:de och
17:de årh. För att undanrödja dessa olägenheter
studerade I. noga den österbottniska folkdialekten,
hvilken redan af några skriftställare, i synnerhet
af K. J. Kemell, begynt användas i den teologiska
literaturen. Sedan han först tillgodogjort dessa sina
studier i den öfversättning af Luthers postilla, som
han publicerade 1848-50, hängaf han sig, på uppmaning
af finska bibelkomitén, med all sin brinnande håg
och stora förmåga åt åstadkommande af en förbättrad
bibelöfversättning. Denna utkom från trycket 1859. Då
framträdde den heliga skrift första gången på genuin,
från latinismer och sveticismer befriad finska, ehuru
I:s dialektegenheter och andra svagheter gjorde,
att hans öfversättning ej kunde gillas. - Blifven
professor, utgaf I. finska förklaringar till den
heliga skrift (1868-73), innehållande utläggningen
till profeterna, hvilkas poetiska språk han sökte
imitera, men genom öfverdrifna alliterationer
o. dyl. gick en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
