Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Infralapsarier och Supralapsarier, teol. - Infralias, paleont. Se Jurasystemet - Infraorbital-neuralgi, med. - Infula, Lat., bindel af hvitt ylletyg - Infular-abbot. Se Abbot - Infusion l. Infusum, farm. med., en medikamentsform - Infusionsdjur. Se Infusorier - Infusoriejord l. Kiselgur. Se Bergmjöl - Infusorier, Infusionsdjur, Infosuria O. Fr. Müll., zool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ovilkorligt Guds beslut. Men de förre anse, att detta
beslut fattats efter syndafallet (Lat. infra
lapsum, egentl. innanför fallet) eller med hänsyn
till detta af Gud förutsedda fall, hvilket således
icke vore innefattadt i beslutet, utan fast mer en
grund dertill. De senare deremot, som utfört den
calvinska läran med den hårdaste följdriktighet,
antaga, i likhet med Calvin sjelf, att Gud fattat
det nämnda "beslutet före (Lat. supra, egentl.
bortom) syndafallet, så att fallet sjelf vore
en följd deraf. Den förra åsigten segrade på
synoden i Dordrecht (1618-19) och är allmännast
antagen; den senare är tydligt uttalad endast i en
reformert bekännelseskrift, den stränga och föga
antagna "Formula conseri-sus helvetici" (1674).
E. J. Ö.
Infralias, paleont. Se Jurasystemet.
Infraorbital-neuralgi (af Lat. infra, nedom, och
orbita, egentl. hjulspår; ögats rund, ögonhålan),
med., en af de vanligare formerna af ansigtssmärta
(se d. o.), har sitt säte i en nerv, som framträder ur
ett hål i öfverkäken, beläget knappt 1,5 cm. under
ögat, hvarför ock denna punkt är den för tryck
företrädesvis ömmande. Värken, hvilken, liksom
vid andra neuralgier, ej är ständigt pågående,
utan återkommer med längre eller kortare fria
mellantider, sträcker sig öfver en stor del af
ansigtet, och, då den är mycket svår, äfven öfver
de andra ansigtsnervernas ändgrenar. Den kan bero
på en affektion, ett tryck af en (ofta omärklig)
ansvällning på nervens periferiska del, men den
kan ock vara orsakad af mer eller mindre centrala
orsaker. Anfallen påkomma ofta utan någon märkbar
anledning, någon gång af köldens inverkan eller
andra orsaker. I början kan medicinsk behandling
visa sig verksam, men vanligast är denna fruktlös. I
färska fall är massage ett medel, som, riktigt
användt, hastigt och fullständigt kan medföra bot;
der denna slagit fel, är operation nödvändig. Man
måste lägga nerven bar, frigöra och af klippa ett
stycke deraf eller starkt draga, tänja, såväl på den
periferiska som på den centrala änden af nerven; ej
alltid och minst vid centrala neuralgier lyckas ens
dessa åtgärder. Rsr.
Infula, Lat., bindel af hvitt (någon gång rödt)
ylletyg, hvilken i det gamla Rom, till tecken af
okränkbarhet, bars af prester och vestaler, senare
äfven af kejsarna och högre ämbetsmän. Den virades
om hufvudet så, att ändarna nedhängde fritt, en på
hvardera sidan. Äfven offerdjur, altare och tempel
pryddes med sådana bindlar. - Om infula såsom en del
af de katolske biskoparnas drägt se Biskopsskrud.
Infular-abbot. Se Abbot.
Infusion l. Infusum (af Lat. infundere, ingjuta,
öfvergjuta), farm. med., en medikamentsform, som
erhålles genom utlakning af de verksamma ämnena
i en drog (eller flere) medelst hett vatten, utan
användande af kokning (i motsats till dekokt,
se d. o.). Svenska farmakopéns föreskrift rörande
infusionen är följande. Infusioner beredas, om ej
annorlunda (för tillfället af läkaren) föreskrifves,
genom att kokande destilleradt vatten gjutes öfver
de föreskrifna kryddorna, sönderskurna eller stötta
(allt efter
olika naturbeskaffenhet) och lagda i ett lämpligt
kärl af rent tenn eller porslin, hvilket kärl bör
förut uppvärmas genom användande af kokande vatten,
så att icke det till infusionen använda vattnet
må genom kärlet afkylas. Sedan kryddorna på detta
sätt macererats med det kokheta vattnet under en
föreskrifven tid, hvarunder innehållet i det med lock
slutna kärlet då och då omröres, silas infusionen
under lindrig pressning, får stå en stund, så att
allt "grums" får tillfälle att sjunka till bottnen,
hvarefter det klara afhälles ("dekanteras"). Om den
sålunda erhållna infusionen icke utgör den föreskrifna
qvantiteten, så skola de återstående kryddorna fuktas
med hett vatten och å nyo utpressas, så att man
erhåller föreskrifven mängd infusion. Om läkare icke
särskildt föreskrifvit andra proportioner, så skall,
vid beredning af enkla infusioner, af 1 del kryddor
tagas 10 delar silad infusion, hvilken fått macerera
under 1 timmas tid. Detta gäller dock icke infusioner
å mera häftigt verksamma droger, hvilkas mängd alltid
skall af läkare bestämmas. Med undantag af "alkalisk
rabarber-infusion" skola alla infusioner beredas
för tillfället ("ex tempore"). De få således icke
förvaras färdigberedda på förhand. För lösare, mjukare
droger, hvilka innehålla flyktiga beståndsdelar,
passar beredningen af infusion bättre än beredningen
af dekokt, emedan under den sistnämndas kokning en
del eller möjligen alla de flyktiga beståndsdelarna
skulle bortjagas. Äfven händer att man genom infusion
endast utdrager vissa beståndsdelar med undvikande
af andra, hvilka återigen kunna upptagas genom
dekokt-beredningen. O. T. S.
Infusionsdjur. Se Infusorier.
Infusoriejord l. Kiselgur. Se Bergmjöl.
Infusorier, Infusionsdjur, Infusoria O. Fr. Müll.,
zool., bilda 2:dra klassen bland urdjuren
(Protozoa), eller den lägsta afdelningen
i djurriket. Dessa små, "mikroskopiska"
djur upptäcktes mot slutet af 1600-talet af
holländaren A. v. Leeuwenhoek, då han började
använda förstoringsglas vid undersökningen af små
organismer. Han fann de första af dessa små djur
i vatten, som stått någon tid i en bägare. Sitt
nu brukliga namn erhöllo dessa djur först senare
genom tyskarna Ledermüller och Wrisberg, hvilka
härledde namnet deraf att dessa djur träffas
i alla "infusioner" (vätskehaltiga ämnen), som
innehålla organiska ämnen och varit i fri beröring
med luften. Man antog länge, att infusionsdjuren
uppkommo genom "uralstring" (se Generatio
aeqvivoca), hvilken åsigt dock numera är öfvergifven. De
högst förtjenstfulla bearbetarna af infusorierna
dansken O. Fr. Müller ("Animalcula infusoria", 1786)
och tysken Ehrenberg ("Die infusionsthierchen als
vollkommene organismen", 1838) gåfvo något större
omfattning åt infusoriernas klass, än hvad numera är
antaget. Infusoria definieras för närvarande såsom
"urdjur af bestämd form, hvilka hafva ett yttre
kroppshölje, beklädt med flimmerhår (cilier), borst
eller taggar (spröt). De äro försedda med mun och
ändtarmsöppning samt hafva en pulserande ihålighet
("vacuole") och en kärna ("nucleus"),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
