Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Infinitiv, språkv., en form af verbet - Infinitum, Lat., obegränsadt, obestämdt - Infirmitet, svaghet, kraftlöshet - Infix, språkv., en ljudgrupp - In flagranti, jur., "på bar gerning"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig ifrån nominalböjningen, är också deras användning
inom satsen en väsentligen annan än den, som man
finner hos de fullt utvecklade infinitiverna i
de klassiska och moderna språken. De förra kunna
nämligen aldrig representera subjektet, och objektet
endast för så vidt som de hafva ackusativens form;
vanligen brukas de såsom adverbial, merendels i
dativ, uttryckande handlingens syfte - en öfver
hufvud mycket vanlig funktion hos infinitiven,
hvilket visar sig af de s. k. infinitivmärkena
i åtskilliga moderna språk, t. ex. Sv. att (= åt)
gifva, T. zu geben, Eng. to give etc. I nämnda punkt,
liksom i afseende på oförmågan att uttrycka verbets
tempus och genus (aktivum, medium, passivum), äro de
närmast jämförliga med de Lat. supina ack. factum,
abl. factu ("att göra"), endast att dessa i princip
kunna bildas af hvarje latinskt verb och blott med
detta bestämda stambildnings-suffix (-tu). Från
detta, såsom det synes, ursprungliga tillstånd,
hvilket i allt väsentligt också intygas af den
forn-eranska språkgrenen, har infinitiven på olika
sätt utvecklat sig inom de särskilda indo-europeiska
språken, öfvervägande med det resultat att densamma
på det närmaste anknutits till verbet. Ur den
ofvannämnda rikedomen på former med, åtminstone till
en del, infinitivens vanliga syntaktiska funktion
kunde t. ex. en bestämd kasus af ett visst slags
(från verbalroten afledda) nominalstammar utväljas
och den så uppkomna ändelsen förallmänligas öfver
verbets hela område samt till följd af det bortglömda
sammanhanget med nominalflexionen erhålla förmågan
att inom satsen uppträda i andra förhållanden
(såsom subjekt m. m.) än dem, som betingades af
dess etymologiska härkomst. Detta är fallet med
den litaviska och slaviska infinitiven på -ti,
t. ex. bú-ti, by-ti, "att vara", och den i den
yngre forn-indiskan (sanskrit) ensamt brukliga på
-tum, t. ex. bhávi-tu-m, "att vara" (af samma rot:
indo-europ. bhu). Ännu eftertryckligare framhäfves
infinitivens sammanhang med verbet, om dessutom en
viss tempus-stam lägges till grund för densamma,
såsom det har skett i det germanska grundspråket,
der ändelsen -an, lokativ l. dat. en n-stam, fogas
till presens-stammen, t. ex. af Got. beran = Sv. (att)
bära (presens-stam: bera-). Efter hvad de forn-ariska
språken i förening med grekiskan gifva vid handen,
funnos troligen redan i grundspråket antydningar till
ett sådant bildningssätt. - Den rikaste formella
utveckling af infinitiven förete de båda klassiska
språken, grekiskan dock i ojämförligt högre grad än
latinet. Det förra språket har nämligen, genom
afpassad användning af några från grundspråket ärfda,
i afseende på verbets tempus och genus indifferenta
infinitiv-suffix af det i början karakteriserade
slaget, skaffat sig särskilda infinitivformer
för hvart och ett af de fyra stamtempora presens,
futurum, aoristus (I och II) och perfektum samt detta
både i den aktiva (deri inbegripen den aktivt böjda
passiv-aoristen) och mediala konjugationen, under det
att latinet - naturligtvis oberäknadt sitt supinum
och gerundium - har sjelfständiga former endast för
pres. och perf. (aor.) akt. samt
för pres. pass. och i öfrigt måste begagna
omskrifning med hjelp verb (laturum, latum esse
o. s. v.), en utväg, som bl. a. också (med undantag
för ett par nybildningar, bland dem Sv. kalla-s) de
germanska och romanska språken af olika anledningar
nödgats i vidsträckt mån anlita för att i infinitiven
uttrycka tempus och passiv betydelse. I nygrekiskan
har deremot, märkvärdigt nog, den forna infinitiven
helt och hållet försvunnit och ersattes med
satsomskrifningar ("att"-satser). En ståndpunkt
för sig och efter utseendet den primitivaste af
alla - kanske dock att förklara såsom beroende på
ett uppgifvande af den i grundspråket påbörjade
infinitivbildningen - intaga de keltiska språken,
hvilka, åtminstone i sin äldre form (forn-iriska
o. s. v.), icke alls synas känna till en infinitiv
i den vanliga meningen. De forn-iriska med orätt
s. k. infinitiverna äro ingenting annat än (med flere
olika afledningssuffix bildade) verbalabstrakta med
fullständig böjning (nominativ o. s. v.) och nominal
rektion (objektet i genitiv). Infinitivens bruk
erbjuder för öfrigt flere intressanta företeelser,
t. ex. dess substantivering med artikel i grekiskan,
tyskan och de romanska språken, dess användning såsom
imperativ m. m. I allmänhet torde kunna sägas, att
denna formgrupp i flere afseenden är en af de mera
svårtydda; särskildt torde den här ej vidrörda
mera språkfilosofiska frågan om den egentliga
arten af dess funktion ännu icke vara tillräckligt
utredd. Hufvudarbetet på detta område är Jollys
"Geschichte des infinitivs im indogermanischen"
(1873). O. A. D.
Infimtum, Lat., obegränsadt, obestämdt. Om verbum
infinitum se Finitum. - In l. ad infinitum, Lat,
i oändlighet. Jfr Infinit.
Infirmitet (af Lat. nekande in och firmus, stark),
svaghet, kraftlöshet.
Infix (Lat. infixus, af infigere, infästa),
språkv., en ljudgrupp, som insattes inuti en rot för
att i en viss riktning närmare bestämma dess betydelse
(utvidga roten till stam eller ord). Infigering är i
synnerhet utmärkande för de malajiska språken, men
annars ej vanlig och särskildt alldeles främmande
för bl. a. de indoeuropeiska, ural-altaiska
och dravidiska språken. Jfr Prefix och Suffix.
Lll.
In flagranti (Lat.; se Flagrant), jur., "på bar
gerning", säges en förbrytare träffas, då han
ofverraskas vid sjelfva utförandet af brottet. I
äldre tider medförde ett sådant förhållande rättsliga
verkningar i flere afseenden. Vid många brott egde
målseganden i dylika fall en rätt att sjelf hämnas
å förbrytaren, hvilken rätt var honom förment
under andra förhållanden. Ofta blef ock straffet
för brottet betydligt svårare än eljest, hvilket
man förklarat dermed att endast utsigten till ett
synnerligen strängt straff kunnat antagas skola förmå
målseganden att afstå från den sjelfhämd, hvartill
omständigheterna här särskildt frestade honom. Då
en förbrytare gripits på bar gerning, blef det ej
häller fråga om någon rätt för honom att värja sig
med ed, utan ansågs han, i fall målseganden besvor
förhållandet, utan vidare öfverbevisad om brottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
