Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Induktionsapparater l. Induktionsmaskiner (se Induktion 2). Redan 1832 konstruerades en induktionsmaskin af Pixii i Paris (fig. 1)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturligtvis genom insättning af en kommutator
förenas till en och samma riktning. Siemensska
induktorn användes äfven af Wilde för de af honom
konstruerade maskinerna. - Alla ofvan beskrifna
induktionsmaskiner äro försedda med permanenta
magneter, genom hvilka magnetism uppväckes hos
induktorer med kärna af mjukt jern. Denna klass af
maskiner kallas vanligen magneto-elektriska till
skilnad från det andra slaget, de s. k. dymamo-
elektriska, hos hvilka ej finnas permanenta
magneter. Benämningarna synas tyda på att i de
magneto-elektriska magnetism tankes förvandlad till
elektricitet, under det att i de senare endast kraft
förvandlas till elektricitet, utan användning af
permanenta magneter. Äran af att först hafva påvisat
möjligheten af en sådan kraftförvandling synes böra
tillerkännas d:r W. Siemens i Berlin, som redan i
Januari 1867 meddelade Vetenskapsakademien i Berlin
sina rön i detta ämne. På utställningen i Paris
samma år funnos två dynamo-elektriska maskiner,
den ena af Siemens & Halske i Berlin och den andra
af engelsmannen Ladd. Grundtanken för alla dessa i
sådan mångfald på senare åren tillkomna apparater
är att, sedan induktionsströmmen en gång blifvit
alstrad, använda honom sjelf för uppväckande af
den magnetism, som erfordras för den fortsatta
induktionen. Tänka vi oss således i Siemens’ ofvan
beskrifna maskin de permanenta magneterna ersatta
med elektro-magneter af mjukt jern, således i sitt
naturliga tillstånd omagnetiska, och induktorns tråd
ställd i ledande förening med trådlindningarna
kring elektro-magneterna, så behöfver man blott
meddela dessa senare en ringa grad af magnetism -
t. ex. genom närmande af en magnet eller genom
en kortvarig batteriström -, för att de skola
framkalla en induktionsström, som kommer dem
sjelfva till godo, förstärkande deras magnetism
och derigenom den inducerande förmågan. I sjelfva
verket innehåller allt jern, äfven det mjukaste, så
mycket magnetism, att det vid maskinens igångsättande
kan framkalla en tilltagande induktionsström äfven
utan magnetisering. Siemens och hans firma Siemens
& Halske i Berlin tillämpade den nya principen
på en mängd maskiner, i hvilka för öfrigt ofvan
beskrifna induktor alltid förekom. - Ett nytt uppslag
och, det torde få medgifvas, äfven ett framsteg,
betecknas genom den af belgiern Gramme konstruerade
maskinen med dess efter en annan princip konstruerade
induktor. Denne utgöres nämligen af en ring utaf jern
eller jerntråd, kring hvilken ett större antal rullar
af isolerad tråd upplindas (fig. 6). Slutet af en
rulle förenas med början af den nästa, så att samtliga
rullarna bilda en sammanhängande tråd utan ände. I
figuren afbildas ringen afskuren och öppen med en del
rullar skilda från hvarandra för tydlighets skull. Det
inre af ringen upptages af träskifvor, som tjena till
uppfästande af de trådar, hvilka förena lödställena
mellan ringarna med axeln. Medelst träskifvorna är
ock ringen fäst vid rotationsaxeln. Ledningen från
hvarje lödställe mellan ringarna går längs en skifva
i riktning vinkelrätt mot axeln, men böjes
i närheten af denna i rät vinkel, parallelt med axeln,
hvilken sålunda blir omgifven af dessa
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
