Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indragningsmakt, en af administrativ myndighet i Sverige förr utöfvad makt att förhindra spridning af tryckt periodisk skrift och återtaga ett en gång meddeladt privilegium eller tillstånd för sådan skrifts vidare utgifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
maktens godtycke, tillståndsbevis för periodiska
skrifter infördt och den s. k. indragningsmakten
för första gången fastställd i Sverige. Efter Gustaf
III:s död fortsatte man i samma riktning. Under
hans efterträdare utfärdades d. 11 Juli 1792 en
förordning om allmän skrif- och tryckfrihet, och
i en varning mot förordningens öfverträdande d. 21
Dec. s. å. förklarades, att afsigten med densamma vore
att återställa tryckfriheten i samma skick, hvari hon
kommit genom 1774 års förordning, med upphäfvande
af alla sedan om henne utfärdade påbud. Men genom
k. kung. af d. 26 Mars 1798 återupplivades 1785 års
författningar om den periodiska pressen. Derpå följde
förbud mot vissa skrifters försäljning, påbud om
censur öfver hvad som utkom från vissa boktryckerier
samt öfverlemnandet af uppsigten öfver bokhandeln och
pressen åt hofkansleren, med biträde af en bokhandels-
och boktryckeriombudsman, som förlänades med en i hög
grad vidsträckt befogenhet, innefattande rättighet att
icke blott förhindra tryckt skrifts spridning, utan
ock fortsättningen af misstänkt skrifts tryckning,
för hvilket ändamål boktryckeriombudsmannen hade fri
tillgång till alla boktryckerier. Slutligen stodo ej
andra medel till buds än att genom särskilda reskript
begränsa området af de ämnen, bland hvilka det ännu
medgafs pressen att med åtminstone ett sken af frihet
hemta sitt innehåll.
Genom 1809 års Regeringsform hänfördes
tryckfrihetsförordningen återigen till rikets
grundlagar, och uti § 86 R. F. bestämdes bl. a.,
att hvarje svensk man tillkommer rättighet att
utan några af den offentliga makten i förväg lagda
hinder utgifva skrifter. Detta blef äfven stadgadt
i Tryckfrihetsförordningen af d. 9 Mars 1810, i
hvilken derjämte bl. a. bestämdes, att utgifvare af
periodisk skrift borde stå författareansvar. Man
nöjde sig i allmänhet med boktryckarens ansvarighet,
såvida ej urbota brott var begånget. I detta fall
borde ansvaret alltid drabba författaren (hvars namn
antingen kunde vara utsatt å skriften eller å en af
boktryckaren förvarad namnsedel och då bevittnadt
af tvänne personer, som, om författarens namn eller
hemort fanns oriktigt uppgifven eller saknades,
ståndade ansvaret). Samma bestämmelse gällde jämväl
för periodiska skrifter, med iakttagande deraf att
utgifvaren skulle stå författareansvar. Emot denna
T. F. gjordes redan från början anmärkningar, och
vid urtima riksdagen år 1810 blef hvilande ett uti
konstitutionsutskottets memorial d. 10 Okt. 1810
intaget förslag bl. a. till preventiva åtgärder emot
dagblad och veckoblad. Olägenheterna af de hinder
denna tryckfrihetsförordning lade i vägen for den
rätte svarandepartens upptäckande och inkallande
genast vid rättegångens början, missbruken af den
nyvunna tryckfriheten m. m. föranledde, att en ny
Tryckfrihetsförordning, den ännu i hufvudsakliga
delar gällande af d. 16 Juli 1812, antogs. Den
periodiska pressen gjordes nu, likasom den varit
1785-1809, till föremål för särskild lagstiftning. I
§ 1, mom. 4 uppställdes såsom vilkor för rättigheten
att utgifva periodisk skrift, att utgifvaren erhållit
hofkanslerens
(numera chefens för justitiedepartementet)
tillståndsbevis, hvilket dock icke kunde vägras
i andra fall, än då sökanden var för nesligt brott
dömd eller förklarad ovärdig att föra andras talan,
till hvilken föreskrift lades det stadgande, som
måste anses vara hufvudändamålet med de förändringar,
som tryckfrihetsförordningen vid 1812 års riksdag
undergått, nämligen upplifvandet af den sedan år
1809 hvilande indragningsmakten. Derom stadgades i
§ 4, mom. 8, att hofkansleren kunde, när han ansåg ett
dagblad eller en periodisk skrift vådlig för allmän
säkerhet eller utan skäl och bevis förnärmande
personlig rätt eller af en fortfarande smädlig
egenskap, genast låta inställa skriftens utgifvande
intill dess, efter anmälan, K. M:t i statsrådet
förordnat, huruvida fortsättning af den inställda
skriften skulle tillåtas utkomma. Hofkanslerens
anmälan borde ega rum sist inom 8 dagar, sedan han
blifvit underrättad om qvarstadens verkställande. På
K. M:ts förordnande ankom äfven huruvida utgifvaren
af ett sålunda indraget dagblad eller en periodisk
skrift framdeles måtte kunna utgifva annan sådan
skrift. Ur bestämmelserna om tillståndsbevis och om
indragningsmakten härleder sig uppkomsten af lejda
s. k. ansvaringar. Boktryckaren eller den, som
ombesörjde en tidnings utgifvande, egde att freda sig
från ansvar, om han företedde ett tillståndsbevis;
den person, hvarå det lydde, månde för öfrigt
vara helt och hållet främmande för bestämmandet
af den periodiska skriftens innehåll. Den osäkra
ställning, hvari en tidningsutgifvare genom bruket
af en så godtycklig makt som den, hvilken inbegreps
i indragningsmakten, försattes, i det att han icke
blott förlorade rättigheten att fortfarande utgifva
sitt dagblad, utan ock förklarades obehörig att i
egenskap af utgifvare befatta sig med något annat
tidningsföretag, gjorde det för honom nära nog
nödvändigt att, om ock vid sidan af gällande lag,
bereda sig utväg att fullgöra sina förbindelser mot
den läsande allmänheten, hvars prenumerationsmedel
han uppburit. En sådan utväg var lätt funnen. Den
bestod deri att annan person efter aftal anmälde sig
såsom ansvarig utgifvare af ett dagblad, hvilket,
oafsedt någon obetydlig förändring i afseende på
titeln, i allt öfrigt liknade det indragna, och
hvilket nya dagblad gafs såsom ersättning åt det
indragna bladets prenumeranter. Den nye ansvaringen
hade icke något annat med dagbladets utgifvande att
beställa, än att han till boktryckaren aflemnade det
för sådant ändamål nödiga tillståndsbeviset. Den
ursprunglige redaktören fortfor att utöfva
ledningen af tidningsföretaget, skyddad bakom
ansvaringarna, hvilka aflöste hvarandra, allteftersom
dagbladets indragning upprepades (jfr Aftonbladet,
Göteborgs handels- och sjöfartstidning). Sedan
indragningsmakten sålunda visat sig oförmögen
att förhindra tryckfrihetens missbruk och att med
straff träffa rätte gerningsmannen vid en begången
tryckfrihetsförbrytelse, men vid åtskilliga tillfällen
nyttjades att hindra och begränsa äfven en befogad,
om ock skarp, kritik af det sätt, hvarpå allmänna
angelägenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
