Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och literatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämsta äro maharashtri, çauraseni, magadhi och
paiçachi. Af dessa fyra äro de allmännaste den
första (i verserna) och den andra (i den prosaiska
dialogen). De öfriga träffas mera sällan. I
Çakuntala förekomma blott de två första, utom i
sjette akten, der en fiskare talar magadhi. I
Mricchakatika finner man en ovanlig omvexling
af olika prakrit-dialekter. Förhållandet mellan
de fyra nyss nämnda dialekterna är enligt nyaste
forskningar följande: maharashtri och çauraseni äro
endast varieteter af samma dialekt. Mera afvikande
är magadhi. Dessa tre kunna betraktas såsom det
egentliga literära prakrit eller högprakrit. Att
deras karakter är delvis artificiel, är ofvan
visadt. Särskildt gäller detta om maharashtri. I
motsats till högprakrit står paiçachi såsom låg-
eller vulgär-prakrit. Det var ett fullt naturligt, men
genom dravidiskt inflytande i åtskilligt förändradt,
lefvande folkspråk. Dermed sammanfaller i det närmaste
det s. k. apabhrança-prakrit. En inhemsk grammatik är
Vararuchi’s Prakrita-Prakaça. Den allmänna karakteren
af den medelindiska periodens språk, jämfördt med
sanskrit, är en större vekhet i ljudsystemet och en
betydlig minskning i deklinationen och konjugationens
formrikedom. Sanskritska diftonger sammandragas ofta
(ai till e, au till o); långa vokaler förkortas
framför dubbelkonsonant; r-vokalen saknas, i det
den har öfvergått till andra ljud (dock sällan i
gatha-dialekten). Det palatala hväsljudet ç och det
linguala s hafva sammanfallit med det dentala s (ej
i Gathas). Konsonantgrupper assimileras, t. ex. kt,
ky, rk m. fl. till kk; rs, sy, çr, cy m. fl. till
ss o. s. v. (detta gäller icke om gatha-dialekten). I
yngre prakrit bortfaller ofta enkel konsonant mellan
vokaler inuti ord (i synnerhet i maharashtri). Tenuis
öfvergår stundom till media, nämligen t, p till d,
b. I paiçachi är den motsatta förändringen, nämligen
af media till tenuis, regel: den är ett dravidiskt
drag; i pali förekommer den sporadiskt. Lingualt d
blir i prakrit ofta lingualt l liksom i Veda. Blott
n, m, l, h, s qvarstå alltid oförändrade. Genom
konsonantutfall komma naturligtvis ofta vokaler att
sammanstöta; men det yngre prakrit medgifver hiatus i
hög grad. Icke häller för pali är hiatus främmande,
liksom icke häller för Veda. Intet ord slutar på
annat än vokal eller nasalvokal. I yngre prakrit
börjar intet ord med mera än en konsonant. Af de
forna konsonantiska deklinationerna qvarstå redan
i pali endast spillror; i yngre prakrit sluta alla
nominalstammar på vokal. Dualis är förlorad hos både
nomina och pronomina. Dativus, hvaraf i det äldre
prakrit ännu finnas rester qvar, är i det yngre borta
och ersattes af genitivus. De olika sanskritiska
konjugationerna hafva, med undantag af fragment, som
i yngre prakrit blifva allt sällsyntare, öfvergått
till a-konjugationen. Medium är redan i pali på väg
att utträngas af aktivum. Dualis saknas. Det yngre
språkets konjugation har endast presens indikativus
och imperativus samt futurum i behåll. Preteritum
uttryckes genom passiv
participialkonstruktion, hvarvid objektet står i
nominativus och det logiska subjektet såsom agent
i instrumentalis (jfr ofvan sanskrit). Af afledda
konjugationsformer återstå passivum, causativum och
denominativum; de öfriga i sanskrit brukliga äro
förlorade, utom fragment i äldre prakrit. I allmänhet
kan man säga, att prakritdialekterna i många afseenden
förhålla sig till sanskrit liksom de romanska språken
till latinet.
Men med alla dessa förändringar i ljud och former samt
åtskilliga nybildningar ega dock den medelindiska
periodens språk i det väsentliga ett formsystem af
samma art som sanskrit. De skilja sig derigenom
från den följande, den nyindiska, språkperiodens
dialekter, hvilka såväl genom ett vida längre gånget
fonetiskt förfall som genom massor af genomgripande
nybildningar både i formlära och syntax hafva erhållit
en mot fornspråket mycket mer afvikande prägel. -
De nyindiska, nu lefvande dialekterna skulle räknas
i hundratal, i fall man skulle särskilja så små
nyanser som de, hvilka t. ex. i svenskan bestämmas
såsom skilda landsmål. De stora hufvudspråken,
hvilka alla hafva en mängd underdialekter, ordna
sig, enligt nyaste forskningar, efter sin inre
frändskåp på följande sätt: I. a) Penjabi, som
talas af sikherna och andra i Pandjab (Penjab),
vid öfre Indus och dess bifloder; omkr. 12 mill.
b) Sindhi, vid nedre Indus i Sindh; omkr. 2 mill.
c) Gujarati, på halfön Gudjarat (Gujarat) och ön Katsch;
omkr. 6 mill. d) Vest-hindi, inom ett mycket stort
område vid öfre Ganges och Jamna, från 72° till 80°
ö. lgd och från 31° till 23° n. br.; mellan 30 och
40 mill. II. a) Öst-Hindi, ö. derom, inom ett stort
område vid mellersta Ganges och dess bifloder, till
87° ö. lgd; omkr. 20 mill. b) Bengali, i Bengalen,
kring nedre Ganges och Brahmaputra; omkr. 40 mill.
c) Oriya l. uriya, i Orissa, sydvest derom; omkr.
5 mill. III. Marathi, s. om Vest-hindi och sydvest
om Öst-hindi på ett stort område, som sträcker
sig till 80° ö. lgd och, söderut afsmalnande,
till 15° n. br.; omkr. 13 mill. IV. Smärre nordliga
dialekter på Himalajas sluttningar: nepali, kumaoni
och garhwali. Slutligen kashmiri, i Kashmir, och
pashtu, omkring Peshawar. Flere af dessa nyindiska
språk ega en ansenlig literatur, framför alla hindi
(se. d. o.), hvars språkliga minnesmärken gå tillbaka
ända till 12:te årh. e. Kr. En hindi-dialekt med
mycket stark uppblandning af arabiska och persiska
ord kallas hindustani l. urdu och är ett slags lingua
franca för alla klasser och i alla delar af Indien
(se de särskilda artiklarna om dessa dialekter). Den
ojämförligt större delen af de icke-ariska innevånarna
uti Indien tillhör den dravidiska folkstammen i Dekhan
och talar olika dialekter af det dravidiska språket
(se Dravida). Några små stammar i nordligaste
Indien på Himalaja äro af tibeto-birmanskt
ursprung. Andra, spridda här och der på Dekhans
norra gränser och längre söderut, äro rester af
den tredje icke-ariska folkstammen uti Indien,
den s. k. kolariska. Den förnämsta är santalerna,
vid sydvestra gränsen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
