Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och literatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sanskritspråket är till sina former vida ålderdomligare
än något af de andra indo-europeiska språken. Ehuru
det är till fullo bevisadt, att sanskrit icke får
betraktas såsom dessas stammoder, utan är att anse
såsom deras äldsta syster, kan det likväl genom
sin jämförelsevis så mycket högre ålder i många
fall supplera det gemensamma grundspråkets plats,
och i ännu långt flere lemna de tydligaste och
värderikaste fingervisningar till de försvunna
gemensamma indo-europeiska grundformernas
rekonstruktion. Sanskrit har 13 vokaler, nämligen
kort och långt a, i, u; kort och lång r-vokal
(uttalad ri och här omskrifven ri); kort l-vokal;
långt e och o (sammandragna af ai och au) samt
ai och au; 33 konsonanter, af hvilka 20 explosivor,
näml. 4 gutturaler: k och dess aspirata kh, g och dess
aspirata gh; 4 palataler: c (uttaladt såsom tsch,
Eng. ch) och ch, j (uttaladt såsom dsch, Eng. j)
och jh; 4 lingualer: t (uttaladt såsom rt vanligen
i Sv. bort) och th, d (uttaladt som rd vanligen i
Sv. bord) och dh; 4 dentaler: t, th, d, dh; samt
4 labialer p, ph, b, bh; vidare 5 nasaler, en till
hvardera af de fem explosivklasserna, n, ñ, n, n, m;
4 s. k. half vokaler: y (uttaladt såsom Sv. j, Eng. y),
r, l, v; 3 hväsljud, nämligen palatalt ç, lingualt s
(uttaladt såsom sch, Eng. sh och här omskrifvet sh)
och dentalt s, samt slutligen h. Dessutom i veda
lingualt l, inträdande i st. f. äldre lingualt d
mellan två vokaler. Här ill komma den s. k. visarga,
ett h-artadt ljud, som stundom substitueras i slutet
af ord för s och r, samt den s. k. anusvara, ett
nasalljud, som inträder i st. f. n och m framför
vissa konsonanter och synes hafva vexlat till sin art
(man uttalar det vanligen likasom franskt näsljud;
det betecknas här med n). Det klassiska sanskrits
välljudslagar, d. v. s. de ljudlagar, som gälla vid
föreningen af stam och suffix (s. k. inre sandhí)
samt mellan de särskilda orden i en sats (s. k. yttre
sandhí), äro utbildade till en utomordentlig och
t. o. m. onaturlig finhet. Hiatus tillåtes der
nästan icke alls. I veda åter är hiatus mycket
vanlig, såsom metern ådagalägger. Den sanskritska
deklinationen eger tre numeri: singularis, dualis och
pluralis; åtta kasus, nämligen, utom de i latinska
grammatiken vanligen angifna, äfven instrumentalis
och locativus. De äro dock icke alltid åtskilda i
formen. I dualis sammanfalla alltid nominativus,
accusativus och vocativus, genitivus och locativus
samt instrumentalis, dativus och ablativus. I
plur. öfverensstämma alltid nominativus och
vocativus, dativus och ablativus. Sanskrit har
en mängd olika vokaliska och konsonantiska
nominalstammar med delvis olika kasusändelser; i
fleres böjning råder ännu den indo-europeiska fria
(flyttbara) accenten. Pronomina hafva samma numeri
och kasus som nomina, men deras böjning afviker
i många punkter från dessas. Olikheten mellan det
vediska och det klassiska sanskrit i deklinationen är
icke betydlig och består hufvudsakligen deri att det
förra eger åtskilliga böjningsformer, som det senare
saknar. Konjugationssystemet visar i sanskrit en
ytterst rik och ålderdomlig prägel. Endast de forn-iranska språken och
grekiskan kunna i någon mån dermed jämföras. Verbet
har två genera: aktivum och medium; åtta tempora,
näml. presens, imperfektum, perfektum och (i
veda) plusquamperfektum, aoristus (med många
olika bildningssätt),futurum med conditionalis
samt futurum periphrasticum (som ännu icke
finnes i veda); fyra modi, näml., utom indikativ,
konjunktiv, optativ och imperativ. I afseende på
tempus- och modus-bildningen är skilnaden mellan
veda och det klassiska sanskrit mycket betydlig. Den
rika mångfalden af finita tempusformer i det förra
uttränges i det senare alltmer och mer af en enformig
participialkonstruktion. Vidare är i det yngre
sanskrit konjunktiven så godt som försvunnen, och
optativen bildas blott till presens. En optativus
aoristi förekommer visserligen, men med afvikande
bildning och betydelse. Vedaspråket deremot
eger i lefvande bruk konjunktiv och optativ till
såväl presens som perfektum och aoristus. Men i
afseende på de olika tempus- och modusformernas
betydelse och syntaktiska bruk har sanskrit alls
icke utvecklat den logiska bestämdhet och fina
nyansering, som utgör en af det grekiska språkets
förnämsta förtjenster. I presenssystemet, som
omfattar presens med dess modi och participier
samt imperativ och imperfektum, har sanskrit ännu
väl bevarat en mängd olika stambildningar, hvilka
till större delen i de flesta andra indo-europeiska
språk qvarlefva endast i mer eller mindre otydliga
fragment. Dock böjes äfven i sanskrit flertalet
verb efter den s. k. a-konjugationen. Äfven verbet
har singularis, dualis och pluralis i sin böjning
och tre personer i hvar numerus. Den ursprungliga,
fria accenten är i konjugationen ännu bättre
bibehållen än i deklinationen. Vedaspråket eger äfven
i verbaländelserna många drag, som ej återfinnas i
det yngre sanskrit. Participier i aktivum och medium
har sanskrit till presens, futurum och perfektum,
samt i veda också till de särskilda aoristerna. I
passivum finnas part. perf., med två olika ändelser,
samt part. presens; för öfrigt begagnas mediala
participier. Det klassiska språket har tre gerundiver
samt tre gerundier, veda ännu flere bildningar med
sådan betydelse. Infinitiv bildas i det förra med
endast en ändelse, men i det senare omvexlande medelst
en hel mängd olika suffix. Afledda konjugationer
äro passivum (dock blott i presenssystemet; för
öfrigt användes medium), intensivum, desiderativum,
causativum och denominativum. Ordbildningen är i
sanskrit synnerligt klar och genomskinlig, emedan
suffixen i allmänhet äro lätt skiljbara från
stammen. Förmågan att bilda sammansatta nomina är
i sanskrit mycket stor. I vedaliteraturen och ännu
i de stora episka dikterna begagnar språket denna
förmåga med varsamhet; men i det yngre sanskrit,
särdeles i lyrisk och dramatisk vers samt i de senare
episka konstdikterna, finner man ofta invecklade
sammansättningar af onaturlig längd, som göra stilen
tung och osmaklig. I vedatexterna är alla ordens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
