Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i en senare tid bhota-folken, munda- l. kolh-folken
och dravida-folken. Med sina vapen af jern besegrade de
I:s gamle innebyggare, men blefvo i sin tur anfallna
af de från nordvest inträngande arierna (ännu i dag
utgöra de nära hälften af I:s befolkning). Efter
en långvarig kamp - I:s hjelteålder -, hvarunder
arierna sökte fördrifva de plattnäsige dasju
l. dasa ("fiender", "otrogne"), såsom arierna
kallade ur-innevånarna, kommo arierna delvis
i besittning af landet; men stora icke-ariska
välden på halfön bibehöllo sin sjelfständighet,
och arierna antagas ännu 1,400 år f. Kr. icke hafva
öfverskridit Ganges. Kastväsendet var på denna
tid okändt; familjefadern var familjens prest,
den valde höfdingen, vispati, stammens. Höfdingen
uppdrog dock vid vigtigare tillfällen gudstjenstens
förrättande åt någon brahman (se d. o.). Efter hand
blef brahman-kallet ärftligt inom en viss familj,
och dessa brahman-slägter bildade ett slags prestadel
samt, efter stammarnas förening till folk, en sluten
kast. Under denna, den s. k. äldre brahmanismens
tid bildades äfven de öfriga kasterna: ksjatrija
l. krigarekasten, vaisja, jordbrukarna, och sudra,
de underkufvade ur-innevånarna. Brahman-kasten,
som småningom tillkämpade sig företrädet framför
krigarekasten, utbildade icke blott gudstjensten
och gudaläran, utan äfven samhällsskicket och
lagstiftningen. Dess verk är Manus heliga lagar
(antagligen från 5:te årh. f. Kr.), enligt hvilka
folket styrdes af en enväldig arfkonung. Skatterna
vexlade, i vissa fall stigande till 50 proc. af
inkomsten (endast brahmanerna voro skattefria), och
lagskipningen utöfvades af konungen samt på hans
vägnar af lagfarne brahamner.
Från Buddha till muhammedanernas inträngande (6:te
årh. f. Kr. - 8:de e. Kr.). Den af Buddha (se d. o.) i
6:te årh. predikade läran utbredde sig med stor hast
i I. och åstadkom, hvarhälst den vann fotfäste,
en betydelsefull omhvälfning ej blott i religiöst
hänseende, utan äfven i socialt, emedan den lättade
på kastväsendets tvång. Den mäktige konung Açoka
i Magadha och Behar (omkr. 250 f. Kr.) upphöjde
buddhismen till statsreligion och verkade genom
missionärer för dess spridning i främmande land. Men
under Açokas efterträdare tillbakaträngdes buddhismen,
och förgäfves sökte konung Kanisjka (omkr. 40
e. Kr.) återförskaffa den öfverväldet i I. Vid denna
periods slut hade brahmanismen nästan fullständigt
undanträngt buddhismen, och i den segrande religionens
demoraliserande inverkan ligger förklaringsgrunden
till den andliga förslappning, som utmärker,
de indiska folken och som möjliggjort främmande
inkräktningar i I. Under denna period blef I. också
utsatt för eröfrare. Redan tidigt (måhända i 6:te
årh. f. Kr.) började en skytisk invasion, som hade
till följd tusenåriga strider mellan inderna och
inkräktarna. Ett skytiskt folk voro antagligen
taksjakerna (taxilanerna), som slöto förbund med
Alexander den store, när denne 327 f. Kr. företog
sitt berömda tåg till I. och under sin tvååriga
vistelse derstädes underlade sig nästan alla
Pandjab-rikena. Det
grekiska väldet störtades redan omkr. 315 f. Kr
af den ofvannämnde konung Açokas farfar Chandra
Gupta (316-292), grundläggare af det vidsträckta
Magadhariket. En del af nordvestra I. lades
emellertid kort derefter under riket Baktrien. Den
ofvan nämnde konung Kanisjka tillhörde den skytiska
Turusjkadynastien, som herskade öfver stora delar af
Iran, Turan och I. Ännu 500 år e. Kr. funnos mäktiga
skytiska välden uti I. De indiske ariernas långvariga
strider med greker och skyter gåfvo I:s ur-innevånare
tillfälle att öka sin makt.
Från muhammedanernas inträngande till stormoguls välde
(8:de årh. - 1526). Redan 30 år efter Muhammeds död
(632 e. Kr.) hunno de muhammedanska eröfrareskarorna
till I:s gränser (664), och 711 lät kalifen eröfra
Sindh. Omkr. 750 lyckades inderna emellertid
fördrifva araberna, men med den ghasnavidiske
herskaren i Afganistan, Mahmud den store (998-1031),
gjorde muhammedanismen åter ett eröfringståg till
I. Han lade under sitt välde I. till Delhi och
Indusmynningarna. När ghuriderna på 1150-talet
fördrefvo Mahmuds dynasti från Ghasna, bibehöll
sig en ättling af densamma i Lahore, men äfven
dennes rike störtades 1186 af ghuriden Sjehab-
ed-Din l. Muiz, den andre i ordningen af de
store muhammedanske inkräktarna i I., hvilken
gjorde sig till herre öfver Audh, Behar, Bengalen
och Gudjarat. Efter hans död (1206) öfvergick den
indiska delen af hans stora rike till den af Muiz’
favoritslaf stiftade s. k. slafdynastien (1206-88),
hvars hufvudstad blef det lysande Delhi. Ala-ed-
Din Khilji i Delhi (1294-1316), den tredje
store muhammedanske eröfraren, utbredde sitt välde
öfver Dekhan och Gudjarat, men efter hans död gjorde
ståthållarna i provinserna sig oberoende af sultanen
i Delhi, hvilken sedan 1321 tillhörde den turkiska
tughlakdynastien, och sålunda uppstodo de oberoende
muhammedanska rikena Bengalen (1336), Dekhan (1347
l. 1357) och Ahmedabad (1391). Denna splittring
underlättade i hög grad mongolernas af Tamerlan
ledda invasion (1398), hvilken dock blef af endast
öfvergående betydelse för I. I slutet af 1400- och
början af 1500-talet sönderföll Dekhan i 5 oberoende
stater: Bedsjapur (1489), Golkonda (1512), Ahmednagar
(1490), Ellichpur (1484) och Bidar (omkr. 1492).
Stormoguls välde (1526-1857). Tamerlans ättling i
6:te led, Babur, gick 1525 med en liten här öfver
Indus, besegrade i grund vid Pannibet sultanen
i Delhi, Ibrahim Lody (1526), och tog dennes
rike i besittning. Dermed lades grunden till
stormoguls välde, under hvilket I:s mest lysande
tid inträffar. Baburs sonson, Akbar (1556-1605), var
den störste af I:s mongoliske herskare. Han befäste
det mongoliska väldet i Pandjab och utsträckte
det öfver hela norra I. samt införde i sitt rike
en ordnad förvaltning och en ny, af honom stiftad
statsreligion. Akbars sonsons son, Aureng-Sib
(1658-1707), underkufvade de oberoende sultanerna i
Dekhan, och under hans regering nådde stormoguls rike
sin högsta maktställning. Efter honom fanns det icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
