Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Impromptu - Improperier - Improvisera - Impuls - Impurism - Imputera - Imru-l-kais - Imst - Imuschagh, imouchar - In (latin) - In (kemi) - In abstracto - In absurdum - Inacceptabel - Inachos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Impromptu (Lat. in promptu, med lätthet), något, som säges
eller göres utan förberedelse, ögonblickligt infall;
improvisation, i nyare musik äfven i allmänhet
fantasistycke af obestämd form. Jfr Improvisera.
A. L.
Improperier (Lat. improperia, förebråelser,
näml. Jesu förebråelser till folket), musikt.,
antifonier och responsorier, som i katolska
kyrkan sjungas på långfredagen i stället för den
vanliga mässan och oftast efter gammal gregoriansk
melodi. Ett undantag göra Palestrinas berömda
improperier, komponerade i enkel "faux bourdon"-stil,
hvilka alltsedan 1560 årligen uppföras i Sixtinska
kapellet i Rom. A. L.
Improvisera (Fr. improviser,
af Lat. improvisus, oförutsedd), utan förberedelse,
"på stående fot", efter ögonblickets ingifvelse
göra vers, hålla ett tal, fantisera ett musikstycke
o. s. v. (inom det estetiska området); med de
medel, som finnas till hands, i hast anordna något,
t. ex. en bal, ett bord af en stubbe o. s. v. -
Improvisation, konsten att improvisera; resultatet
deraf. - Improvisatör, en som besitter förmågan att
improvisera. Jfr Ex tempore och Impromptu.
Impuls (Lat. impulsus), påstötning, väckelse (till något).
Impurism (af Lat. impurus, oren), "orenhet",
språkblandning. - Impurist, en som orenar ett språk
genom inblandning af främmande ord. - Jfr Purism.
<b>Imputera (af Lat. imputare, tillräkna, förebrå),
tillräkna sig eller andra en handling till förtjenst
eller skuld i moraliskt afseende. Förutsättningarna
för imputation äro att handlingen skall vara fri
samt att den handlande skall i handlingens ögonblick
och just med afseende på handlingens innehåll vara
medveten om motsatsen mellan rätt och orätt. En
handling bör alltjämt imputeras efter det motiv,
hvarur den härflyter, d. v. s. man bör söka göra sig
reda for hvad den handlande menniskan med sin handling
egentligen och innerst vill. Deremot är det mycket,
oriktigt att bedöma en handlings sedliga värde efter
den effekt, hvartill den ledt, eller m. a. o. efter
hvad den handlande dermed åstadkommit. - Endast i
oegentlig bemärkelse kan samvetet sägas vara en domare
eller företaga imputationer. Samvetet är nämligen
en känsla, som ej fäller omdömen. Förståndet är i
detta fall domaren; den lag, efter hvilken dömes,är
sedelagen, och menniskans vilja, såvidt hon väljer
emellan rätt och orätt, är den, som dömes. Samvetet är
närmast att jämföra med ett vittne. För öfrigt gifves
det icke blott etisk, utan äfven juridisk och religiös
imputation, alltefter beskaffenheten af den lag, efter
hvilken domen fälles. Domstols dom i vanlig mening är
en art af juridisk imputation. - Äfven kan en skilnad
göras emellan en imputation på forum internum (af den
dömandes egna handlingar) och en på forum extemum
(af en annans handlingar). I detta afseende gäller
grundsatsen att, om man vill fälla en rättvis dom,
man skall på forum externum hällre fria än fälla,
på forum internum hällre fälla än fria. Till följd
af sitt intresse för sedlig
oförvitlighet i sina egna ögon samt sin benägenhet att i
moraliskt afseende jämföra sig sjelf med andra
har nämligen menniskan en stor benägenhet för
att gå tillväga på motsatt sätt och bör genom
ett afsigtligt beslut söka motverka denna
benägenhet. - Imputabel, som kan imputeras. -
Imputabilitet, egenskapen att vara imputabel. -
Imputation, tillräknande, beskyllning.
L. H. Å.
Imru-l-kais, arabisk konung och skald, f. omkr. 500,
är ryktbar såsom författare till en af de sju under
namnet "Moallakat" (se d. o.) kända gammal-arabiska
dikterna. Utom denna sång har man af I. en lyrisk
diktsamling, eller s. k. "divan", utgifven jämte
fransk öfversättning af W. Mac Guckin de Slane
("Le divan d’Amrolkais", 1837) och i tysk
metrisk bearbetning af Fr. Rückert ("Amrilkais,
der dichter und könig, sein leben, dargestellt
in seinen liedern", 1843). I. förde ett oroligt
lif och dog omkr. 540. Genom sina kärleksäfventyr
och de omständigheter, under hvilka han hämnades
sin faders död, blef han ett omtyckt föremål för
sitt folks framstående berättaregåfvor.
Imst, köping i norra Tyrolen, nära floden Inn. 2,413
innev. (1880). I. var fordom hufvudort för en
omfattande handel med kanariefoglar, af hvilka
årligen utfördes för omkr. 40,000 fl.
Imuschagh, imouchar. Se I-mosjar.
In, Lat. 1. Sammansättningspartikel, med nekande
betydelse, motsv. Sv. o-. Framför b eller p
öfvergår partikelns n till m; med ett följande l,
m eller r assimileras det. - 2. Proposition, med
grundbetydelserna till, i; brukas äfven i en mängd
sammansättningar och undergår då samma förändringar
som den ofvan nämnda sammansättningspartikeln .
In, kemiskt tecken för indiums atomvigt.
In abstracto, Lat. (jfr Abstrahera), i och för sig,
i allmänhet, utan hänsyn till något annat begrepp.
Motsats: In concreto (se d. o.),
In absurdum. Se Ad absurdum.
Inacceptabel (Fr. inacceptable), oantaglig. Jfr Accept.
Inachos (Lat. Inachus). 1. Flodgud och äldste
sagokonung i det grekiska landskapet Argolis, son
af Okeanos och Tethys, blef genom okeaniden Melia
eller Argia fader till Foronevs, Aigialevs, Io och,
enligt en saga, äfven till den allseende (hundraögde)
Argos. Då Poseidon och Hera tvistade om besittningen
af Argolis, fällde I. såsom skiljedomare utslaget
till den senares förmån och säges med anledning deraf
hafva blifvit af Poseidon bestraffad dermed att den,
efter honom uppkallade floden under den heta årstiden
utsinar. - 2. Namn på åtskilliga floder i det forna
Grekland. Mest omtalad bland dessa är den ofvan nämnda
hufvudfloden (nu Panitza) i Argolis. Den upprinner på
de Arkadiska gränsbergen och faller ut i nordligaste
hörnet af argoliska hafsviken (nu Naupliaviken). Äfven
de i norra Grekland belägna landskapen Etolien och
Tessalien hafva hvar sin flod med detta namn, af
hvilka den förre är biflod till Acheloos, den senare
till Spercheios. A. M. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
