Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ihre, Johan - 3. Ihre, Albrekt Elof - I H S - Ihtijath - Ihtisab-naziri - Iisalmi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det står utan motstycke i den svenska
språkforskningens annaler.
I. är berömd äfven för sina arbeten på gotiskans
och den nordiska fornkunskapens områden. Redan genom
E. Benzelius’ upplaga af den i Upsala bibliotek
befintliga Codex argenteus (se d. o.), som efter
hans död utgafs i Oxford af E. Lye (1750), var en
väckelse gifven till studium af gotiskan. Genom
de afhandlingar öfver Ulfilas, som I. 1752-73
offentliggjorde, spreds nytt ljus öfver denna
literatur. I. lät bl. a. genom E. Sotberg verkställa
en sorgfällig kollationering af Codex argenteus och
bragte derigenom i dagen en mängd nya läsarter, hvilka
han framlade i Ulphilas illustratus (1752-55). I:s
arbeten öfver den gotiska formläran beteckna,
ehuru i många punkter vidt aflägsna från den nyare
forskningens resultat, likväl ett ofantligt framsteg
i jämförelse med föregångarna. Hur öfverlägsen han
var sin samtid inom detta område framstår bäst af
hans förbättringar i F. A. Knittels läsning af det
s. k. Wolfenbuttel-fragmentet af Romare-brefvet,
utgifna i Fragmenta versionis ulphilanae (1763). Det
var jämväl I., som en gång för alla gjorde ett slut på
den gamla tvistefrågan om språket i Codex argenteus. I
sin afhandling De lingua Codicis argentei (1754)
framställde han nämligen mot M. Lacroze i Berlin,
hvilken förklarade det för frankiskt, ojäfaktiga
bevis att i Codex argenteus föreligger den gotiske
biskopen Ulfilas’ (318-388) bibelöfversättning och
detta i en form, som mångenstädes troget sluter sig
till den gamla latinska öfversättningen. Att gotiskan
röjer mångfaldiga öfverensstämmelser med grekiskan
och latinet framhåller I. på flere ställen, men
beträffande arten af denna öfverensstämmelse kommer
han ej till full klarhet. Han kallar visserligen
grekiskan och latinet for "systrar eller snarare
döttrar till gotiskan", men kommer dock ständigt
tillbaka till att förklara dessa språks likhet dermed
att Grekland och Italien i äldsta tid bebotts af
"skyter". En samlad upplaga af I:s gotiska arbeten
utgafs 1773 af A. F. Büsching under titel Scripta
versionem ulphilanam et linguam moesogothicam
illustrantia.
Af stor vigt äro likaledes I:s undersökningar
öfver den s. k. Snorra-eddan (prosaiska eddan). I
ett bref till Sv. Lagerbring öfver den i Upsala
förvarade handskriften af detta verk (1772) söker
han å ena sidan beriktiga de dunkla föreställningar,
som man på hans tid hyste rörande eddan. Han visar
i sammanhang dermed, att Snorra-eddan tillkommit
för att vara ett slags handbok i poetik för unga
skalder, en åsigt som i våra dagar vunnit fullkomligt
erkännande. Å andra sidan bevisar han, att den år
1300 nedskrifna Upsala codex utgör en äkta afskrift
af Snorres verk. De inkast, som af den lärde Schlözer
(1773) gjordes deremot, tillbakavisade I. i ett bref
till U. v. Troil (tr. i dennes "Resa till Island",
1777). I. sträckte sin granskning äfven till den
äldsta nordiska historien (han yrkade bl. a. med
historiska skäl på Fornjoterska ättens afförande ur
den nordiska konungalängden) och till runorna. I
fråga om dessa
senares ålder drog han i härnad mot den gamla
uppfattningen, som företrädts af O. Rudbeck, Verelius,
Peringsköld och Göransson, hvilken sistnämnde
ansåg, att runornas ålder gick inemot syndafloden. I
afhandlingen De runarum in Suecia antiquitate (1769)
visade han, att de på sin höjd gå upp till 6:te årh.
I. var en mästare i latinska språkets behandling och
använde det städse i sina akademiska skrifter. Endast
i tvänne af dessa, hvilka ventilerades inför hofvet,
använde han svenska språket, hvars rätt att vara
de lärdes tungomål han varmt förfäktade i en
afhandling An scientiae lingua vernacula tradi
possint ac debeant? (1745). Jfr E. af Sotberg
"Minnestal" (i Vitterhets-akad:s Handl., d. 4),
C. G. Nordin (Sv. akad:s Handl. från 1796, d. 6) och
G. Stjernström, "J. Ihre" (i "Nordisk tidskrift",
1880). R. G.
3. Ihre, Albrekt Elof, friherre, statsman, den
föregåendes sonson, son till kanslirådet Albrekt
Ihre (f. 1763, d. 1828), född i Stockholm d. 6
Okt. 1797, blef 1819 kopist i kanslistyrelsens
expedition och 1823 andre sekreterare i Kabinettet
för utrikes brefvexlingen. 1824 afgick han såsom
legationssekreterare till Konstantinopel, der han 1827
blef chargé d’affaires och der han qvarstannade till
1831, då han kallades till kabinettssekreterare. Efter
J. A. von Hartmansdorff förordnades I. i Nov. 1838
till hofkansler. I. förvärfvade sig allmänhetens
aktning genom den hofsamhet, hvarmed han utöfvade
det förut så missbrukade hofkanslersämbetet, och med
hans tillträde till denna syssla upphörde faktiskt
indragningsmakten, ehuru stadgandena om densamma
först 1844 borttogos ur tryckfrihetsförordningen. Vid
departementalstyrelsens införande blef I. d. 16
Maj 1840 chef för ecklesiastikdepartementet. Då
statsministern för utrikes ärenden, friherre
G. N. A. A. Stjerneld redan i Sept. s. å. erhöll
tjenstfrihet, förordnades I. att tills vidare förvalta
hans departement, medan ecklesiastikdepartementet
i stället anförtroddes åt professor S. Grubbe. I
Dec. 1842 utnämndes I. till utrikes statsminister, och
denna post innehade han till d. 10 April 1848. 1843
upphöjdes I. i friherrligt stånd. Han blef 1842
hedersledamot af Vitt. hist. o. ant. akademien och
ledamot af Vet.-akademien, 1843 hedersledamot af
Vetenskapssocieteten i Upsala samt 1849 ledamot af
Sv. Akademien, i hvilken han aldrig tog inträde,
emedan han, såsom han sjelf uppgaf, icke ansåg
sig värd en sådan utmärkelse. Död på Ekebyhof, i
Stockholms län, d. 9 Aug. 1877. Med honom utslocknade
den friherrliga ätten Ihre.
I H S, ett Kristusmonogram. Se d. o. och In hoc
signo vinces.
Ihtijath kallas reserven vid turkiska armén. Den
utgöres af allt det manskap, tillhörande aktiva
armén (nizam), hvilket icke befinner sig i verklig
tjenstgöring.
Ihtisab-naziri, ämbetstitel för polischefen i de
turkiska delarna af Konstantinopel, syftande
på hans särskilda åliggande att öfvervaka
konsumtionsskatterna, mått, mål och vigt samt
lifs-medlens pris och beskaffenhet.
Iisalmi. Se Idensalmi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
