Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ideal - Idealisera - Idealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der idealet verkligen nås; och i den mån menniskan
här i verlden gör denna högre verklighets kraf till
norm för sin utveckling, icke blott närmar hon
sig idealet, hon når det också delvis redan här,
i det hon kommer fram till den högsta fullkomning,
som för henne under gifna förhållanden är möjlig. -
Inom mer eller mindre panteistiska riktningar har
man fattat idealet såsom den för ett visst slag af
väsenden gemensamma bestämdheten, tänkt i konkret
gestalt ("konkret allmänhet"). Idealet skulle då
vara en föreställning om ett enskildt väsende,
som hos sig fullständigt har alla de egenskaper,
som tillkomma den art, till hvilken det hör, likasom
den typ, som alla andra till samma kategori hörande
väsenden mer eller mindre skulle närma sig. I konsten
skulle då ock sådana typiska gestalter framställas,
och menniskans sedliga uppgift blefve då också att
hos sig förverkliga det "ideal-menskliga" i denna
betydelse. Enligt en verldsåsigt deremot, för hvilken
individen är det första och ursprungliga, är det en
afgjord sak att hvarje varelse har sitt ideal i sitt
sanna väsende, och att dess utveckling ej kan syfta
till någonting annat än till förverkligandet af just
detta, ehuru visserligen mycket finnes, som är för
alla menniskor i detta afseende gemensamt, och ehuru
de äfven alla, till sitt sanna väsende betraktade,
stå i full harmoni med hvarandra. Alldenstund
mensklighetens utveckling inom sig sluter flere
perioder, af hvilka hvar och en utgör ett inom sig i
viss mån slutet helt med sin egendomliga karakter och
sina särskilda uppgifter, kan man tala om olika ideal
för hvar och en af dessa perioder, såsom utgörande
det mål, till hvars förverkligande menskligheten
under denna period företrädesvis sträfvat. Så
t. ex. var antikens både estetiska och etiska ideal
ett annat än den kristna tidens, medeltidens ett
annat än den moderna tidens o. s. v. Alla dessa ideal
måste, såvida de skola ega något beståndande värde,
utgöra olika sidor hos idealet i det hela. - Ideal
l. idealisk, hvad som öfverensstämmer med idealet,
nått den högsta tänkta fullkomlighet. - Idealitet,
egenskapen att vara idealisk. L. H. Å.
Idealisera (se Ideal), framställa en sak fullkomligare
(närmare dess ideal), än den i sjelfva verket
är. När framställningen har ett estetiskt syfte,
är idealiseringen berättigad och alltid i viss mån
nödvändig. Äfven den mest naturtrogna skildring
af verkligheten måste, så vida den skall ega
något estetiskt värde eller åtminstone väcka något
intresse, söka framhålla just det i verkligheten
karakteristiska i bjärtare färger än detta i sjelfva
verkligheten eger, hvilket redan innebär ett slags
idealisering. Förvänd blir deremot den idealisering,
som urartar i onatur och fantasteri (se Idealism
2). Idealiseringens nödvändighet framhölls för första
gången inom estetikens historia af Aristoteles, i
motsats mot Platons lära att konsten blott hade till
uppgift att kopiera verkligheten. Nyare estetiker
hafva äfven framhållit hennes nödvändighet, ehuru de
varit af olika tankar rörande hennes betydelse och
den utsträckning, inom hvilken hon är tillåten. (Jfr
Realism.) -
Någon gång brukas uttrycket idealisera äfven
i betydelsen af att göra något fullkomligare
än det är. I denna bemärkelse kan all praktisk
verksamhet, som ledes af ett högre mål, sägas vara
en idealisering. Förvänd blir på detta område den
idealisering, som söker genomföra vissa allmänna, mer
eller mindre godtyckligt uppställda principer utan
afseende på individualiteten hos olika individer
och folk samt på historiskt gifna förhållanden.
L. H. Å.
Idealism (se Ideal). 1. Filos. A) Den åsigt, som
antager tillvaron af ändamålsorsaker i verlden och
ur dessa söker förklara naturens och menniskolifvets
företeelser. Vanligen fästes dock vid idealism i
denna mening betydelsen af öfversinliga ändamål. I
denna sin användning har termen en ganska obestämd
och sväfvande betydelse. - B) Inom den svenska
filosofien och med henne beslägtade riktningar
betyder idealism särskildt den åsigt, enligt
hvilken väsendet i allt är något andligt, och i
enlighet dermed vårt förnimmandes sanning ej ligger i
förnimmelsernas öfverensstämmelse med något utom den
förnimmande sjelf förefintligt och för honom yttre,
utan är dennes bestämdhet af något inre. Äfven den
kroppsliga verlden är för idealismen något till sitt
egentliga väsende andligt, ehuru det af ett eller
annat skäl ter sig eller framträder i en form, som i
viss mån synes vara det andliga motsatt. De skäl, som
anförts för idealismen, hafva först och främst utgått
från omöjligheten att i det kroppsliga, såsom blott
sådant, finna väsendet. I sin egenskap af att vara
i rummet utsträckt eller fylla ett rum är nämligen
det kroppsliga i oändlighet delbart, följaktligen
sammansatt. Men allt sammansatt förutsätter ett
enkelt, hvaraf det är sammansatt, och som just är dess
väsende. Ett sådant finna vi emellertid ej inom den
kroppsliga verlden. Hvarje kroppsligt ting begränsas
föröfrigt af andra sådana ting, och den kroppsliga
verlden går vidare och vidare utan gräns. Vi påträffa
inom henne hvarken ett det första och ursprungliga, ej
häller ett inom sig fullständigt slutet helt. Hvarje
moment i henne visar fastmer hän på något annat
o. s. v., hvilket äfven kan så uttryckas, att vi i
denna verld blott påträffa relationer, ej de väsenden,
som stå i dessa relationer. Deruti visar sig, att
kroppslighet är ett sätt att vara till, som ej blottar
det innersta väsendet hos det, som är till på detta
sätt. Detta väsende måste få betraktas såsom något
icke kroppsligt. Besinnar man vidare, att allt, som är
till för oss, allt, som vi med våra sinnen uppfatta,
såväl som allt, hvilket vi kunna tala om eller
tänka på, är ingenting annat än våra förnimmelser,
följaktligen någonting andligt, så visar det sig,
att äfven den kroppsliga verlden egentligen är något
andligt och att andligheten just utgör väsendet i
allt. Förnekar man detta, så blir allt slags kunskap,
följaktligen också hvarje skilnad mellan sanning och
lögn en omöjlighet. Utom området för sitt förnimmande
kan nämligen menniskan icke tränga; och fordrar hon
för detta förnimmandes sanning, att det skall stämma
öfverens med något yttre, hvilket sjelf icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
