Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Iberiska bergen - Iberiska halfön - Iberiska språk - Iberus - Ibex - Ibidem - Ibijaran - Ibis - Ibisar - Ibisslägtet - Ibiza - Ibn-al-Mutazz l. Ibn-el-Mutás - Ibn-al-Vardi (Ibn-el-Vardi) - Ibn-ar-Rumi l. Ibn-er-Rumi - Ibn-Bádja (Avempace) - Ibn-Batuta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de utseendet af en bergskedja, men böra anses endast
som höglandets rand och hafva i Spanien ej något
gemensamt namn.
Iberiska halfön, Pyreneiska halfön (Spanien och
Portugal), uppkallad efter sin urbefolkning, ibererna.
Iberiska språk, en förr mera än nu använd benämning
på de iberiska tungomål, från hvilka de nu lefvande
baskiska dialekterna anses härstamma (jfr Basker).
H. A.
Iberus (Grek. Iber), latinska benämningen på floden
Ebro.
Ibex. Se Stenbocken.
Ibidem, Lat. (vanl. förkortadt: ibid. l. ib.), på
samma ställe; mest vid citat: i samma skrift, på
samma sida.
Ibijaran, Amphisbaena alba, zool., hör till
masködlornas afdelning bland kräldjuren och blir
50 cm. lång; färgen är ofvan glänsande gulbrun, på
sidorna ljusgul, under blåaktigt hvit. Ibijaran lefver
vanligen i termit- och myrstackar samt förtär sådana
djurs larver. Med anledning deraf kallas hon i Surinam
"myrkonung", vid Amazon-floden "myrornas moder",
men i det öfriga Amerika "dubbelhufvudorm". Till
följd af sitt egendomliga lefnadssätt kan hon icke
lätt iakttagas. Sydamerikanerna anse med orätt
ibijaran för giftig, men tillskrifva hennes torkade
och pulveriserade kött framstående läkedomskrafter. I
sina rörelser liknar ibijaran en daggmask; om hennes
fortplantning är ingenting kändt med visshet. (Se
för öfrigt Amphisbaena.) C. K. S.
Ibjs. Se Ibisar.
Ibisar, Tantalinee, zool., bilda en underfamilj
bland storkartade foglar inom vadarnas ordning
och foglarnas klass. De hafva näbben smal, mycket
lång, bågböjd, mjuk (utom i spetsen), trindlagd
och trubbig. Näsborrarna äro belägna i en till
näbbspetsen räckande fåra; tungan är kort, klorna
tämligen långa, smala, föga böjda och skarpa. Vingarna
hafva andra och tredje pennorna längst. Dessa foglar
bebo företrädesvis varmare trakter, och endast
få arter förekomma i tempererade luftstreck. Alla
vistas mer eller mindre på sumpiga ställen, några
vid hafsstränder, andra på fuktiga bergsslätter
eller buskrika stepper, dock alltid i närheten
af träd, hvari de sofva om nätterna. Ibisarna äro
sällskapliga, förtära djur af allahanda slag, men
äfven växtämnen, häcka i vass och buskar, stundom
i träd, samt lägga enfärgade ägg. Det dithörande
Ibisslägtet, Ibis, räknar några få arter. Svarta
ibisen, I. falcinellus, har bakre delen af ryggen,
öfvergumpen, vingarna och stjerten mörkgröna,
med metallglans, öfriga kroppsdelar rödaktigt
kastanjebruna, näbben mörkgrönaktig, med brun spets,
och benen grågröna. Längden kan uppgå ända till 69
cm. Svarta ibisen är hemma i sydöstra Europa och
angränsande delar af Asien samt i norra Afrika;
enstaka exemplar komma stundom, särskildt under
flyttningstiderna, till andra delar af Europa,
t. ex. till södra och mellersta Sverige. Arten är
sällskaplig, häckar kolonivis och kan lätt tämjas. Af
de forna egypterna dyrkades han och balsamerades. -
Skarlakansibisen, I. rubra,
är skarlakansröd, med svartbrunt fan på vingpennorna,
samt har näbben brunaktig, vid roten (liksom
det nakna ansigtet) köttfärgad, och fötterna
rödgula. Kroppslängden är 60 cm. Arten är hemma i
Central- och Syd-Amerika till Amazonfloden, lefver
flockvis och låter lätt tämja sig. - Heliga ibisen,
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
