Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämplingslägtet, Cannabina - Hämsko - Hämäläiset - Händel, Georg Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rostgula streck på hufvudets sidor, smarta vingar,
med hvita pennkanter, samt svarta stjertperinor, af
hvilka de två mellersta äro kantade med rostgrått
och de öfriga med hvitt. Hans kroppslängd blifver
13,5 cm. I vinterdrägt har hannen öfvergumpen
hvitaktig, med svartaktiga fläckar och ljusröd
anstrykning. Honan är på hufvudet, halsryggen och
öfvergumpen svartaktig, med grå fjäderkanter. Denna
art häckar sparsamt i landets nordliga delar, bygger
sitt bo på marken och stryker i större eller mindre
skaror omkring under vintern. C. R. S.
Hämsko. Se Broms.
Hämäläiset, det finska namnet på tavaster.
Händel, Georg Friedrich, tysk-engelsk tonsättare,
oratoriets fulländare, föddes i Halle d. 23
Febr. 1685. Hans musikaliska böjelse motarbetades af
hans fader, en barberare, ända till dess hertigen af
Sachsen-Weissenfels lade sig ut för gossen, som då
fick studera musik för organisten Zachau. Enligt
faderns önskan egnade han sig sedermera åt
juridiska studier, men blef 1702 slottsorganist i
Halle. Följande år drefs han af sin håg till Hamburg,
hvarest då den tyska operan blomstrade under Keiser,
och hvarest han blef anställd som violinist samt
lyckades få upp sina operor Almira (1705; på nytt satt
i scen 1878), Nero (1705), Daphne (1708) och Florindo
(s. å.). Då de sista gafvos, hade H. redan på furst
G. de Medicis föranstaltande afrest till Italien,
der han dröjde, öfver tre år, bragte med stor framgång
operorna Rodrigo och Agrippina på scenen, komponerade
oratorierna Resurrezione och Trionfo del tempo samt
lärde känna Lotti, Corelli, de båda Scarlatti och
Steffani. Han följde den sistnämnde till Hannover,
der han blef anställd hos kurfursten, men reste
redan 1710 till London, hvarest hans opera Rinaldo
väckte stort uppseende, samt förnyade besöket 1712,
då han för alltid bosatte sig i England. Med sitt
till firande af freden i Utrecht (1713) komponerade
Te Deum vann han stort insteg hos engelska folket,
som i honom såg sin nationalkomponist Purcell
återuppblomstra. Af drottning Anna fick H., ett
årsunderhåll af 200 pd st. Då kurfursten af Hannover
besteg Englands tron (1714), råkade H. i en svår
belägenhet, emedan han utan orlof lemnat Hannover;
dock försonade han fursten genom sin Watermusic,
komponerad till en festlig regatta. 1716 ledsagade
han konungen till Hannover, komponerade der Brockes
Passion och återvände 1718, då han blef kapellmästare
hos hertigen af Chandos på slottet Cannons, hvarest
han skref två Chandos-Tedeum, 12 Chandos-Anthems,
den verldsliga serenatan Acis and Galatea samt det
första större oratoriet, Esther. En ny fas af hans
lif började med inrättningen af opera-akademien
("Royal academy of music") i London, ett privat
företag, framgånget ur hofkretsen och understödt af
konungen med 1,000 pd st. H. engagerade i Dresden den
nödvändiga personalen och uppförde 1720-28, utom andra
operor, 14 af sina egna stycken, bland dem Radamisto
(1720), Muzio Scevola (jämte Buononcini och Ariosti,
1721), Ottone (1723), Giulio Cesare (1724), Rodelinda
(1725), Scipione
(1726) och Admeto (1727). År 1728 skref
han äfven ett krönings-anthem till Georg II:s
tronbestigning. S. å. upplöstes akademien till följd
af ekonomiskt obestånd, till en del orsakadt af Gays
persiflerande s. k. "tiggare-opera", som bragt den
italienska institutionen i misskredit. Den tekniske
direktören Heidegger köpte emellertid huset med
reqvisita och uppdrog ledning och nya engagement
åt H., hvilken 1729-32 uppförde ett antal nya
egna operor, såsom Partenope, Poro, Ezio, Orlando
m. fl. 1733 öppnade emellertid H:s många vedersakare
bland adeln, hvilka stötte sig på hans obesvärade
och sjelfständiga sätt och dessutom funno hans musik
något för tung, ett med hans konkurrerande företag,
sedan den berömde kastraten Senesino
- hvilken H. efter en tvist dristat afskeda -
gått öfver till motståndarna. H. reqvirerade
nya sångkrafter från Italien och uppförde
Ariadne och Pastor fido, (1734). Men då
motståndarna ryckte an med både Senesino och
Farinelli samt dessutom Porpora och Hasse såsom
dirigenter och komponister, förlorade Heidegger modet,
hvarefter H. på egen risk fortsatte företaget och
sökte med feberaktig ansträngning undgå ruin.
Han lät uppföra flere nya operor och äfven nya
oratorier (Deborah, som uppfördes på scenen i
kostym, ehuru utan aktion, Athalia samt den
högstämda Alexander’s feast). Men bågen var
för högt spänd. 1737 gjorde H. bankrutt och
träffades af ett slaganfall, som nödgade honom
till en kur i Aachen, der han på några dagar
blef botad. Återkommen skref han sitt gripande
Funeral anthem vid drottning Karolinas död.
Emellertid hade äfven hans motståndare lidit
skeppsbrott. Heidegger samlade spillrorna från
båda företagen och uppförde några operor af H.; och
denne sjelf framförde 1739-40 med tillfälliga krafter
ännu andra nya operor, äfvensom oratorierna Saul,
hvilket enl. Chrysander uppfyller alla fordringar
på en fullkomlig historisk målning, Israel, med dess
kolossala körer, de väldigaste H. skrifvit, samt det
allegoriska L’allegro, il penseroso ed il moderato.
Äfven en stor del af H:s instrumentalmusik tillhör
tiden före 1740, såsom: 12 sonater för violin eller
flöjt med generalbas, 13 sonater för två oboer med
bas, 6 concerti grossi (oboe), 5 orkesterverk, 20
orgelkonserter, 12 konserter för stråkinstrument
och ett stort antal sviter, fantasier och fugor för
klaver och orgel.
- Från 1741 egnade sig H. uteslutande åt sin
egentliga kallelse, oratoriekompositionen. Raden,
af mästerverk inleddes - oafsedt de nyss
nämnda - genom hans största och populäraste arbete,
en i sitt slag allenastående religiös "epopé
i toner", näml. Messias, som gafs första gången i
Dublin d. 18 April 1742 och säges hafva gjort så
mäktigt intryck, att vid Hallelujah-kören alla
åhörare ovilkorligt reste sig upp - en sed, som
alltsedan bibehållits i England. Derefter följde 1742
den härliga Samson, ett bland hans bästa verk, 1743
Semele, 1744 Herakles och Belsazar, 1746 Occasional
oratory (med anledning af segern vid Culloden),
den frihetsglödande Judas Makkabeus och Joseph,
1747 Josua (bland de mera berömda) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
