Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 265-266 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hälftenbruk - Hälgångare - Hälleflinta - Hälleflundran - Hälleskogen - Hällestad - Hällkista

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hälftenbruk, det rättsförhållande, som uppstår, då
en person öfverlemnar "brukandet af sin jordegendom
till en annan person (hälftenbrukare) på det vilkor
att egendomens årliga afkastning delas lika mellan
egaren och brukaren.

Hälgångare, Plantigrada, zool., kallas sådana
däggdjur, som trampa på hela fotsulan, t. ex. björnen,
gräflingen o. s. v. C. R. S.

Hälleflinta, petrogr., en tät eller nästan tät, mer
eller mindre flintlik bergart, af olika färgnyans,
från ljust grågul till rödbrun eller svart. Några
särskilda mineral kunna hos hälleflintan med blotta
ögat icke upptäckas, utan synes hon utgöras af en
likformig massa; men under mikroskopet visar den
sig vara en kristallinisk bergart, bestående af
ytterst små qvarts- och fältspatskorn. - Hälleflintan
är mycket förklyftad. Till följd af sin hårdhet
eldar den mot stål. Tunna splittror äro smältbara i
blåsrörslågan. Af främmande inblandningar förekomma
mest klorit och hornblende. Det är i synnerhet
den förre af dessa, som gör, att bergarten stundom
blir tydligt skiffrig, s. k. hälleflintskiffer,
t. ex. vid Fredriksbergs skifferbrott i Småland,
der den arbetas till takskiffer. Vid Dannemora,
Sala och Utö grufvor m. fl. st. förekommer en
lagervis eller randvis olikfärgad hälleflinta,
s. k. randig hälleflinta. Genom upptagande af
kristalliniska korn af fältspat eller qvarts får
hälleflinta ett porfyrlikt utseende och kallas
då porfyrartad hälleflinta (Jämtland, Dalarna,
Dalsland, Småland, Nerike och Värmland). Hälleflintan
bildar ofta öfvergångsformer till gneis, "eurit"
och glimmerskiffer samt innesluter ej sällan
malmförekomster. Den förekommer i form af mer
eller mindre mäktiga lager inom gneisens och
glimmerskifferns områden samt vexlar stundom med
eller innesluter sjelf lager af kornig kalksten
och kloritskiffer. Tämligen stora fält upptagas
af hälleflinta inom de flesta af mellersta
Sveriges provinser äfvensom i Jämtland och norra
Lappland. Den förekommer äfven i Tyskland m. fl. st.
E. E.

Hälleflundran (Hippoglossus vulgaris Flem.), zool.,
är den största af alla flundrefiskar och uppnår en
längd af öfver 2 m. samt en vigt af 35-130 kg. och
deröfver. Till färgen äro



de äldre på öfversidan mycket mörkt olivgröna,
nästan svarta; undersidan är, såsom vanligt hos
flundrorna, hvit. Formen är tämligen långsträckt och
öfversidan något hvälfd, hvarigenom hälleflundran
blir jämförelsevis mera tjock och köttig än andra
flundror. Hennes kött är högt värderadt. De torkade
fenorna anses i Norge såsom en läckerhet och kallas
"rav"; buken och de fetare styckena invid fenorna
skäras i remsor och kallas "räkling". - Hälleflundran,
eller, såsom norrmännen kalla henne, "kveiten",
uppehåller sig gerna på djupet, men går äfven upp

på grundvatten och in i fjordarna dels for att leka,
dels för att söka föda. Hon skall vara synnerligen
begifven på hummer, men förtär för öfrigt allahanda
fisk, som hon kan öfverkomma. Hon är mycket
glupsk och rofgirig samt biter på allt slags
agn. Hälleflundran fångas ifrigt, hufvudsakligen på
"backor" och andra krokredskap, ofta på öfver 180
m. djup. Hon är en nordlig fiskart, som förekommer
från Island och Grönland långs kusterna af Nordsjön
äfvensom in i Kattegat och Öresund samt tillfälligtvis
någon gång i södra Östersjön. Hon finnes äfven
vid Kamtsjakta och vid Kaliforniens kuster.
R. L.

Hälleskogen, skog, belägen i Norrbo härad,
Vestmanlands lan, nordvest om Harakers kyrka,
tillhör Hälla by i Harakers socken. 1437 motstod
der den orolige Erik Kättilsson lyckligt ett anfall
af marsken Karl Knutssons folk. Den 17 April 1464
(enl. C. G. Styffe d. 16 April) tillbakadrefvo
dalkarlarna, anförda af biskop Kättil Karlsson (Vase)
och herr Sten (Gustafsson) Sture, konung Kristian I,
då han med sina trupper ville genomtåga H. Konungen
led omedelbart derefter ett fullkomligt nederlag i
en ny sammandrabbning, som egde rum närmare kyrkan,
hvarför slaget äfven kallas slaget vid Harakers kyrka.

Hällestad, socken i Östergötlands län,
Finspånga läns härad. Arealen 32,626 har. 5,517
innev. (1881). H. utgör ett konsistorielt pastorat
af 1:sta kl., Linköpings stift, Bergslags kontrakt.

Hällkista, arkeol., kallas en vanligen rektangulär
graf, bildad af mer eller mindre släta hällar
samt täckt af en eller flere sådana; i orter,
hvarest tillgång på silurisk kalk finnes
(t. ex. Vestergötland, Gotland), kan en hel vägg
eller taket bestå af en enda häll. - De till Sveriges
stenålder hörande hällkistorna äro i allmänhet yngre
än gånggrifterna, hvilket framgår deraf att hällkistor
förekomma i mera afsides liggande bygder, till hvilka
odlingen först senare kan hafva kommit. Att hällkistor
användes ännu vid stenålderns slut framgår deraf
att man i dem funnit enstaka bronsföremål. Dessa
hällkistor äro stora, så att de inneslutit flere
lik, sittande eller liggande. Kring liken östes
jord, som förmodligen packades och betäcktes
med ett tätt lager af stenar. Tomrummet ofvanför
detta fylldes åter med jord; hvad i denna hittas
måste, såsom senare inkommet, noga skiljas från det
ursprungliga grafinnehållet. Som hällkistorna (liksom
gånggrifterna) voro begrafningsplatser gemensamma
för många, måste de stundom öppnas för införande
af nya lik, hvarvid den tidigare anordningen lätt
rubbades.- Hällkistan täckes ibland af en hög eller
ett röse, ibland är hennes öfre del blottad; huruvida
denna skilnad är ursprunglig, torde få anses mycket
tvifvelaktigt. - De icke rektangulära hällkistorna
äro oftast smalare mot den ena änden. Hällkistan har
ofta ett för-rum (ingång), hvilket då alltid befinner
sig utanför ena gafveländen samt är stundom smalare
än, stundom jämnbredt med kistan. Öppningen från
för-rummet till kistan är än fyrkantig (i hvilket
fall bredden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>