Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfd - Häfda - Häfdabyte l. Häfdaskifte - Häfstång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvärfssätt kännetecknas deraf att tinget,
som förvärfvas, väl förut haft en annan egare,
hvars rätt genom häfden tillintetgöres, men att
den nya rätten grundas oafhängigt af den äldre,
så har man hänfört det till de s. k. exstinktiva
förvärfssätten. Häfdinstitutet, som sålunda innebär
en ändring af ett bestående eganderättsförhållande,
hvarigenom den hittills berättigade förlorar
en privat rättighet såsom en följd af en under
viss tid försummad utöfning af densamma, kan
sägas hafva sin grund i syftet att betrygga
eganderätten för den, hvars anspråk måste anses
understödt af intressets högre förnuftighet, d. v. s.
för den, som kan åberopa oklandrad besittning
under en viss längre tid. Likasom enligt Sveriges
gamla lagar är äfven enligt nu gällande svensk
lagstiftning häfden af två slag: 1) viss tids häfd
(tjugoårig häfd) och 2) urminnes häfd. Viss tids
häfd förekommer redan i flere af landskapslagarna,
hvilka i likhet med landslagarna i allmänhet stadga
treårig häfdetid. Urminnes häfd förekommer först i
landslagarna, i hvilka detta rättsinstitut helt visst
inkommit från den kanoniska rätten. Huruvida 1734
års lag, som uttryckligen stadgade urminnes häfd
såsom förvärfssätt, jämväl ville förskrifva viss
tids häfd är omtvistadt. Emellertid lagstadgades
genom k. förkl. d. 14 Maj 1805 såväl ett-årig som
tjugoårig häfd, och dessa bestämmelser gällde, till
dess genom k. förordn, d. 22 April 1881 nya stadganden
angående viss tids häfd blefvo gifna, enligt hvilka
den bestämda häfdetiden alltid är tjugoårig. Angående
urminnes häfd gälla ännu stadgandena i 1734 års lag
(J. B. 15) oförändrade. - I Sverige kan häfdförvärfvet
endast komma till användning med afseende å fast
egendom, men numera å allt slags fast egendom, vare
sig den hör under enskild eller allmän eganderätt. För
förvärf af eganderätt till fastighet på grund af viss
tids häfd fordras, att egendomen skall hafva kommit
ur egarens besittning, att minst tjugo år förflutit
från den tid, då efter egendomens afhändande från den
egentlige egaren lagfart dera erhölls, att egendomen
under nämnda tid oafbrutet innehafts af annan egare
och att dennes rätt ej klandrats, att slutligen
innehafvaren i god tro åtkommit egendomen. Har
egendomen efter afhändelsen gått genom flere händer,
så behöfva icke alla innehafvarena hafva varit i
god tro, utan endast den, som vid de tjugo årens
utgång var innehafvare, eller, om egendomen jämväl
från denne öfvergått, den nye innehafvaren, om
öfverlåtelsen till honom skett före klandertalans
väckande och lagfart honom beviljats. - Såsom urminnes
häfd angifver vår lag "då någon fast egendom eller
rättighet i så lång tid oqvald och ohindrad besutit,
nyttjat och brukat hafver, att ingen minnes eller af
sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångesmän
först dertill komne äro", och föreskrifver, att den
skall styrkas gent emot klander genom "gamla och
laggilda bref och skrifter eller trovärdige män, de
der om orten kunnige äro och på sin ed vitna kunna,
att de hvarken sjelfve veta eller af andra hört någon
tid annorlunda varit hafva". Ehuru tiden för
den häfdandes utöfning af ifrågavarande eganderätt,
frälseränterätt eller servitutsrätt sålunda icke är
fullt bestämd, så kan den dock sägas vara relativt
begränsad på det sätt att den faller inom två
generationers tillförlitliga och vissa erfarenhet. Om
sålunda äfven genom gamla dokument upplyses, att
tillståndet en gång varit ett annat, så kan dock
urminneshäfden erkännas, så snart nämligen visas,
att förhållandet varit oförändradt under de två sista
mansåldrarna. Emellertid måste den ifrågavarande
rätten under den angifna tiderymden hafva oafbrutet
och oklandrad utöfvats såsom en den häfdandes egen
rätt, för att urminnes häfd må kunna åberopas såsom
förvärfssätt. Urminneshäfden förekommer icke så
mycket som förvärfssätt i fråga om en hel sjelfständig
fastighet, utan erhåller sin största praktiska
betydelse för bestämmande af gränsförhållandena mellan
olika fastigheter. - Den finska häfdlagstiftningen
står ännu qvar på samma ståndpunkt som den svenska
intog före 1881 års förordning. Sålunda gäller viss
tids häfd endast sådan fastighet, hvarom kunnat
afhandlas mellan enskilda personer, d. v. s. icke
statens fastigheter o. d. Tiden är antingen ett-årig
och räknas då från den tidpunkt lagen kan hafva
fastställt för klandertalans väckande eller "från
den dag, då anledning till klander för rätt egare
yppades och han kom i tillstånd att sin rätt bevaka",
eller ock tjugoårig, som räknas från den persons död,
hvilken egendomen olagligen frånhändts. - Enligt
dansk och norsk rätt kan häfden vara dels tjugoårig dels
"alderstids" (urminnes) häfd. Tjugoårshäfden har
enligt dessa lands rätt mycket vidsträcktare betydelse
såsom förvärfssätt än enligt Sveriges och Finlands;
ty enligt dansk och norsk rätt kan öfver hufvud
taget allt, som kan vara föremål för eganderätt,
äfven vara föremål för häfdförvärfvet. Jfr Klander,
Preskription och Usucapio. K. H. B.
Häfda, jur. 1. Förvärfva egendom genom fortsatt
oklandrad besittning under en viss längre tid. Se
Häfd. - 2. Göra hafvande, lägra.
Häfdabyte l. Häfdaskifte (troligen af verb. häfva),
byte l. skifte af jord.
Häfstång, fys. Den matematiska häfstången utgöres
af en tyngdlös, oböjlig linie, rörlig i ett plan
kring en fast punkt och åverkad af motsatt riktade
krafter. Tänker man sig den tyngdlösa linien ersatt
med en fast kropp, är häfstången fysisk. De olika
delarna af häfstången, räknadt från understödspunkten
till de verkande krafternas anbringningspunkter,
kallas armar eller häfarmar; krafternas afstånd från
understödspunkten äro de vinkelräta afstånden från
nämnda punkt till krafternas riktningslinier. Om de
linier, som förbinda krafternas anbringningspunkter
med understödspunkten, falla in med hvarandra, kallas
häfstången rätlinig; i annat fall bilda de en
vinkel, och häfstången är då en vinkelhäfstång. Äro
krafternas anbringningspunkter på hvar sin sida
om understödspunkten, kallas häfstången tvåarmig;
ligga dessa punkter på samma sida, är den
enarmig. Motståndet, som skall öfvervinnas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
