Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Håkan (Håkon) Tores fostre (norsk konung) - Håkan (Håkon) Herdebred (norsk konung) - Håkan (Håkon) Sverresson (norsk konung) - Håkan (Håkon) Håkansson, den gamle (norsk konung) - Håkan (Håkon) V Magnusson, Hålägg (norsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gudbrandsdalen och blef efter Olofs död korad till konung på
Öreting (1093), hvaremot hans kusin Magnus Barfot
hyllades i Viken. H. var en mild och vänsäll furste,
som efterskänkte bönderna många skatter. Detta
likade föga den stridbare och mera hårdhjertade
Magnus; och det hotade till och med att blifva
en brytning mellan dem, då H. plötsligt afled i
sin ålders 26:te år, under en jagt på Dovrefjäll
(1095). Hans lik bisattes i Kristkirken i Nidaros.
O. A. Ö.
3. H. Herdebred ("axelbred"), son af konung Sigurd
Mund, togs redan vid tio års ålder (1157) till
konung af ett upprorsparti, som var missnöjdt med
Inge Krokryggs regemente. 1159 blef detta parti
utanför Konghäll slaget af Gregorius Dagsson,
men drog om vintern med H. till Trondhjem,
hvarest han jämte Inge togs till konung öfver den
tredjedel af landet, som tillkom honom i fädernearf.
Vid ryktet derom drogo Inge och Gregorius Dagssön
straxt norrut; men H. seglade deras flotta förbi och
anlände till Gaut-elfven. Der kom det senare
till ett slag, i hvilket H:s parti blef
fullständigt besegradt, men 1161 lyckades H. fälla
Gregorius Dagssön vid Bäver-ån (i närheten af det
nuv. Uddevalla) och en månad senare i ett slag vid
Oslo konung Inge. Så blef H. ensam konung i Norge,
men de höfdingar, som förut stått på Inges sida,
valde Erling Skakkes femårige son Magnus till konung.
Med en dansk flotta drog Erling upp till Norge, och
vid ön Säkken i Romsdalsfjorden kom det till ett
slag, i hvilket H. stupade (1162), ej fullt femton
år gammal. O. A. Ö.
4. H. Sverresson, konung Sverres son,
valdes efter faderns död till konung på Öreting
(1202). Han började, enligt faderns råd, sin
regering med att försona sig med presterskapet
och återkalla de landsflyktige biskoparna. Det
bann, som under faderns sista lefnadsår hvilat
öfver riket, löstes, och det såg ut, som om
partistridigheterna, hvilka så länge söndrat Norge,
skulle upphöra. H. dog i Bergen nyårsdagen 1204,
såsom ryktet berättade, förgifven af sin styfmoder,
drottning Margareta, Erik d. heliges dotter, som
var missnöjd öfver att nödgas uppehålla sig i Norge.
O. A. Ö.
5. H. Håkansson, till skilnad från sin son kallad
den gamle, den föregåendes son, föddes i Borgesyssel
1204, efter faderns död. Vid 3 års ålder fördes
han till Nidaros, der han blef väl mottagen af
konung Inge och Håkon galen, hvilken senare gaf
honom en omsorgsfull uppfostran. Då konung Inge
dog (1217), hade H. det största parti för sig inom
hirden, och ehuru den äregirige Skule Bårdssön,
konung Inges halfbroder, gjorde allt för att hindra
hans val, blef han dock hyllad både på Öreting och
i Gulatingslagen. Det spända förhållandet mellan
H. och Skule utjämnades derigenom att Skule, under
namn af jarl, blef satt att råda öfver en tredjedel
af landet. Ungefär samtidigt med konung Inge dog
äfven de mot Sverre och hans ätt kämpande baglernas
konung, Filip, och de gamle baglerhöfdingarna slöto
sig derefter till H., ja bistodo honom till och med
i att kufva ett nytt upprorsparti i Viken,
slitungarna. Men 1218 fick H. att strida mot ett annat
parti i Viken, ribbungarna (röfvare), som anfördes
af Sigurd ribbung, en son till baglerkonungen Erling
Steinvegg, och fick understöd från Värmland. 1225
måste H. med härsmakt kufva detsamma. Ehuru H. gjort
allt för att vinna den mäktige och äregirige Skule
Bårdssön (han ingick äktenskap med dennes dotter
Margareta och gaf honom hertigtitel), var denne
ändock icke nöjd. Skule lät 1239 utropa sig till
konung på Öreting i Nidaros, och då H. sjövägen drog
till Nidaros, begaf sig Skule med sin här söder ut
öfver fjället till Oplandene. Der öfverrumplade och
slog han vid Låka i Romerike H:s här, som anfördes af
Knut jarl. Men någon tid derefter blef Skule efter
en hårdnackad strid på staden Oslos gator slagen
af H. samt måste fly till Nidaros, der han (1240)
dräptes af birkebenarna (H:s anhängare). Med Skules
fall slutade de inbördes krig, som i mer än hundra år
hade sönderslitit Norge, och 1247 lät H. kröna sig i
Bergen af påflige legaten Vilhelm af Sabina. Under H:s
milda och visa styrelse gick Norge framåt i välstånd
och makt, och de djupa sår, som de inbördes krigen
tillfogat landet, läktes efter hand. Äfven i utlandet
åtnjöt H. ett mycket stort anseende. Den franske
konungen Ludvig IX önskade erhålla hans bistånd vid
det korståg, som han 1248 ämnade företaga, ja erbjöd
honom till och med befälet öfver deras förenade härar,
men H. vägrade. Påfven Innocentius IV uppfordrade
honom att bekämpa hans fiende kejsar Fredrik II och
erbjöd honom den romerska kejsarekronan till lön
derför. Den kastilianske konungen Alfons anhöll
om hans dotter Kristina till brud åt sin broder
Filip. 1261 lyckades H. att lägga Grönland under
sin spira, och 1262 uppgaf det af inre oroligheter
svårt hemsökta Island sin sjelfständighet samt
slöt sig till moderlandet. H. egnade sig äfven med
ifver åt lagarnas förbättring och af skaffade vid
sin kröning jernbörden såsom bevisninsgmedel. De
norska städerna - i synnerhet Bergen och Nidaros -
tillväxte betydligt, och Marstrand anlades. Då den
skotske konungen Alexander III gjorde anspråk på
Suderöarna (nuv. Hebriderna) och sökte med vapenmakt
lägga dem under sitt välde, beslöt H., ehuru nära
60 år gammal, att i egen person föra trupper öfver
hafvet till öarnas undsättning. 1263 påbjöd han
leding öfver hela Norge, uppdrog regeringen åt sin
son Magnus och drog till Suderöarna. Der kämpade
han med framgång mot skottarna, men under vintern
blef han sjuk i Kirkjuvåg, på Orkenöarna, och dog
der, d. 15 Dec. 1263. Året derefter fördes hans lik
till Norge och jordades i Kristkirken i Bergen. –
H. var en af Norges bästa konungar. Han var vältalig
och glad till lynnet, blid mot den fattige och
värdig bland höfdingar, förstod latin och sökte
efter bästa förmåga att främja sin tids literatur.
O. A. Ö.
6. H. V Magnusson, kallad Hålägg ("högben"), Magnus
Lagabötes son, den föregåendes sonson, fick redan
under faderris lefnad titeln hertig och deltog under
sin broders, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
