Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hydrostatik - Hydrostatiska paradoxen - Hydrostatiska pressen - Hydrostatiska vågen - Hydrostatiskt tryck - Hydrosvafvelsyrlighet - Hydrotakometer - Hydroteknik - Hydroterapevt - Hydroterapi - Hydrothorax - Hydroxygen-gas - Hydroxygen-ljus - Hydroxyl - Hydruri - Hydrus - Hyena - Hyendjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
labil, och indiferent, om de båda punkterna
sammanfalla. Jämnvigtens stabilitet, eller den
kraft, hvarmed kroppen sträfvar att intaga sitt
jämnvigtsläge, då den bringas ur detsamma, är
större, ju lägre tyngdpunkten ligger; afvikelsen
från jämnvigtsläget kan då också vara större,
utan att jämnvigten upphör att vara stabil. Bland
de mångfaldiga konseqvenserna och utvecklingarna
af de hydrostatiska lagarna må nämnas lagar för
areometern (se d. o.), kommunicerande kärl (se
d. o.) samt lagen för tryckets reaktion eller
återverkan, sådan den blifvit tilllämpad
vid det segnerska hjulet och turbinen.
L. A. F.
Hydrostatiska paradoxen. Se Hydrostatik.
Hydrostatiska pressen. Se Aerostat.
Hydrostatiska vågen (se Hydrostatik), fys., ett
instrument för beräknande af vätskors egentliga
vigt, utgöres af en vanlig likarmad våg. Den ena
skålen är upphängd på kortare snören, och från
densamma nedhänger på en fin tråd en glaskula;
under skålen ställes en bägare innehållande
den vätska, som skall undersökas. Glaskulans
vigt bestämmes i luften; derefter väges kulan,
nedsänkt först i vätskan och sedan i vatten, och af
de erhållna värdena beräknas vätskans egentliga vigt.
L. A. F.
Hydrostätiskt tryck. Se Hydrostatik.
Hydrosvafvelsyrlighet (af Grek. hydor, vatten),
kem., en syrsättningsgrad af svafvel, sammansatt
enligt formeln S2 02 . (OH)2, hvilken bildas
genom inverkan af zink på surt svafvelsyrligt
salt af natrium. Hydrosvafvelsyrlighetens salter
äro utomordentligt kraftiga reduktionsmedel.
P. T. C.
Hydrotakometer (af Grek. hydor, vatten, och
takometer). Se Takometer och Strömmätare.
Hydroteknik (af Grek. hydor, vatten, och téchne,
konst). Se Vattenbyggnadskonst.
Hydroterapevt (af Grek. hydor, vatten, och
therapeutes, vårdare), vattenläkare. Jfr Hydropat.
Hydroterapi (af Grek. hydor, vatten, och therapeia,
vård), kallvattenkur (se d. o.).
Hydrothorax (af Grek. hydor, vatten, och thorax,
bröstkorg), med., vattensamling i bröstkorgen inom
lungsäckarna, vanligen i sammanhang med allmän
vattusot. Se Vattusot.
Hydroxygen-gas, kem., en blandning af vätgas
(hydrogenium) och syrgas (oxygenium), knallgas
(se d. o.). - Hydroxygen-gas-bläster. Se
Knallgasbläster. - Hydroxygen-gas-mikroskop, fys.,
ett instrument för att på en skärm frambringa en
förstorad bild af något genomskinligt föremål,
hvilket upplyses medelst kalkljus. Detta ljus
åstadkommes genom glödgning af kalk i hydroxygengas.
P. T. C.
Hydroxygen-ljus. Se Knall-ljus.
Hydroxyl (af Grek. hydor, vatten, och hyle,
ämne), kem., vattnets hypotetiska radikal, den
en-atomiga atomgruppen OH. - Hydroxylamin (se
Ammoniak), kem., en flyktig ammoniakbas, NH2 OH,
som bildas genom förening af qväfoxid med väte i
utvecklingsögonblicket,
t. ex. om qväfoxidgas ledes genom en blandning af tenn
och saltsyra, som utvecklar vätgas. Hydroxylamin
ger, liksom ammoniak, salter med syror.
P. T. C.
Hydruri (af Grek. hydor, vatten, och ouron, urin),
med., vattenhaltig, utspädd urin. Se Sockersjuka.
Hydrus (Grek. Hydros). Lilla vattenormen,
astron., stjernbild nära södra polen, belägen mellan
Oktanten och Eridanus. E. J.
Hyena. Se Hyendjuren.
Hyendjuren, Hyaenidae, zool., bilda en familj
inom rofdjurens ordning bland däggdjuren. De
falska kindtänderna äro tre och de äkta en i
hvarje käkhalfva; af knöltänder finnes en på
hvardera sidan i den öfre, men ingen i den undre
käken. Ofvan inre ledknappen å öfverarmsbenet
finnes icke något hål. Kroppen är undersätsig,
halsen tjock och hufvudet starkt, med kraftig nos,
gleshåriga öron och sneda ögon. Frambenen äro krokiga
och längre än bakbenen, ryggen sluttar bakåt och är
försedd med en uppresbar man. Fötterna hafva fyra
tår. Pelsen är lång och gleshårig samt i likhet
med svansen yfvig. Ofvanför analöppningen ligga
egendomliga körtlar. - För sitt vidriga och lömska
utseende hafva hyenorna sedan urminnes tid stått i
vanrykte samt betraktats såsom vidunder af grymhet,
blodtörst och lömskhet. Osanna uppgifter och otroliga
sagor hafva varit i omlopp om dessa djur och äro
ännu gängse bland alla folk, som lärt känna dem. Så
tro t. ex. araberna, att hyenorna äro trollkarlar,
hvilka om dagen antaga menniskogestalt och blott
nattetid hafva djurskepnad. Hyenorna tillbringa
dagen i något gömställe och börja först en stund
efter solnedgången låta höra sitt tjut eller andra
ohyggliga läten. Utan fruktan besöka de stundom både
städer och byar: på landsbygden stryka de omkring
de inhägnader, hvari boskapen förvaras. De äro
ytterst fega och angripa blott sådana djur, som
ej kunna försvara sig. Döda kroppar, i synnerhet
menniskolik, äro mest i deras smak. De våga sig
icke på lefvande menniskor. Endast en art angriper
barn eller sofvande fullvuxna menniskor. Vid sitt
sökande efter föda ledas hyenorna af lukten, synen
och hörseln. Från det, som de en gång fått tag uti,
låta de ej bortdrifva sig. Honan föder i någon håla
eller klippremna 3-7 ungar, hvilka med lätthet kunna
tämjas. Till följd af den skada, som hyenorna göra,
förföljas de ifrigt af de hvita. - Hit hör endast
Hyenslägtet, Hyaena, hvilket räknar tre lefvande
arter och är hemma förnämligast i Afrika. I Europa
träffas ben af en utdöd art, Grotthyenan, H. spelaea,
hvilken var större än de nu lefvande. - Fläckiga
hyenan, H. crocuta, är hvitgrå, mer eller mindre
stötande i ljusgult, samt har brunt, på kinderna och
hjessan rödaktigt hufvud, mörka fläckar på sidorna
och låren, hvitaktiga tassar samt svansen försedd
med bruna ringar och svart spets. Kroppslängden utgör
1,2 m. Hon förekommer i södra och östra Afrika ända
till 17° n. br. och 4,000 m. höjd. - Schabrakhyenan
l. Strandvargen, H. brunnea, har lång, grof, åt båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
