Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humboldt river - Humboldt-strömmen - Humbug - Hume, David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Range (i ö.) samt de med hvarandra parallelt löpande
East och West Humboldt Mountains (i v.).
Humboldt-Strömmen, hafsström i Stilla hafvet. Se Haf
sp. 474.
Humbug [hömbög], Eng. (af oviss härledning; kanske af
Gammaleng. hum, bedraga, narra, och det vulgära
bug, någonting som väcker fruktan eller äckel,
spöke), ett oförskämdt bedrägeri, beräknadt på att
lura den lätt-trogna mängden, charlataneri skojeri,
skälmstycke. - H. l. Humbugger [hömböggör], Eng.,
"humbugsman", bedragare, charlatan (se d. o.),
skojare, skälm.
Hume [joum], David, engelsk filosof och historiker,
född i Edinburgh d. 20 April (g. st.) 1711, studerade
sedan 1723 en tid vid Edinburghs universitet och
vistades derefter på fädernegården Ninewells (i
Berkshire), hängifvande sig åt läsning af de gamle
klassikerna och åt filosofiska spekulationer. Ehuru
han redan tidigt fattat såsom sitt lifs mål att
vinna ryktbarhet såsom skriftställare, nödgades han
för att blifva något så när ekonomiskt oberoende
försöka sig på andra banor, men han misslyckades både
såsom jurist och som köpman (1734). 1746 och 1748-49
innehade han tjenst såsom handsekreterare hos general
S:t Clair samt vistades sedan till 1763 mestadels i
Edinburgh, sysselsatt med skriftställeri. Han var en
genom sina filosofiska och historiska arbeten berömd
man, då han 1763 såsom t. f. legationssekreterare
följde Lord Hertford till Paris. Der solade han
sig i popularitetens solsken och knöt personlig
bekantskap med d’Alembert, Turgot och andra
upplysningstidehvarfvets heroer i Frankrike. 1766
återvände han till England, och efter att 1767-69
hafva beklädt platsen som understatssekreterare
slog han sig för framtiden ned i Edinburgh, der han
afled d. 25 Aug. 1776. - H:s förnämsta historiska
arbete är det berömda, i toryistisk anda affattade
The history of England (1754 -61; många uppl.),
hvilket intager en synnerligen framstående plats inom
den engelska literaturen, visserligen icke såsom
ett verk, stödt på någon omfattande källforskning,
men på grund af sin lifliga och glänsande stil samt
emedan det var det första försöket till en verkligt
omfattande och djupsinnig behandling af historiska
företeelser. H. har såsom häfdatecknare af nyare
författare blifvit mycket olika bedömd. Macaulay
kallar honom "en fulländad advokat". Hans vigtigaste
filosofiska arbeten äro An inquiry concerning human
understanding (1748; en omarbetning af en del af ett
äldre arbete: A treatise on human nature, 1739-40),
An inquiry concerning the principles of morals
(1751). Political discourses (s. å.) och Natural
history of religion (1757).
H:s betydelse inom filosofiens historia ligger deri
att han utförde den lockeska empirismen till afgjord
skepticism. Våra föreställningar, anmärkte han, kunna
indelas i tvänne grupper, impressions och ideas,
af hvilka de senare till sin uppkomst äro beroende
af de förra, från hvilka de skilja sig genom mindre
grad af styrka och liflighet. Till den förra gruppen
räknas t. ex. att
verkligen erfara en plågsam värme, till den senare
att minnas denna sin erfarenhet eller att
på förhand föreställa sig densamma. På detta
innehåll i medvetandet riktar sig förståndet för
att genom jämförelse, generalisation m. m. vinna
kunskap. Resultatet af denna förståndets verksamhet
utgöres af två väsentligen olika kunskapsarter,
nämligen kunskap om förhållandet mellan idéer
och kunskap om fakta. Den förra, till hvilken vi
hafva att räkna matematiken, är allmängiltig och
nödvändig, men ej den senare. Att t. ex. qvadraten
på hypotenusan i en rätvinklig triangel är lika
med summan af qvadraterna på de bägge återstående
sidorna är en sanning, som jag finner genom ren
förståndsverksamhet, och som är alldeles oberoende af
huruvida i naturen någon verklig qvadrat förekommer
eller ej. Kunskap om fakta vinnes deremot ej genom
ren förståndsverksamhet. All vår kunskap om fakta
består nämligen, enligt H., deri att vi på det gifna
tillämpa förhållandet mellan orsak och verkan; men
om detta förhållande åter hafva vi på förhand ingen
kännedom. Att t. ex. en kula, som är i rörelse, då den
stöter på en annan, försätter äfven denna i rörelse,
lär oss endast erfarenheten; endast denna lär oss,
att vi ej behöfva befara, att solen slocknar, om en
sten faller till marken o. s. v. Men vidare är det
erfarenheten, som lär oss hvilka företeelser följa
efter hvarandra, hvilka deremot icke. Då frågas:
hvad berättigar oss att från ett ofta iakttaget
förhållande sluta till ett nödvändigt sammanhang
mellan företeelserna? Tydligen intet. Vi kunna
visserligen finna, att den ena företeelsen ofta
följer på den andra, men då vi ej a priori begripa
hvarför så sker, kunna vi ej häller påstå, att detta
förhållande mellan företeelserna alltid skall ega
rum. Då nu emellertid ett sådant slutande faktiskt
förekommer, förklaras det af H. på sådant sätt,
att menniskan genom ofta upprepade erfarenheter fått
vana att sammanbinda en viss föreställning med en
annan. Detta har till följd att hon får en känsla
af deras nödvändiga sammanhörighet och vinner tro
derpå. Visshet vinner hon aldrig, lika litet som hon
någonsin kan begripa huru det ens är möjligt, att
den ena företeelsen med nödvändighet följer på den
andra. Ty äfven om vi lyckas finna allt allmännare
och allmännare orsaker till företeelserna, må vi ej
inbilla oss, att vi dervid göra annat an uppskjuta
blottandet af vår okunnighet. De sista orsakerna,
bland hvilka vi utan tvifvel inom naturen hafva att
räkna elasticitet, kohesion, attraktion etc., kunna
vi ändock icke begripa. Sina skeptiska resultat
använder H. äfven gentemot en förment kunskap om
det öfversinliga. Hvarje sådan måste, liksom all
annan kunskap, stödja sig på erfarenheten, för att ej
betraktas såsom en obevisad fantasi; men erfarenheten
är dervid vansklig att använda, ty aldrig kan jag -
för att taga ett exempel - från en ofullkomlig verld
sluta till dess fullkomliga skapare. Skepticismen
är emellertid, för så vidt hon utgör ett tvifvel på
alltings lagbundenhet, enligt H. ohållbar, ehuruväl
den ej kan förståndsmässigt vederläggas. Skeptikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
