Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underlägga sig det lilla Megaris, men försöket att
eröfra Attika strandade på athenarnas tappra motstånd
under konung Kodros, som dervid säges hafva frivilligt
offrat sitt lif för fäderneslandet (1068 f. Kr.,
enligt sägnen). Emellertid synes det föga fruktbara
Attika icke vidare hafva varit i stånd att lifnära
den talrika befolkning, som der från skilda håll
hopat sig, hvarför skaror af utvandrare gått öfver
(1044 f. Kr., enligt sägnen) till Egeiska hafvets
öar och den midt emot liggande asiatiska kusten,
der de sägas hafva grundat tolf i ett statsförbund
förenade städer, de s. k. joniska kolonierna, bland
hvilka Efesos, Miletos, Kolofon och Fokaia voro de
mest betydande. Men äfven dorerna sjelfva drefvos af
äfventyrslusta eller af ökad folkmängd att söka nya
landvinningar på andra sidan hafvet. Deras väg gick
dervid tydligen öfver sydligaste delen af Egeiska
hafvet, der de underlade sig Kythera, Kreta, Rhodos
jämte åtskilliga mindre öar och på Mindre Asiens
vestra kust grundade de s. k. doriska kolonierna
(Knidos, Halikarnassos m. fl.). – Bland de doriska
staterna på Peloponnesos synes Argos i början hafva
varit den mäktigaste. I Messenien hade dorerna mer än
annanstädes sammansmält med den äldre befolkningen
och förlorat sitt krigiska lynne. I Lakonien
lyckades visserligen det doriska Sparta tidigt
nog att vinna öfvervigten. Men inom den spartanska
staten rasade under lång tid häftiga partistrider,
till dess slutligen (efter vanligaste beräkning
omkr. 884 f. Kr.) lugn och ordning återställdes
genom de berömda lagar, som man, med eller utan skäl,
tillskrifvit Lykurgos.
Från olympiad-räkningens början till perserkrigen
(776–500 f. Kr.). Med 8:de seklet börjar historiens
ljus att klarare falla öfver G., och från denna
tid finnas de första tillförlitliga tidsuppgifter,
tack vare det 776 f. Kr. införda bruket att uppteckna
namnen på segervinnarna i de olympiska spelen, hvilka
sedan urminnes tid hvart fjerde år firades i Olympia
(vid den eliska staden Pisa). Dessa fyraårsperioder
l. olympiader bilda den säkra ledtråden för
hela den grekiska kronologien. Förra delen af
detta tidsskede är den grekiska kolonisationens
blomstringstid. I nästan alla kusttrakter af den då
kända verlden uppväxte under 8:de och 7:de årh. en
mängd grekiska städer, bland hvilka många inom
kort utvecklade sig till mäktiga stater, som i sin
ordning utsände nya kolonier. Exempelvis må nämnas:
vid Svarta hafvet Sinope, Trapezus, Odessos, Olbia,
Pantikapaion; vid Propontis Byzantion, Chalkedon,
Kyzikos; på det macedonska Chalkidike Potidaia
och Olynthos; i nordöstra Afrika Navkratis och
Kyrene; i Syd-Italien Kroton, Sybaris, Tarentum,
Cumae; på Sicilien Syrakusai, Katana, Gela,
Leontinoi; i Gallien Massalia. – Med afseende
på samhällsskickets utveckling kan denna period
betecknas såsom adelsrepublikernas och de usurperade
enväldenas tidehvarf. Det gamla konungadömet hade,
utom i Arges och Sparta, öfverallt försvunnit, och
i dess ställe trädde ett republikanskt statsskick
med strängt aristokratisk hållning. Detta adelsvälde
gjorde sig inom
kort hatadt genom förtryck och orättvisor mot det
lägre folket, och deraf begagnade sig ärelystne
partigängare, vanligen sjelfva tillhörande
adelsklassen, för att med massornas hjelp omstörta
författningen och uppsvinga sig till envåldsherskare,
eller s. k. tyranner. Många bland dem utöfvade
sin makt med klokhet och hofsamhet samt sörjde
landsfaderligt för sina undersåtars välfärd, men
envåldsmakten var dock till sjelfva sitt väsende
alltför mycket stridande mot grekernas frihetskänsla
för att i längden kunna upprätthållas och måste i
de flesta fall redan efter kort tid lemna plats
för ett fritt samhällsskick, hvilket i somliga
stater antog ett mera aristokratiskt, i andra
ett mera demokratiskt skaplynne. På ett envälde,
som egt bestånd i fulla hundra år, känna häfderna
blott ett enda exempel, nämligen ortagoridernas i
Sikyon (670–570 f. Kr.). Spartas s. k. lykurgiska
lagstiftning, på egendomligt sätt förenande det
traditionella dubbla konungadömet med en utprägladt
aristokratisk författning, hade till syftemål att
grundlägga krigisk tapperhet och sträng disciplin i
förening med alla enskilda intressens fullständiga
underordnande under det allmännas och ökade i hög
grad statens kraft, hvilket visade sig bl. a. i
Messeniens underkufvande genom de båda messeniska
krigen (743–724, 645–628 f. Kr.). Äfven de kort
derefter inträffande fejderna mot Argos och Arkadien
tjenade att ytterligare utvidga statens område. Genom
dessa framgångar höjde Sparta sig till rang af en
grekisk stormakt och började sträcka sitt inflytande
äfven utom Peloponnesos, öfverallt gifvande ett
kraftigt stöd åt de aristokratiska partierna mot
såväl folkvälden som tyranner. – I Athen, hvars
politiska utveckling i det hela gifver en typisk
bild af förloppet i ett flertal af grekiska stater,
var vid början af denna period konungamakten, om
än i vissa afseenden begränsad, ännu ärftlig bland
Kodros’ afkomlingar af nelidernas eller medontidernas
hus. Men sedan konungarnas, eller, såsom de vid den
tiden äfven kallades, arkonternas regeringstid
blifvit inskränkt först till 10 år (752 f. Kr.),
sedan till ett år (668 f. Kr.) och värdigheten
blifvit tillgänglig för alla medlemmar af högadeln
(eupatriderna) samt arkonternas antal ökadt till
nio, var adelsrepubliken fullständigt införd och
gaf inom kort anledning till bittra klagomål. Dessa
framkallades i synnerhet deraf att en stor del af det
lägre folket var skuldsatt hos de rike eupatriderna
och enligt den tidens stränga skuldfordringsrätt kunde
hållas till tvångsarbete eller säljas såsom slafvar
samt af godtycklighet vid rättskipningen, hvilken,
likasom hela statsstyrelsen, låg i eupatridernas
händer och ännu icke grundade sig på någon skrifven
lag. Drakons lagar (621 f. Kr.) visade sig ingalunda
egnade att utjämna misshälligheterna och återställa
lugnet. Eupatriden Kylons försök (612) att tillegna
sig enväldet qväfdes visserligen af eupatriderna,
men det mot gifven lejd begångna mordet på hans
medbrottslingar, för hvilket ansvaret i främsta rummet
drabbade alkmeonidernas hufvudman, arkonten Megakles,
uppväckte nya partistrider, hvilka under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
