Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekisk-ryska kyrkan - Grekiskt kors. Se Kors - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den första höra 3 eparkier (Kiev, Novgorod
och Moskva), till den andra 21 och till den
tredje 33. Församlingspresterna, poperna, lefva i
äktenskap. Efter hustruns död få de ej gifta om sig
och måste gå i kloster. Det högre presterskapet
väljes uteslutande bland klostrens i celibat
lefvande andlige. Vid gudstjensten brukas det
slavonska l. fornslaviska språket. Klostren äro i
Ryssland den teologiska lärdomens plantskolor. Den
nuvarande ryska kyrkan har en rik apologetisk och
polemisk literatur. Denna kyrka bemödar sig ifrigt
att göra proselyter, i synnerhet bland lutheranerna
i Östersjöprovinserna och bland de unerade grekerna i
Polen. Detta omvändelseverk har af staten understödts
(i synnerhet under kejsar Nikolaus) med alla
upptänkliga medel. I de gamla polska provinserna
hafva de mest upprörande våldsåtgärder användts
för att tvinga de unerade grekerna att öfvergå till
ryska kyrkan. Oaktadt den ryska statskyrkans stränga
centralisation och de tvångsmedel, som begagnats
för hennes upprätthållande och utbredande, står det
mycket illa till med hennes enhet. Sektväsendet
är i hög grad utbildadt. De båda stora sekterna
starovertser l. raskolniker och duchoboretser räkna
tillsammans 7–8 mill. medlemmar, och regeringen har
nödgats tolerera dem.
Grekiskt kors. Se Kors.
Grekland (Lat. Graecia) eller, såsom innevånarna
sjelfva benämna landet, Hellas, den östligaste af
de stora halföar, hvilka från Europas fasta land
utskjuta i Medelhafvet. Orden G. och Hellas tagas
i tvänne betydelser. Med dem förstås: 1. Gamla G.,
hvarunder innefattas a) Egentliga G., halfön mellan
Macedonien och Illyrien i n. samt de Egeiska och
Joniska hafven i ö., s. och v., mellan 36°–40°
n. br. och 20°–24° ö. lgd (från Greenwich), samt
de kring denna halfö belägna öar; b) i etnografisk
snarare än geografisk mening, hela det område, der
greker l. hellener i något större antal bosatt sig och
till följd deraf helleniskt statsskick och hellenisk
odling uppblomstrat. Framförallt gäller detta om
Mindre Asiens vestra kuststräcka samt om Sicilien och
Syd-Italien, der de grekiska städerna fordom voro så
talrika, att de åt landet gåfvo namn af Stor-Grekland
(Lat. Graecia magna). 2. Det nuvarande konungariket
G. l. Ny-Grekland.
Naturbeskaffenhet. G. har en synnerligen starkt
utvecklad kustbildning med många, inskärande
vikar, af hvilka de största äro den från vester
djupt inträngande Korintiska viken (nu Lepanto-
l. Epakto-viken) och den från öster mötande
Saroniska viken (nu Eginaviken), hvilka mellan sig
lemna blott ett smalt näs, Isthmos, hvarigenom
det norra eller landfasta G. sammanbindes med
halfön Peloponnesos. Andra betydliga vikar äro
Maliska viken (nu Volo-viken), på östkusten, Lamia-
l. Zituni-viken, söder om denna, midt emot Eubea,
Nauplia-, Marathonisi- och Koron-vikarna, på
Peloponnesos’ södra kust, Arkadia-viken, på dess
vestra, och Ambraciska viken (nu Arta-viken), på
vestra sidan af Livadia. Kustbildningens form
sammanhänger med landets inre byggnad. G. är nämligen ett
bergland, från hvars centrala bergmassor utstråla
skilda kedjor, hvilka delvis sträcka sig långt
ut i hafvet och sålunda bilda de af dem omslutna
vikarna. Bergen sammanhänga med det vidt förgrenade
bergssystem, som fyller större delen af Balkanhalfön,
och från hvilket mot söder utlöper en hufvudgren,
Pindos (med toppar af ända till 2,160 m.),
som utsänder två sidogrenar åt öster och vester,
de Kambuniska och Kerauniska bergen, hvilka bilda
gränsen mot Macedonien och Illyrien. Pindoskedjan
fortlöper vidare mot söder, hållande sig ungefär
midt i landet såsom dess ryggrad, till dess den
vid 39° n. br. utskjuter en ny sidogren mot öster,
Othrysberget, och derefter i sydöstlig riktning,
ehuru med vissa afbrott, fortsättes af Oite
(Lat. Oeta, nu Katavothra, 2,152 m.), Parnassos
(nu Liakura l. Elatonuni, 2,459 m.), Helikon
(nu Zagora, 1,749 m.), Kithairon (Lat. Cithaeron,
nu Elateas, 1,410 m.) och Parnes (nu Ozia, 1,412
m.). Parallelt med Pindos löper på norra G:s östra
kust en annan betydande höjdsträckning, af djupa
floddalar sönderdelad i flere grupper, hvilkas högsta
toppar äro Olympos (nu Elimbo, sagornas gudaberg,
G:s högsta berg, 2,973 m.), i landets n. ö. hörn,
samt längre mot söder Ossa (nu Kissovo, 1,954
m.) och Pelion (nu Plessidi, 1,618 m.). Samma
hufvudriktning i n. v. och s. v. spårar man lätt
hos bergskedjorna på Peloponnesos och hos Egeiska
hafvets ögrupper, hvilka i sjelfva verket ej äro
annat än uppskjutande toppar af mellersta och södra
G:s under hafvet fortsatta bergskedjor. Bergarten är
till större delen grågul kalksten af dels neptuniskt,
dels vulkaniskt ursprung. Om vulkaniska krafters
fortfarande verksamhet vittna så väl varma källor
som de tid efter annan återkommande jordskalfven. På
några ställen (i Attika, Lakonien, öarna Paros och
Eubea) är kalkstenen kristalliserad till praktfull
marmor. Af metaller träffas silfver i Attika (vid
Laurion), koppar på Eubea, jern i Lakonien, Beotien
och på Eubea. Till mineralrikets alster är äfven
att räkna den mångenstädes förekommande ypperliga
krukmakarelera, hvilken för den konstnärligt bedrifna
keramiken utgjorde det förträffligaste material. –
G. har ett stort antal strömmar, men få bland
dem uppnå någon betydligare storlek, och ingen är
något längre stycke segelbar. De flesta äro blott
regnbäckar, hvilka om vintern häftigt uppsvälla, men
om sommaren till större delen utsina. Många hinna
icke fram till hafvet, utan antingen upplösa sig i
sumpmarker eller försvinna genom underjordiska aflopp
(katavothrai), stundom för att å nyo plötsligen träda
i dagen. Mest betydande äro inom norra G. Peneios
(nu Salamvria) och Spercheios (nu Ellada) på den östra
samt Acheloos (nu Aspropotamo) på den vestra sidan; på
Peloponnesos Eurotas (nu Iri), Pamisos (nu Pirnatza) på
den södra och Alfeios (Lat. Alpheus, nu Rufia)
på den vestra sidan. Insjöarna, till större delen
belägna i bergomslutna kitteldalar, öfversvämma under
regntiden den kringliggande nejden, men draga sig under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
