Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bibehållna minnesmärke och på samma gång den för
alla tider mönstergilla förebilden af episk
diktning. (Jfr Epos och Homeros.) Till de
homeriska sångerna anslöt sig under nästföljande
århundraden det likaledes ur joniska sångareskolor
framgångna "kykliska (cykliska) epos" (jfr Cykliska
skalder). Detta kykliska epos, hvaraf endast
obetydliga fragment undgått förstörelsen, eger en stor
literaturhistorisk betydelse bl. a. derigenom att
den till följande literaturperiod hörande tragiska
skaldekonsten från detsamma hemtade en stor del
af sina ämnen. Vid sidan af hjeltedikten uppkom
något senare lärodikten l. det s. k. "didaktiska
epos", hvars förnämste målsman är Hesiodos från
Askra i Beotien (sannolikt i början af 8:de årh.),
författare till två ännu, ehuru i mycket skadadt
skick, bibehållna dikter: Theogonia, som handlar
om gudaverldens ursprung, och Erga kai hemerai
(Arbeten och dagar), hvilken utgör ett slags poetisk
bondepraktika eller vägledning i jordbrukets och
det husliga lifvets förrättningar. – Mot slutet
af 8:de eller i början af 7:de årh. öppna sig för
skaldekonsten nya banor genom uppkomsten af elegien,
med afseende på innehållets art delad i "erotisk"
och "gnomisk" eller "didaktisk" elegi (Kallinos,
Archilochos, Simonides, Tyrtaios, Mimnermos,
Xenofanes, Solon m. fl.), och den af Archilochos
skapade jambiska diktarten. Båda dessa diktarter,
den elegiska och den jambiska, hafva utvecklat den
poetiska tekniken genom införande af nya metriska
former och äro så till vida att betrakta såsom en
förberedelse till den egentliga lyriken, för hvilken
en annan, ej mindre vigtig, förutsättning var musikens
högre utbildning gonom Terpandros. Den grekiska
profanlyriken, hvars uppkomst kan räknas från senare
delen af 7:de årh., innefattar två väsentligt olika
hufvudarter, den eoliska och den doriska, så benämnda
efter de stammar, inom hvilka de hufvudsakligen
idkades. Båda äro lyriska i detta ords ursprungliga
och egentliga mening, d. v. s. afsedda för sång
med beledsagande lyra eller cittra. Men de eoliska
sångerna äro ämnade att sjungas af blott en röst,
hvarför de äfven kallas "monodisk (enstämmig) lyrik"
l. "melik", de doriska deremot, med en oftast långt
konstfullare och mera storartad rytmisk byggnad, att
föredragas af hela chörer i antistrofisk fördelning
och med beledsagande dansrörelser, hvarför de äfven
bruka betecknas såsom "chorlyrik". Mot denna olikhet
i kompositions- och föredragningssätt svarar äfven
sångernas inre halt, i det att den eoliska lyriken
gifver uttryck åt det individuella känslolifvet,
med dess skiftande stämningar af glädje och smärta,
af yster lefnadslust och djup, förtärande lidelse,
hvaremot den doriska mera rör sig på de samfällda
idéernas område och derför företrädesvis tillhör
de offentliga högtiderna och festspelen. Sin högsta
fulländning har den eoliska lyriken nått hos Alkaios
(Alcaeus) och skaldinnan Sapfo, båda från Lesbos
(omkr. år 600 f. Kr.). Bland mästarna i dorisk lyrik
eller chorlyrik under denna period äro företrädesvis
att nämna Alkman (Alcman, omkr. 660), Arion (omkr.
600) och Stesichoros (omkr. 580 f. Kr.).
Andra perioden (ungef. 550–300 f. Kr.) betecknas såsom
den företrädesvis klassiska, emedan från den härrörer
största delen af de verk, åt hvilka man städse varit
ense att tillerkänna ett oförgängligt värde. Den
episka diktningen hade till stor del tystnat, och
äfven den eoliska lyriken var på det hela i aftagande,
men frambragte dock vid början af denna period en
ny frisk telning i den joniske vin- och kärleksskalden
Anakreons sånger (omkr. 540), hvilka under vidt skilda
tider framkallat en mängd efterbildningar. Den doriska
lyriken odlades fortfarande och nådde sin höjdpunkt
hos Simonides från Keos, Bakchylides och framförallt
hos Pindaros (522–442), hvars epinikia, eller
sånger till förhärligande af segervinnarna vid de
stora festspelen i Olympia m. fl. ställen, ännu
finnas i behåll och gälla såsom typiska mönster
för denna diktart. Ett särskildt slag af chorlyrik
var den s. k. "dityramben", en med Bacchusdyrkan
förenad och af dess orgiastiska stämning inspirerad
festchör med beledsagande flöjtmusik. Ursprungligen
var dityramben en konstlös folkvisa, men infördes
af Arion i konstpoesien och erhöll en fastare form
med antistrofisk indelning och en s. k. "kyklisk",
d. v. s. i krets (kyklos) kring gudens altare
dansande, chör af 50 personer. Än vidare utbildades
den af Lasos, Simonides och Pindaros, och tillika
började den dityrambiska formen att användas äfven
för andra ämnen än rent bacchiska. – Ur dityramben
framgick en helt ny diktart, nämligen det grekiska
sorgespelet l. tragedien, likasom sjelfva benämningen
tragedi (tragodia) sannolikt har sin grund i bruket
att vid bacchusfesterna offra en bock (tragos)
på gudens altare. Den första anspråkslösa början
till dramatisk anordning af de dityrambiska eller
tragiska chörerna skall hafva gjorts i Athen af
Thespis (omkr. 550), genom tillägg af en prolog och en
mellan chorsångerna inskjuten dialog, hvilken till en
början torde hafva förts mellan chorföraren och någon
af chorpersonalen. Nästa steg var införandet af en
särskild skådespelare (hypokrites), hvarigenom först
en egentlig dramatisk handling möjliggjordes. I hvad
mån den dramatiska formen utvecklades af Thespis’
närmaste efterträdare, Choirilos, Pratinas,
Frynichos, kan ej med visshet afgöras. Athen var
emellertid fortfarande den dramatiska konstens
hemland, och der nådde den äfven sin högsta blomstring
genom de tre store tragikerna Aischylos (Aeschylus,
525–456), Sofokles (497–406), Euripides (480–405),
tillika de ende, af hvilka några fullständiga stycken
kommit till vår tid. Samtidigt med tragedien och såsom
ett slags burleskt efterspel till denna utbildades
satyrdramat, så kalladt emedan dess chör utgjordes af
de till Bacchus’ följe hörande satyrerna. Såsom dess
uppfinnare nämnes Pratinas. – Äfven det grekiska
lustspelet utvecklade sig ur bacchuskulten, men
icke ur de allvarligt högstämda dityramberna, utan
ur de uppsluppna och sjelfsvåldiga fallos-sångerna
(se Fallos) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
