Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gonzaga, slägt - Gonzaga, 1. Luigi I - Gonzaga, 2. Francesco II - Gonzaga, 3. Federigo II - Gonzaga, 4. Carlo I af Nevers - Gonzaga, 5. Carlo IV (III) - Gonzaga, 6. Maria Luisa Gonzaga-Nevers - Gonzaga, Tomas Antonio - Gonzaga, Anselmo Gurrieri - Gonzalès, Louis Jean Emmanuel - Gonzalez-Brabo, Don Luis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig i följande linier: den äldre, hertigliga i
Mantua, utdöd 1627; grefliga ätten i Novellara, utdöd
1728; hertigliga ätten i Sabbioneta och Buozzolo,
utdöd 1703; hertigliga ätten i Castiglione och
Solferino, utdöd 1819; hertigliga ätten i Guastalla,
utdöd 1746 eller 1747; hertigliga ätten Nevers,
utdöd 1708; huset Vescovedi, som 1593 upphöjdes
i riksfurstligt stånd och ännu lefver i Mantua. –
1. Luigi I, den förste G. af historisk betydelse,
blef 1313 på Passerino Bonacossis rekommendation
podestà i Modena, återvände sedan till Mantua, mördade
1328 sin välgörare, krossade huset Bonacossis makt
samt svingade sig sjelf upp till capitano generale i
sin fädernestad. Kejsar Ludvig Bajraren bekräftade
L. i hans värdighet. – 2. Francesco II (1484–1519)
utsågs 1495 af ligan i Venezia till öfverbefälhafvare
i kriget mot Frankrike, trädde 1503 i fransk sold och
slöt sig 1508 till den mot Venezia riktade ligan i
Cambray. – 3. Federigo II (1519–40) blef 1530 hertig
af Mantua och 1536 markgrefve af Montferrat, hvilket
land hans gemål ärft efter Johan Georg Paleologus. –
4. Carlo I af Nevers (1627–37). Då med Vincenzo II
den mantuanska linien utslocknade 1627, utbröt det
s. k. mantuanska tronföljdskriget, i hvilket Carlo,
som var den närmaste arfvingen, med främmande makters
bistånd segrade öfver sina medtäflare, hertigarna af
Guastalla och Sardinien. Han erkändes såsom hertig
i Mantua genom fördragen i Regensburg 1630 och i
Chierasco 1631. – 5. Carlo IV (III), 1665–1708,
deltog på Frankrikes sida i spanska tronföljdskriget
och intog fransk garnison i Mantua. Till följd deraf
blef han af kejsaren förklarad i akt, hvarefter
Savojen bemäktigade sig Montferrat, och Österrike
tog Mantua i besittning. Med C. utdog ätten Nevers’
äkta linie. – 6. Maria Luisa Gonzaga-Nevers, f. 1612,
gifte sig 1645 med Vladislav af Polen och efter hans
död med hans broder Johan Kasimir. Död 1667.
Gonzaga, Tomas Antonio, portugisisk skald f. 1744
i Oporto, fick sin första uppfostran i Bahia i
Brasilien, studerade 1763–68 juridik i Coimbra
och beklädde, sedan han återväridt till Brasilien,
åtskilliga juridiska ämbeten derstädes. Beskylld
att hafva deltagit i den sammansvärjning, hvilken
gick ut på att lösrycka Brasilien från moderlandet,
blef han, fastän oskyldig, 1792 dömd till förvisning
för lifstiden till Pedras de Angoche på Afrikas
östkust. Detta straff mildrades visserligen till
tioårig förvisning till Mosambik, men vistelsen
derstädes vållade honom en sjukdom, som medförde
obotligt vansinne. Död 1809. Hans dikter utkommo
under den gemensamma titeln Marilia de Dirceu (1811)
och vända sig omkring hans kärlek till Marilia
(hvars verkliga namn var Maria Joaquina de Seixas). I
känslans sanning och ömhet liksom i versens välljud
påminner G. om Petrarca, hvilken han också tagit
till mönster. Hans dikter skattas högt i Brasilien
och Portugal.
Gonzaga, Anselmo Gurrieri, marquese, italiensk
statsman och författare, född d. 19 Maj 1819 i Mantua,
hörde till en af stadens förnämsta familjer och
infördes af sin fader
tidigt i literära kretsar. Redan vid 20 års ålder skref
han tidningsuppsatser, studerade juridik i Padua
och reste derifrån till Milano, der den politiska
strömningen drog honom med sig. Under de bekanta fem
dagarna i Mars 1849 tillhörde han den provisoriska
regeringen i Lombardiet; men efter katastrofen d. 25
i samma månad flydde han till Genua och derifrån
till Paris samt slöt sig senare till Manin, och
till Cavour, då han insåg, att denne vore mannen att
föra Italien i säker hamn. 1860–76 var han medlem
af parlamentet, der han särskildt var verksam i
komitéer och arbetade på landets administrativa
och finansiella pånyttfödelse. Någon tid var han
generalsekreterare i utrikesministeriet och utförde
åtskilliga diplomatiska beskickningar, bland annat
till Tyskland 1865 och senare till Spanien i och
för tronfrågan rörande hertig Tommaso af Genua. Han
tillhörde det moderata partiet och stod endast i
religiösa frågor på oppositionens sida. På sina
lediga stunder sysselsatte han sig med literatur
och efterlemnade en öfversättning af "Faust", på
hvilken han arbetat i många år. Han öfversatte äfven
Horatius och var i öfrigt värderad som lyriker. Död
d. 24 Sept. 1879.
Gonzalès [gångsaless], Louis Jean Emmanuel,
fransk romanförfattare och följetonist, f. 1815,
ursprungligen af spansk härkomst, uppträdde tidigt,
under flere olika pseudonymer, med åtskilliga
novellistiska och kritiska försök. I flere journaler
– såsom "Revue de France", som han var med om
att grundlägga, "Presse", "Siècle", "Caricature"
m. fl. – besörjde han hufvudsakligen följetongen, för
hvilken flertalet af hans romaner var afsedt. Bland
dessa märkas: Les mignons de la reine (1839), Les
francsjuges (1847), Les frères de la côte (1841,
dramatiserad 1856), Esau le lépreux (1850–51),
Les sabotiers de la Forèt-noire (1861), L’histoire du
connetable (1863; "Konnetabelns värdinna", s. å.), Les
proscrits de Sicile (1865) m. fl. G. var 1852–55 vice
president i "Société des gens de lettres" och har
sedan flere gånger varit detta sällskaps president.
Gonzalez-Brabo, Don Luis, spansk statsman, f. 1811,
var först advokat i Madrid. På 1830-talet började
han deltaga i det politiska lifvet, utgaf den
radikala tidningen "II Guirigay" och uppträdde
bland drottning Kristinas och regeringens häftigaste
motståndare. Såsom cortes-medlem slöt sig G. till
de moderate och utnämndes 1841, efter Esparteros
val till regent, till konseljpresident i den nya
ministèren. Redan i Maj 1842 måste G. afgå, men
trädde i Nov. 1843 åter i spetsen för ett kabinett af
moderados. En brytning mellan det moderata partiets
egentlige chef, Narvaez, och G., framkallad af
den förres ogillande af den pågående försäljningen
af kyrkogodsen, föranledde G. att i Maj 1844 taga
afsked. 1844–47 var han spansk minister i Lissabon,
hölls 1848 en tid häktad under förevändning att han
konspirerat mot regeringen, men beklädde 1854–64 åter
ministerposten i Lissabon. 1864 ingick G. i den af
Narvaez bildade ministèren såsom inrikesminister,
nedlade jämte de öfrige ministrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
