Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glis vulgaris, vanliga sjusofvaren - Glitne - Glittretind - Glob - Globicephalus - Globularia, berg-skrabba, klotblomma - Globularieæ - Globularsystem - Globuli martiales, Stålkulor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frukter. Mot hösten insamlar han ett vinterförråd. Sitt
näste har han i djupa jordhål, klippremnor och
murspringor eller ihåliga träd. I vintersömn lägger
han sig, ofta tillsammans med flere individer af samma
art, långt innan värmegraden sjunkit till fryspunkten,
i bergstrakterna redan i Augusti, på slättlandet
inemot Oktober. Sitt namn har sjusofvaren fått deraf
att hans vintersömn är mycket långvarig och dertill
så djup, att man kan taga honom ur boet och bära honom
bort, utan att han visar någon rörelse. Likväl vaknar
han upp då och då under vintern och äter litet af sitt
vinterförråd, men först i April qvicknar han till på
allvar. Han förökar sig starkt, men har många fiender,
bland hvilka äfven är menniskan, som fångar honom
både för skinnets och det smakliga köttets skull. Af
de gamla romarna var sjusofvaren högt skattad af
sistnämnda anledning. De omgåfvo ek- och boklundar
med släta murar, uppför hvilka sjusofvarna ej kunde
klättra. I dessa inhägnader inrättades särskilda hål
och bon åt sjusofvarna, som fodrades med ekållon
och kastanjer äfvensom göddes i särskilda lerkärl
(gliraria), hvilka man lärt känna genom gräfningarna
i Herculaneum. Dessa kärl voro små, halfklotformiga,
inuti terrassformigt afdelade och ofvantill medelst
ett lätt galler tillslutna skålar, i hvilka flere
sjusofvare inspärrades och försågos med riklig
näring. Efter fullbordad gödning lemnade dessa djur
den läckraste stek, hvarför de till och med blifvit
af Martialis besjungna. C. R. S.
Glitne, Nord. mytol., Forsetes himlaboning,
hvilar på guldpelare och är täckt med silfver.
Th. W.
Glittretind. Se Jotunfjällen.
Glob (Lat. globus),ett instrument, egentligen egnadt
åt undervisning i geografi och astronomi. Den
hufvudsakliga beståndsdelen utgöres af ett kring en
axel vridbart klot, å hvilket jordens yta eller den
skenbara himmelssferen är afbildad. – Då jorden är
klotformig, är det naturligt, att figurerna å hennes
yta endast närmelsevis kunna till formen återgifvas
på en plan karta, så vida denna skall omfatta
en större del af jorden. Derför eger jordgloben,
framför de plana kartorna, företräde i afseende
å trohet i afbildningen. Jordgloben egnar sig väl
för att åskådliggöra jordens och solens förhållande
såsom verldskroppar betraktade: årstidernas vexling,
solens större eller mindre höjd öfver horisonten,
(dagens längre eller kortare varaktighet m. m. Å
jordgloben äro uppdragna längd- och breddgrader samt
vändkretsar och polcirklar. Vanligen, ehuru mycket
oegentligt, finner man äfven ekliptikan utsatt å
jordgloben. – Himmelsgloben plägar vara försedd med
honom omslutande, i grader indelade mässingsringar,
som icke deltaga i rörelsen vid globens vridning
omkring axeln. Af dessa ringar ligger en horisontalt
och föreställer den skenbara horisonten samt
en vertikalt och genom polerna, föreställande
meridianen. Å globens yta äro utsatta fixstjernorna i
sina inbördes lägen och med iakttagande af de skenbara
storlekarna, vidare ascensio recta och deklination
samt vändkretsarna, polcirklarna och ekliptikan. Denna
senare utgöres stundom af en på globen fäst
mässingscirkel, å hvilken de rörliga himmelskropparna
kunna för något gifvet tillfälle anbringas. Vid en
nyligen af doktor K. H. Sohlberg i Stockholm utförd
konstruktion består sjelfva globen af en genomskinlig
glaskula, som till hälften fylles med färgadt vatten,
hvars yta föreställer horisonten. En liten jordglob
är der placerad i medelpunkten, hvilken anordning
bidrager till lättfattlighet. Medelst himmelsgloben
kan stjernornas dagliga rörelse fullständigt
uppvisas samt för öfrigt en stor mängd af den
sferiska astronomiens uppgifter approximativt lösas.
E. J.
Globicephalus. Se Grindehvalslägtet.
Globularia Tourn., berg-skrabba, klotblomma, bot.,
ett växtslägte, som bildar typen för den lilla
nat. fam. Globularieae DC., som igenkännes på sina
oskaftade blommor, gyttrade i en rundad samling
och omgifna af en gemensam holk. Blomkronorna äro
tvåläppiga, hvar och en med sitt särskilda, nästan
regelbundna, femflikade blomfoder. Ståndarna äro 4
(alltså kl. Tetrandria L.), jämnhöga och fria. Den
ensamma pistillens fruktämne bildar vid mognaden
en enfröig nöt. Af det föga artrika slägtet finnes
å Ölands och Gotlands kalkhällar en representant,
G. vulgaris L., som är en tämligen lågväxt ört,
med hela blad, de flesta i rosett vid stjelkens
bas. Blomhufvudet är ensamt; blommorna äro små,
vanligen blåa. Bland de öfriga arterna må nämnas
G. Alypum L., som tillhör norra Afrika, Spanien,
Medelhafvets större öar samt Grekland, och hvars blad,
Folia Alypi, användas i stället för sennablad såsom
ganska kraftigt afförande. O. T. S.
Globularieae. Se Globularia.
Globularsystem, astron. Se Centralsol.
Globuli martiales, Stålkulor, farm. med., ett
farmacevtiskt preparat, som enligt Sv. farmakopén
framställes på det sättet att man i ett lerkärl
under ständig omröring kokar en blandning af 1 del
pulveriseradt jern (Ferrum pulveratum), 7 delar renadt
kaliumbitartrat (renad vinsten, Cremor tartari) och
100 delar vatten så länge, tills återstoden synes
torr. Denna pulveriseras och formas med tillhjelp
af minsta möjliga mängd vatten till kulor af 30
gr. vigt, hvilka torkas och förvaras i väl slutet
kärl. Sådana stålkulor äro i det inre likartade,
på ytan glatta med en grönsvart färg. De böra
till största delen vara lösliga i kallt vatten. I
danska farmakopén kallas motsvarande preparat
Tartras ferroso-ferricokalicus, jernvinsten, och
bildar, beredt efter denna farmakopés föreskrift, ett
svartgrönt pulver, som under förvaring småningom blir
brunt. Stålkulorna kommo till användning i medicinen
vid midten af 1700-talet. De räknas bland de milda
jernmedlen och anses äfven verka lösande på magen. Man
använder dem till ett slags brunnsdrickning i hemmen,
på det sätt att en stålkula ombindes med linne och
på aftonen hänges ned i en butelj, fylld med friskt,
rent vatten. Under natten upplöser vattnet stålkulan
till allra största delen, och det sålunda erhållna
konstgjorda jernvattnet drickes på morgonen, fördeladt
i 2 till 4 portioner. Man använde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
