Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasfabrikation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under gräfningarna i Ninive funnen vas med konung
Sargons namn (723–704 f. Kr.) i kilskrift. Af
grekerna var glastillverkningen under tiden före
Kr. visserligen känd, men sannolikt föga eller alls
icke öfvad. Bland bibehållna glasföremål från
denna tidiga period torde de äldsta vara de
glasperlor af olika form, storlek och mönster, hvilka
såsom jord- och graffynd ofta anträffas ej endast i
Medelhafslanden, utan jämväl i långt sydligare
eller nordligare nejder. De äro sannolikt af
fenicisk tillverkning och torde jämväl i forntiden,
liksom senare, hafva användts som bytesmedel
vid handel med barbariska folkslag. Prof finnas
i de flesta fornsakssamlingar. – Från århundradena
närmast före Kr. (ej tidigare än det fjerde),
då grekisk smak och bildning började göra sig
gällande i Medelhafslanden, härstammar sannolikt
en del små amforor, eller flasklika kärl,
vanligen af djupblått gods med ornering af sicksacklinier
i gult, hvitt och turkos. Dessa äro väl af
fenicisk eller stundom egyptisk tillverkning, ehuru
ofta kallade grekiska. Tvänne vackra prof finnas
i det svenska nationalmuseets samling af
grekisk-romerska fornsaker. I etruskiska grafvar
hafva anträffats små skålar af grönt glas,
med insmälta gula stjernor, samt små flaskor
utan hals af vanligen blått glas med guldornering,
båda delarna antagligen alster af fenicisk
konstslöjd. Glas nyttjades i den förkristna tiden
jämväl som arkitektonisk dekoration. Sålunda
hafva kapitalen å Athene Polias-templets i Athen
kolonner antagligen varit prydda med glasinkrusteringar,
och klassiske författare (Herodotos
och Plinius) omtala från Fenicien och Egypten
stoder och obelisker af smaragd, hvarmed
tvifvelsutan får förstås grönt glas. – Inom det
romerska riket nådde glastillverkningen under
kejsaretid en en synnerligen hög ståndpunkt, i vissa
afseenden till och med högre än någonsin.
Glasets användning var högst vidsträckt. Det
förarbetades till husgeråds- och prydnadskärl af
alla möjliga slag samt till smycken. I form af
mosaik nyttjades det till ornering af väggar och
golf, ja det begagnades äfven, ehuru ej allmänt,
till fönster och sannolikt, om ock ej i någon
vidsträcktare grad, för optiska ändamål. Produktionen
var ofantlig och bedrefs på vidt skilda
orter inom det stora riket, dock ej i stora
fabriker, utan i små verkstäder med få arbetare.
I former, färgnyanser och dekorationssätt, ofta
af det sinnrikaste slag, rådde den största
omvexling. På praktpjeser nedlades ett otroligt
arbete och en stor konstnärlighet. De värderades
också högt af konstvänner och samlare, bland
hvilka nämnas flere kejsare. Det ordinära
romerska glaset har en starkt grön- eller gulaktig
ton, påminnande om nutidens simplare
glassorter; det är tillika uppfyldt af små strimmor
och bubblor, en följd af den ur kemisk-teknisk
synpunkt bristfälliga behandlingen. Prydligare
föremål utfördes derför nästan alltid i färgadt
gods, och en stor mängd både genomskinliga
och opaka färger var i bruk. Fullkomligt rent
och kristallklart glas ansågs af romarna såsom
den största dyrbarhet, förmodligen just på
grund af sin sällsynthet. Den regnbågskiftande
glans, som vanligen förekommer hos ofärgadt
antikt glas, är ej ursprunglig, utan beror derpå
att ytan blifvit genomkorsad af en oändlig
mängd mikroskopiska sprickor, som verka
ljusbrytande. – Formningen af det vanliga
antika glaset skedde genom blåsning, men äfven
genom gjutning eller pressning i formar, det
senare i synnerhet då relief-orneringen skulle
användas. Stundom erhöllo kärl ett slags
facettering genom att blåsas i nätlika stommar af
metalltråd. Ett annat enkelt prydnadssätt
bestod deri att grofva glastrådar i vissa band- eller
nätmönster fastvälldes på kärlets yta, antingen
utefter hela sin längd eller endast på vissa
punkter, hvaremot de öfriga delarna lemnades
fria. En hög konstnärlig ståndpunkt intaga de
slipade och graverade föremålen, bland hvilka
i synnerhet de s. k. kaméglasen, med upphöjda
figurer, äro utmärkta. Några bland dem, såsom
den i British museum befintliga ”Portlandvasen”,
funnen 1644 i närheten af Rom i en åt Alexander
Severus (d. 235) och hans moder helgad
sarkofag, och en annan vas i Neapels museum,
funnen i Pompeji, tillhöra den antika konstslöjdens
mästerstycken och hafva ej af den
moderna blifvit öfverträffade. – En vigtig rol inom
den antika glasdekorationen spelar slutligen
sammanställningen af olika färger, hvarvid dessa
antingen läggas öfver hvarandra eller bredvid
hvarandra. Det förstnämnda förfaringssättet, i
den moderna tekniken kalladt öfverfångsglas (af
T. überfang), nyttjades företrädesvis för
kaméglasen (t. ex. den ofvannämnda Portlandvasen),
hvarvid den graverade framställningen som
relief i en vanligen opakt hvit färg aftecknar sig
mot en mörkare, oftast genomskinligt blå, men
äfven opakt blå, purpurfärgad eller brun
bakgrund. Till det senare förfaringssättet höra alla
de tillverkningar, i hvilka mönstren ursprungligen
bildats genom sammansmältning af trådar
eller på annat sätt formade stycken af olika
färgadt glas, hvarefter den sålunda vunna produkten
på åtskilliga sätt blifvit omgestaltad eller
ingått som element i nya sammanställningar. På
detta sätt hafva uppkommit imitationer af ådriga
eller korniga stenarter, vidare de sedermera s. k.
madrepor-mönstren, liknande korallknoppar,
filigran-mönstren (se Filigran), millefiori-mönstren
m. fl. Mönstret sammansättes i detta fall i stor
skala af olika färgade glastrådar, hvilka
sammansmältas till en stång, som sedermera jämnt
uttänjes, då mönstret naturligtvis i samma mån
förminskas. På detta sätt har man kunnat åstadkomma
ornamentala blomstermönster (Ital. mille
fiori, tusen blommor), men äfven figurframställningar
med nästan mikroskopiska detaljer, hvarvid
stången naturligtvis afskurits i tvärsektioner.
Af enklare slag är orneringen med målning i
emaljfärger (se Emalj) på glasets yta, ett
förfaringssätt, som finnes användt jämväl i forntiden,
ehuru då i allmänhet saknande egentligt
konstnärlig karakter. För fullständighetens skull må
nämnas inkrustering af en glasmassa i en annan
samt den under antiken någon gång förekommande
tillämpningen af cell-emaljens teknik på
glas som excipient (se Emalj). I de
gammalkristna grafvarna förekomma stundom glaskärl
med ornering af graverade guldblad, inlagda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
