Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glad - Glad, Rasmus (Erasmus lætus) - Gladbach - Gladhammar - Gladiator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Glad (”den glänsande”), Nord. mytol., 1. En
af åsagudarnas hästar. – 2. Skinfaxe, Dags
häst.
Th. W.
Glad, Rasmus (Erasmus lætus),
dansk-latinsk författare, född omkr. 1520 i östra delen af
Jylland, studerade 1548–50 i Rostock, var från 1554
professor vid Köpenhamns universitet i åtskilliga
ämnen, slutligen (från 1560, sedan han tagit den
teologiska doktorsgraden i Wittenberg) i teologi,
och adlades 1569. 1572–74 vistades han med konungens
tillåtelse utomlands (i Basel och Frankfurt am Main),
för att ombesörja tryckningen af sina stora latinska
dikter. 1574 utbytte han sin professorsstol mot ett
pastorat i närheten af Köpenhamn. Död 1582. Utom några
danska skaldestycken, bl. a. ett om Falkenberg-slaget
(1565), utgaf G. ett stort antal latinska dikter:
Bucolica (1560), tillegnad Melanchthon; De re
nautica (1573), som är tillegnad den venezianska
republiken och innehåller vigtiga underrättelser om
Nordens handelsförhållanden vid den tiden; Colloquia
moralia (s. å.), tillegnad Kristian II:s dotterson,
hertig Karl af Lorraine, och framställande samtal
mellan växter och djur, till sist mellan Tibern och
Gudenå, som prisar Jyllands härligheter; Margaretica
(s. å.), tillegnad drottning Elisabet af England;
Res danicae (s. å.), en versifierad historia om
och beskrifning af Danmark, hvilken ar märklig
genom den varma fosterlandskänsla, som genomgår
densamma, genom en i synnerhet på Nordiska
sjuårskrigets tid förvånansvärd böjelse att framhålla
svenskarnas mandom och genom ett stort antal lifliga
karakteristiker af samtidens framstående män; De
republica Noribergensium (1574), tillegnad Nürnbergs
råd; Romanorum caesares italici (s. å.), en romersk
kejsarekrönika från Caesar till Diocletianus,
och De nato baptisatoque primo Frederici secundi
filio Christiano (1577), en festdikt med anledning
af Kristian IV:s dop. Derjämte författade han (1581)
en aldrig utgifven och numera förkommen dikt, Venero,
som var tillegnad påfven och tyckes hafva varit en
satir öfver påfvedömet. Med stor lätthet tillegnade
G. sig de klassiska förebildernas form och stil, och
Danmark har icke egt någon mera produktiv skald på
latinska språket. Men i sjelfva verket var G. långt
mera betydande som historiker än som skald, och
efter Saxos tid var han den förste, som lät utlandet
veta något om Danmark och danska förhållanden.
C. R.
Gladbach. 1. (Mönchen-G.) Stad i preussiska
regeringsområdet Düsseldorf (Rhenprovinsen). 37,382
innev. (1880). G. är hufvudorten för den rhenska
bomullsindustrien. Der finnas omkr. 40 mekaniska
väfverier, 30 spinnerier samt en mängd färgerier
äfvensom gjuterier, maskinverkstäder och flere
andra industriella anläggningar. - 2. (Bergisch-G.)
Stad i preussiska regeringsområdet
Köln (Rhenprovinsen), vid Rhen. 7,030
innev. (1875). Pappersbruk samt jernmanufakturer.
Gladhammar, socken i Kalmar län, Södra Tjusts
härad. Arealen 13,548 har. 2,729 innev. (1880). G. med
Vesterum utgör ett konsistorielt pastorat af 2:dra
kl., Linköpings stift. Södra Tjusts kontrakt.
Gladiator, Lat. ( af gladius, svärd), i
det fornromerska samhället fäktare, som
uppträdde vid offentliga föreställningar,
gladiatorsspel. Ursprungligen uppträdde
dylika fäktare, enligt etruskiskt bruk, vid
likbegängelser eller vid högtider till minne af
hädangångne. Småningom blefvo dock gladiatorsspelen
ett allmänt, synnerligen omtyckt folknöje
och ansågos af många, äfven mera tänkande män,
egnade att underhålla mod och dödsförakt hos det
krigiska romarefolket. Gladiatorsspelen hade en
särskild betydelse derutinnan att ämbetsmän och
enskilde genom att anordna dylika kunde ställa
sig in hos mängden. I början försiggingo de i
allmänhet på torgen, men sedermera i särskildt för
ändamålet uppförda byggnader, s. k. amfiteatrar
(se Amfiteater), af hvilka den första stående
byggdes i Rom 29 f. Kr. Gladiatorerna utgjordes
från början af krigsfångar eller förbrytare,
sedan äfven af slafvar och frivillige (förolyckade
äfventyrare m. m.). Med tiden uppstodo särskilda
gladiatorsskolor. Sådana voro upprättade i Rom och
flere städer uti Italien (i Pompeji har påträffats en
större fäktarekasern). Skolorna voro dels offentliga
(kejserliga), dels enskilda. Föreståndaren,
lanista, var oftast en pröfvad gladiator. Han
plägade vanligen uthyra sina lärjungar till den,
som ämnade föranstalta ett skådespel. Såsom redan
är angifvet, höllos spelen dels af ämbetsmän,
dels af enskilde. Särskildt hade under republikens
senare tid edilerna till åliggande att låta uppföra
gladiatorsspel. De erhöllo dertill ett visst belopp
penningar, men åtnöjde sig dock sällan att använda
endast detta belopp, utan gjorde ett tillskott af egna
medel. Då ediliteten var ett ämbete af lägre rang
och bildade ett trappsteg till de högre, låg det i
innehafvarnas intresse att på allt sätt försäkra sig
om folkets ynnest i och för vidare befordran. Till
följd deraf uppstod en stark täflan mellan de
olika årens ämbetsmän, hvilka öfverbjödo hvarandra
i omkostnader och prakt. Så t. ex. lät Caesar 65
f. Kr. förfärdiga all materiel, äfven de vilda
djurens burar, af silfver. Under kejsaretiden sökte
man genom förordningar inskränka skådespelsgifvarnas
slöseri. Gladiatorsspelen begynte med ett festtåg af
gladiatorerna, som tågade förbi spelens föranstaltare,
särskildt kejsaren, med helsningen Ave (imperator);
morituri te salutant ("Hell (kejsare); de dödsinvigde
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
