Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Germaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
21) lyckades bilda, upplöstes med stiftarnas
fall. Hos vestgermanerna fanns på Tacitus’ tid öfver
hufvud ännu icke något ärftligt konungadöme, utan
ett slags republikansk författning. De folkvalde
höfdingarna voro i fred likställda med hvarandra
och måste hänskjuta alla vigtigare ärenden till
folket på fylkestinget. Blott i krig valdes en
gemensam öfverbefälhafvare (Lat. dux, hertig)
för den tid kriget varade. Fylket var indeladt
i härad (Lat. pagi), hvart och ett omfattande
flere byar (Lat. vici) eller enstaka gårdar. Inom
hvarje härad fanns en höfding (Lat. princeps),
som sannolikt valdes af häradet sjelf. I fred
var dessa häradshöfdingars förnämsta befattning
rättsskipningen, hvilken de handhade på häradsting
inför den församlade häradsmenigheten. I krig
anförde väl hvarje höfding sitt härads uppbåd under
hertigens öfverbefäl. Derjämte bildade höfdingarna
tillsammans ett råd, som afgjorde mindre vigtiga
ärenden och förberedde de vigtigare, som afgjordes
på fylkestinget. Detta beslöt i frågor rörande krig,
fred och förbund, skipade rätt och stiftade lag. Det
leddes väl af den höfding, inom hvars härad det
hölls. Ny- eller fullmåne betecknade de lagtima
tingstiderna. Hvarje man för sig, som tillhörde
tingsområdet, var berättigad och väl äfven skyldig
att infinna sig på tinget samt egde deltaga i dess
öfverläggningar och beslut. När församlingen ansåg sig
fulltalig, påbjödo presterna tystnad och egde straffa
(eller väl rättare afkunna straffdom öfver) den, som
bröt tingsfriden. Ordet var fritt; dock förskaffade
den framskridna ålderns mogna erfarenhet, glansen af
ädel börd eller krigiska bedrifter och vältalighetens
gåfva ett öfvervägande inflytande åt talaren,
och säkerligen har icke hvem som hälst dristat sig
att begära ordet. Till den af talaren framställda
åsigten gaf menigheten tillkänna sitt bifall med
vapengny, sitt missnöje med ogillande sorl. – Hos
östgermanerna var konungadömet urgammalt och hölls,
i synnerhet hos goterna, i stor vördnad. Det var
enligt häfdvunnen sed ärftligt inom konungaätten,
som väl vanligen ansågs härstamma från någon gud och
derigenom erhöll en viss religiös helgd. Men konungen
var dock långt ifrån enväldig. Egentligen var han
blott högste befälhafvare öfver hären, landsfredens
upprätthållare och föreståndare för de offer, som i
folkets namn hemburos åt gudarna. Han synes deremot
icke hafva egt någon domsrätt, än mindre någon
lagstiftningsrätt. Dessa rättigheter tillkommo, äfven
i fylken med konungadöme, härads- och fylkestingen,
och äfven i dessa stater valdes häradshöfdingarna af
menigheten sjelf. Derjämte torde den rättighet, som i
de nordiska lagarna uttryckligen tillerkändes folket,
att från konungadömet vräka lagbrytande konung hafva
varit urgammal germansk rätt. Konungens makt var
sålunda begränsad. Blott i krig var den vidsträckt
och mera obunden, liksom hertigens. I sin egenskap
af öfverbefälhafvare öfver folkhären egde konungen
äfven uppbåda till härnad – "utbuda ledung", såsom
det hette i Skandinavien –, hvaremot i stater utan
konungadöme anfallskrig beslöts af fylkestinget. I
alla
händelser voro alla fria vapenföre män skyldige att
lyda krigsuppbådet, det s. k. "härbannet". Men
derjämte plägade ofta enskilde män på fylkestinget
tillkännagifva sin afsigt att företaga ett härnads-
eller plundringståg utom fylkets gränser och inbjuda
andra till deltagande deri. De plundringståg,
som germaner företogo på romerskt område,
utgingo ofta från dylika skaror af frivilliga,
samlade af en enskild anförare och dess talrikare,
ju större dennes krigsrykte var. Sådana härnadståg
betraktades af germanerna som helt och hållet
enskilda företag, för hvilka det fylke, från hvilket
de utgingo, icke ansåg sig ansvarigt. Hvarje konung
och höfding var omgifven af ett väpnadt följe
(en hird) af frie män, som frivilligt inträdt i
hans tjenst. De voro hans enskilda trotjenare,
som i krig bildade hans lifvakt, och för hvilka
det t. o. m. ansågs nesligt att öfverlefva honom,
om han stupade i striden. Inom hirden fanns det
flere olika värdighetsgrader (såsom stallarens,
vapendragarens m. fl.). Hirdmännen vistades vid
sin herres hof, åtnjöto der sitt underhåll och
försågos af honom med hästar, vapen, kläder och
annan nödtorft – de voro hans "bordfasta män",
såsom det hette i det norska hirdskrået. Konungarna
och höfdingarna erhöllo frivilliga skänker af sina
fylkes- och häradsmän, stundom äfven från främmande
stater, som ville försäkra sig om deras vänskap och
bistånd. Men skattskyldighet ansågs hos germanerna
oförenlig med frihet, och blott underkufvade folk
voro skattskyldiga. – Redan på Tacitus’ tid fanns hos
germanerna en af den allmänna meningen högt uppburen
adel, hvilken sannolikt ledde sitt ursprung från
gamla konunga- och höfdingaätter; men genom krigiska
bedrifter och stora förtjenster om det allmänna kunde
äfven andra vinna ära och anseende. Konungar togos
alltid på grund af ädel börd, men hertigar på grund
af tapperhet. Utmärkt ädel börd eller fädrens lysande
förtjenster kunde förskaffa höfdingavärdighet äfven
åt ynglingar. Alla friborne män, som voro män för
sig, d. v. s. voro myndige och icke stodo i annans
tjenst eller försvar, voro lika röstberättigade på
tinget. De frigifne åtnjöto i allmänhet icke lika
anseende med desse, men kunde i stater med konungadöme
genom konungslig ynnest uppstiga till högre anseende
än friborne och t. o. m. ädlingar. Trälarna voro äfven
hos germanerna rättslösa, men behandlades vanligtvis
med större skonsamhet än hos greker och romare. De
synas till större delen hafva varit landtbönder med
egen härd samt egen teg och blott skyldige att till
sin herre betala en viss årlig afrad. Dock fanns det
utan tvifvel äfven husträlar. I den germanska hären
bildade fotfolket hufvudstyrkan. Det allmänna vapnet,
äfven för rytteriet, var en målad sköld, ett kort
spjut (framea), med jernskodd spets och användbart
både till stöt- och kastvapen. Deremot voro svärd
sällsynta. Få hade pansar, och knappt en och annan
bar hjelm eller stormhatt. Rytteriets hästar voro små
och föga snabba. Slagtlinien "svinfylkades" så, att
den bildade flere "viggar" (Lat. cunei). Framför dem
uppställdes rytteriet, blandadt med unga fotgängare,
som voro öfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
