Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Gelhaar, Fredrika Mathilda - 2. Gelhaar, Vilhelmina Charlotta - Gelimer - Geline - Gelée l. Gillé, Claude (Lorrain)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Friskytten" och Isabella i "Robert af Normandie", 1836
blef hon gift med oboisten i hofkapellet Fredrik
Otto Gelhaar. 1837 utnämndes hon till hofsångerska.
A. L.
2. Gelhaar [gelhar], Vilhelmina Charlotta,
operasångerska, den föregåendes dotter, föddes
i Stockholm d. 8 Okt. 1837. Genom föräldrarna
blefvo hennes anlag tidigt riktade åt musik och
teater. Efter att ett år hafva varit elev vid
k. teatern engagerades hon derstädes d. 1 Juli 1858
samt stannade der till 1867, då hon trädde i äktenskap
med friherre E. v. Stedingk, som då nyss förut lemnat
direktörsplatsen vid de k. teatrarna. 1871 blef hon
enka och har sedermera endast sällan offentligen
uppträdt. – G. arbetade sig hastigt upp till rangen
af en erkänd förmåga och till publikens förklarade
gunstling. Begåfvad med en hög och klingande
koloratursopran, ett fagert och behagligt yttre,
ett gladt och eldigt temperament samt en pointerad,
spirituel dramatisk karakteriseringstalang, var hon
på sin tid en verkligt typisk subrett, särskildt i den
franska opéra-comiquen. Bland hennes roler må nämnas:
Susanna i "Figaros bröllop", Rosina i "Barberaren",
Anna i "Hvita frun", Adina i "Kärleksdrycken", Marie
i "Regementets dotter", Katarina i "Kronjuvelerna",
Isabella i "Robert af Normandie", Adèle i "Svarta
dominon", Bertha i "Nürnbergerdockan", Leonora i
"Stradella", Rose Friquet i "Villars dragoner" och
Zerlina i "Fra Diavolo". A. L.
Gelimer, den siste konungen öfver det vandaliska
riket i Afrika. Se Vandaler. S. F. H.
Geline [sjelin], kem., kallades af kemisten Gannal
det organiska ämne i de djuriska väfnaderna, hvilket
genom kokning med vatten kan utdragas i form af gelé,
som i torkadt tillstånd bildar gelatin. Se Lim.
O. T. S.
Gellée (ej Gelée) l. Gille [sjöle, sjile], Claude,
kallad Claude Lorrain, Frankrikes mest berömde
landskapsmålare, f. 1600 i slottet.Chamagne vid
Toul, förlorade vid 12 års ålder sina föräldrar och
måste då taga sin tillflykt till sin äldste broder,
som var träsnidare i Freiburg im Breisgau. Der
utvecklades hans naturliga anlag för måleri, och
under broderns tillsyn lärde han att teckna arabesker
och ornament. Vid 15 års ålder fick han åtfölja en
slägting till Rom, der han, så godt sig göra lät,
sökte utveckla de konstnärliga grundsatser, som hans
broder meddelat honom. 1618 begaf sig G. till Neapel,
der han i två år uppehöll sig hos en målare från Köln,
G. Wals, hos hvilken han studerade arkitektur och
perspektiv samt dermed tillegnade sig tvänne element,
som skulle komma att utgöra en högst betydande insats
i hans konsts framtida storhet. Han återvände till
Rom, men var då så fattig, att han hos en målare
A. Tassi. i hvars atelier han fick inträde, mera
uppträdde i egenskap af tjenare än som elev. Tassi,
som var högt uppburen i Rom, hade fått i uppdrag att
i kardinalernas konklav måla arkitektoniska ornament,
perspektiv, sjöstycken och landskap; och då han var
både sjuklig och gammal, kom det honom väl till pass
att hafva en medhjelpare, som var skicklig nog. I
denna skola dröjde G. ända till
våren 1625, utan att vi dock äro i besittning af
några närmare underrättelser från denna hans långa
uppfostringstid. Det sistnämnda året lemnade han Rom
och återvände till sitt fosterland. Sedan han en tid
arbetat i Nancy under målaren de Ruet, som han hjelpte
att dekorera hvalfven i karmelitkyrkan derstädes,
började han längta till södern igen. Han begaf sig
derför åter till Italien och ankom till Rom d. 18
Okt. 1627.
Den, som då beherskade konsten i Rom,
var en annan fransman, Nicolas Poussin, hvilken
sedan 1624 var bosatt i "den eviga staden" och der
samlat kring sig en skara af framstående
konstnärer. G. kunde icke undgå att röna det största
inflytande af sin landsmans stora stil och höga
uppfattning af naturen. Men för öfrigt är det sant,
hvad Charles Blanc så vackert säger, att Claude
Lorrains verklige läromästare var solen. Under
alla tider på dagen studerade han hennes verkningar,
och han hade i sin härliga omgifning tillfälle att
se dessa i den mest storartade form te sig inom ett
idealt landskap, smyckadt med det mest passande och
stilfulla staffage i verlden. Sålunda lärde han sig
det, i hvilket han är oupphunnen, nämligen att måla
luften och ljuset i dettas många skiftningar, men icke
upprörda af storm och regn eller grumlade af mörker,
utan harmoniska, elyseiskt förklarade, såsom om de
tillhörde en annan, bättre verld, eller såsom skalden
måste föreställa sig luft och ljus och tillsammans
med dem, äfven naturens alster, framsprungna i en
lycksalig guldålder, under hvilken äfven verken af
menniskans hand nått en hög och ideal fullkomning. –
Med den tyske målaren Sandrart, som på latin tecknat
hans lif, lefde G. i förtrolig vänskap. Skilnaden
mellan de båda konstnärerna angifver Sandrart så,
att då han sjelf uppsökte klippor af besynnerlig
form, underliga trädstammar, vattenfall och stora
ruiner, målade G. tvärtom föremål af enklare form,
som från andra planet perspektiviskt förminskades
mot horisonten. G. blef snart känd ej endast i Rom,
utan äfven i hela Italien och Spanien samt fick
beställningar från många håll. Påfven Urban VIII
gick dervid i spetsen, kardinalerna följde hans
exempel, och sedan kommo utländska furstar, främst
konungen af Spanien, som beställde åtta sjöstycken
med ämnen ur bibeln. Medan G. arbetade på en af
dessa kompositioner, fick han veta, att en kopia af
en förfalskare redan var såld på förhand till högt
pris såsom varande original. Dylika förfalskningar,
som bedrefvos i stor skala, ledde derhän att
G. beslöt att af alla sina taflor behålla en skizz
med anteckning på dess rygg af köparens namn, datum
och ibland äfven priset. Dessa utkast samlades i en
särskild bok, som han kallade "Libro d’invenzione
ovvero libro di verità". De äro med kraftig hand
laverade i tusch, utgöra till antalet ej mindre än
200 och befinna sig för närvarande hos hertigen af
Devonshire i England. Ett facsimile, under namn af
Liber veritatis, utfördes af Richard Earlom och utgafs
i London 1774–77. Men G. var likväl icke genom detta
medel fullt skyddad i sin produktion. Genom besök i
hans atelier fingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
