Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer, Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse",
ansågos nämligen af hofkanslersämbetet innebära
ett brott mot det stadgande (3 §, 2 mom.) i
tryckfrihetsförordningen, som förbjuder förnekelsen
af den rena evangeliska läran. Till allmän glädje i
hela landet frikändes emellertid G. helt och hållet
af den jury, som blifvit tillsatt att döma i målet.
Det första stora resultatet af G:s forskningar i
Nordens historia var Svea Rikes häfder, hvars
första och enda del utkom 1825, ett arbete, hvari
historisk intuition och kritiskt skarpsinne på
ett beundransvärdt sätt genomtränga hvarandra. Det
ställde vår forntid i en ny dager samt inledde den
djupare kännedom och uppfattning af denna tid, som
sedermera af efterföljande forskare blifvit utvidgad
och fullständigad. I de förträffliga betraktelser
om "landets natur", med hvilka arbetet begynner,
återfinner man den afhandling om den skandinaviska
halfön, som ursprungligen stod införd i "Iduna"
(1816). – Sedan G. fullbordat första delen af "Svea
Rikes häfder, "företog han, dertill föranledd af sitt
helsotillstånd, en sommarresa genom södra Sverige,
Danmark, Rhenlanden, Bajern och Sachsen. Intrycken
från denna resa finnas bevarade i hans Minnen
(1834), som äfven innehålla en återblick på hans
föregående lefnadsöden och bildningshistoria. Efter
återkomsten till Sverige fortsattes arbetet på
fäderneslandets historia, men efter en mindre
omfattande måttstock än den, hvarefter "Svea Rikes
häfder" var anlagdt. Han kallade detta sitt nya verk
Svenska folkets historia. Väl blef ej häller detta
arbete, hvaraf trenne delar utkommo (1832–1836), fördt
till sitt slut – det går ej längre än till och med
drottning Kristina –, men det var dock tillräckligt
att tillförsäkra G. ett rum vid sidan af alla tiders
förnämste historieskrifvare. Man torde knappast gå
för långt, om man påstår, att han i detta arbete
så nära som möjligt motsvarar de fordringar på den
pragmatiske häfdatecknaren, som Höijer framställde
i sin afhandling "Om ett pragmatiskt afhandlingssätt
i historien" – fordringar, om hvilka det är osäkert,
huru mycket de kunna hafva ledande föresväfvat G.,
men rörande hvilka det är visst, att de endast kunna
fyllas af en man, hos hvilken skaldens fantasi och
konstnärligt bildande förmåga, tänkarens skarpa
reflexion och genomträngande blick samt den ädla
menniskans innerliga sympati för allt menskligt
förena sig med den grundliga genom forskningen och
genomarbetningen af det historiska materialet. Också
sattes G. af den tyske historieskrifvaren Schlosser
framför L. von Ranke. – Till "Svenska folkets
historia" slöto sig sedermera en mästerlig Teckning
af Sveriges tillstånd och af de förnämsta handlande
personerna under tiden frän konung Karl XII:s död till
konung Gustaf III:s äntrade af regeringen (1838) och
Konung Gustaf III:s efterlemnade och femtio år efter
hans död öppnade papper (1843–45; ny uppl. 1876). De
tre Karlarnes tidehvarf har G. tecknat endast i
kortfattade öfversigter.
Orsaken hvarför G. ej hann att fullborda sitt
historiska arbete låg icke blott i dettas stora
omfattning, utan äfven i en förändring, i synnerhet
af hans politiska tänkesätt, som inkastade honom i
nya literära företag och sträfvanden. För att gifva
åtminstone en antydning om innehållet och betydelsen
af denna förändring, som G. kallade sitt "affall",
kunna vi anmärka, att G. ursprungligen tillhörde
den konservativa riktning i religiöst, filosofiskt
och politiskt afseende, som utmärkte början af 19:de
årh., och som kan betraktas såsom ett tillbakaslag
mot det 18:de århts öfvertygelser och särskildt mot
de bittra frukterna af den franska revolutionen,
de förstörande, samhällsupplösande verkningar, som
derifrån utgått. G. hade till och med – deruti en
motsats till Tegnér – skänkt "den heliga alliansen"
sitt förtroende och uttryckt detta i sitt Tal vid
jubelfesten år 1817 (1818). I denna konservativa
riktning öfverensstämde G. icke blott med flertalet
af "Götiska förbundets" medlemmar, utan äfven med
romantikerna eller fosforisterna, hvilkas hufvudman
Atterbom var. Efter hvad han sjelf berättar i sina
"Minnen" var det närmast genom sina stränga historiska
studier, som han småningom kom att intaga en förändrad
ställning till vissa tidehvarfvets sträfvanden: han
började att i den franska revolutionen se icke endast
förstörelse, utan äfven frön till någonting nytt. Han
fann, att denna revolution, till sitt innersta väsende
och sin positiva betydelse, utgjorde ett genombrott på
det politiska området af personlighetsprincipen, och
att det i alla de med denna revolution sammanhängande
samhällsrörelser, af hvilka tidehvarfvet oroades,
egentligen vore fråga om den menskliga personlighetens
rätt. Denna, närmast genom historiska studier vunna,
öfvertygelse måste äfven föranleda en förändring i G:s
filosofiska åsigter. Han hade visserligen redan 1820,
ja i sjelfva verket äfven förut, bestämdt insett,
att den schellingska filosofiens princip, ehuru
idealistisk, likväl vore i behof af en ombildning,
hvarigenom dess panteistiska, för både den gudomliga
och den menskliga personligheten förstörande tendens
kunde vetenskapligen öfvervinnas. Men han kunde ej
undgå att finna, att det bemödande att afhjelpa
detta behof, som han gjort i skriften "Thorild", var
långt ifrån tillfredsställande, och att ett nytt,
mera moget och djupgående försök dertill vore af
nöden – i synnerhet sedan den idealistiska panteismen
erhållit en mäktig och storartad representant i
Hegel. G. ryggade ej tillbaka för ett sådant försök,
öfvertygad att "i den tankestrid, som går igenom
verlden, ingenting kan uträttas, utan att man går
tillbaka till de yttersta grunderna". Det låg i sakens
natur, att G. genom de nya öfvertygelser, till hvilka
han på historisk och filosofisk väg kommit, skulle
finna sig aflägsnad icke blott från romantikerna,
som icke förmådde att frigöra sig från Schellings
panteistiska förutsättningar – ehuru ansatser dertill
icke saknades –, utan i allmänhet från hela den
s. k. historiska skolan i rätts- och statsläran, till
hvilken ock romantikerna hörde. Den historiska skolan
försvarade nämligen det bestående samhällsskicket mot
de reformfordringar, som framställdes af anhängarna
till den franska revolutionens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
