Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 915-916 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gas, tekn., den af J. B. v. Helmont i den vetenskapliga terminologien (i början af 1600-talet) införda benämningen på det luftformiga aggregationstillståndet hos en del i naturen förekommande ämnen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Körtings ångstrål-exhaustor (se fig.), vid hvilken
en under högt tryck med stor hastighet uti ett


Körtings exhaustor.
trumpetlikt formadt tackjernsrör inkommande fin
ångstråle suger gasen med sig. – Då det å ena sidan
för retorternas bestånd är skadligt, att gastrycket
inuti dem är för starkt, är det å andra sidan
lika skadligt, att gasen undansuges för hastigt,
emedan den yttre luften då skulle kunna intränga
genom retorternas porer. Man måste derför jämte
exhaustorn använda en regulator, som ständigt
håller gastrycket lika. Den för detta ändamål mest
använda regulatorn kallas Elsters bypass. –
Klockorna äro, såsom redan blifvit nämndt,
de magasin, i hvilka den tillverkade gasen samlas
för att sedermera genom rörnätet distribueras till de
olika konsumtionsställena. För att framdrifva gasen
genom rörnätet erfordras naturligtvis ett visst tryck
från utgångspunkten, och detta tryck erhålles genom
klockans tyngd, hvilken alltid måste vara så stor,
att den meddelar gasen erforderlig hastighet vid den
största förbrukningen. Under de tider på dygnet, då
konsumtionen är mindre, måste äfven trycket minskas
för att förminska det leckage, som alltid i viss mån
eger rum vid stängda kranar, fogar o. s. v. Denna
reglering åstadkommes genom en regulator (se fig.),
genom hvilken gasen passerar, innan den kommer ut i


Regulator.

det stora rörnätet. Regulatorn utgöres af en inuti
ett med vatten fylldt tackjernsskåp flytande
gasklocka, hvilken, då den höjer sig, lyfter en
konisk ventil, som dervid minskar gastilloppet. För
att erhålla det önskade trycket belastas regulatorns
klocka med större eller mindre vigter. För att man
noggrant må kunna känna gastrycket på hvarje punkt
inom gasverket, äro de särskilda apparaterna genom
rör förenade med manometrar (se fig.), uti hvilka
trycket angifves genom en vattenpelare. Men icke
allenast regulatorn bestämmer gasens tryck. Gasens
friktion mot rörens väggar samt vinklar i rörnätet
minska pressionen; olika höjdnivåer utöfva också ett
stort inflytande, allt omständigheter, som noga måste
tagas i betraktande vid rörnätets utläggning. Då det
är af största vigt att öfver hela rörnätet erhålla
en så likformig pression som möjligt, inses lätt huru

maktpåliggande det är att före nedläggandet af ett
rörsystem verkställa noggranna beräkningar öfver de


Manometer.

olika rörens dimensioner (dervid måste äfven framtida
utvidgningar tagas i betraktande).
Hufvudrörledningen är vanligen gjord af
tackjernsrör, försedda med en muff på ena änden,
uti hvilken det efterföljande röret inskjutes,
hvarvid tätningen sker med hampa och insmält bly. Rör
af asfalterad plåt, s. k. tuyaux Chameroy, begagnas
ganska mycket i utlandet och hafva visat sig vara både
varaktiga och lätta att nedlägga, hvarjämte de hafva
den fördelen att ej sprängas af genom sättningar
i den öfverliggande jordfyllningen. De smärre
rör, som leda till brännarna, de s. k. serviserna,
göras af smidt jern. – Då man, oaktadt all rening
och kondensering vid gasverket, ej kan
förekomma, att gasen åtföljes af mindre qvantiteter
tjära och vattenånga, hvilka sedermera kondensera
sig i rörsystemet, måste detta öfverallt hafva
så stor lutning, att kondensationsprodukterna
kunna rinna åt ena eller andra hållet. Under de
djupaste punkterna anbringas tackjernscisterner,
s. k. sifoner, uti hvilka kondensationsprodukterna
samla sig, och från hvilka de sedan kunna pumpas
upp. Naturligtvis bör äfven rörnätet ligga så djupt
under jordytan, att kondensationsprodukterna ej frysa
i detsamma. I anseende till jernets formförändring vid
olika temperaturer är det fördelaktigt att rörnätet
ligger så djupt som möjligt. Vanligen läggas rören 1
à 2 m. djupt under jordytan, alltefter olika klimat
och jordmån. – När gasen slutligen framkommer till
konsumtionsställena, förbrännes den uti brännare,
hvarå många olika konstruktioner finnas, såsom 1-, 2-
och 3-håls brännare, snittbrännare o. s. v. Argandska
brännare, i hvilka gasen utströmmar genom en mängd
i en ring sittande fina hål och förbränningsluften
tillströmmar både utomkring och inuti ringen,
gifva ett mycket klart och stadigt sken; men de
kunna vanligen begagnas endast inomhus, emedan de
böra vara försedda med lampglas. På senare tiden,
då gasen fått en stark konkurrent i det elektriska
ljuset, har man bemödat sig att konstruera brännare
med mycket hög ljusstyrka, alla gående ut på en
fullständigare förbränning af gasen. Af dessa må här
endast omnämnas Suggs brännare, som utgöres af
flere innanför hvarandra sittande Argandska brännare,
samt Siemens’ regenerativa brännare, hvari både gas
och luft uppvärmas före förbränningen. På senare tiden
hafva gjorts åtskilliga försök att genom karburering
förstärka gasens ljusstyrka. För detta ändamål nyttjas
en fast, mycket lätt förflygtigad kolväteförening,
naftalin l. albokarbon, hvilken erhålles dels
bland kondensationsprodukterna vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>