Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 911-912 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gas, tekn., den af J. B. v. Helmont i den vetenskapliga terminologien (i början af 1600-talet) införda benämningen på det luftformiga aggregationstillståndet hos en del i naturen förekommande ämnen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppvärmning af boningsrum, drifkraft för motorer
o. s. v. Hvad som gör gasen lysande är inblandningen
deri af s. k. tunga kolväten (elayl), ur hvilka
vid förbränningen en mängd fina kolpartiklar
afsöndras och hålles sväfvande i lågan samt genom
sin glödgning meddelar densamma dess sken. Gasens
ljusstyrka beror derför på den mängd tunga kolväten
den innehåller. Någon gång kan mängden af dessa vara
så stor, att de ej fullständigt förbrinna, hvilket har
till följd, att lågan blir rökig och illaluktande,
alldeles som förhållandet är med oljelampor, hvilka
hafva för svagt drag. – Lysgasen tillverkas efter
en helt annan princip än bränslegasen, nämligen
genom s. k. torr destillation, hvarigenom stenkolen
sönderdelas i gasformiga produkter och koks. Denna
torrdestillation tillgår sålunda, att stenkolen
inläggas i retorter af eldfast lera (chamott)
eller tackjern, hvilka eldas utvändigt, hvarvid
de ur stenkolen utvecklade gaserna bortgå genom
ett afloppsrör, under det koksen qvarstannar i
retorten. Allt efter gasproduktionens storlek har man
ugnar med 2–7 retorter, såsom fig. i genomskärning
visar.


Retort-ugn.
En mängd sådana i en rad sammanbyggda ugnar kallas
en retortbänk. Retorterna eldas med en del af den
erhållna koksen, hvaraf för detta ändamål öfverhufvud
40 proc. åtgå. Eldstäderna till retortugnarna
anordnas på flere olika sätt, dels med direkt eldning
på rost, dels med generatorer. Retorterna, som i
främre änden äro försedda med ett s. k. munstycke
af jern, med en tätt slutande, men lätt öppnad dörr,
tömmas på koks och fyllas åter med stenkol
(laddas) efter vissa bestämda mellantider. Vid
användning af lägre temperatur och långsammare
drifning erhålles gas i mindre qvantitet, men
af bättre qvalitet; vid hastigare drifning och
högre temperatur deremot större mängd gas, men af
något lägre ljusstyrka. Den senare produktionen
har befunnits vara det ekonomiskt fördelaktigaste,
och vid stora, väl skötta gasverk laddas retorterna
vanligen hvar fjerde timme. – Den gas, som utvecklas
af de vanliga, s. k. gaskolen, är i allmänhet ej
tillräckligt lysande, hvarför man derjämte måste
använda en viss procent af de mera bituminösa,
s. k. cannelkolen. Denna procent bestämmes af den
ljusstyrka man önskar erhålla och varierar på olika
ställen mellan 4 och 25 proc., någon gång till och
med mera. Som cannelkolen äro 2 à 3 gånger dyrare
än de vanliga gaskolen, söker man så vidt möjligt
nedsätta förbrukningen af desamma. Cannelkolen blandas
vanligen i den bestämda proportionen med de andra
kolen; understundom destilleras de dock i särskilda
retorter, hvarefter gaserna blandas. – Äfven andra

ämnen än stenkol kunna användas till gasberedning, såsom
ved, torf, oljor och andra bituminösa ämnen. Under
en viss period anlades en mängd vedgasverk;
men de äro numera till större delen ändrade till
stenkolsgasverk. Oljegasverk börja deremot allt
mer att anläggas, i synnerhet då man har behof
af en mycket koncentrerad gas med stark lyskraft,
t. ex. för belysning af jernvägsvagnar, fyrtorn, bojar
o. s. v.. Dervid komprimeras vanligen gasen för att
lätt kunna transporteras i särskilda kärl, ur hvilka
den sedermera vid behof, utan vidare åtgörande, kan
utströmma. Utrymmet tillåter ej att här ingå i någon
detaljerad beskrifning af detta slags gasberedning. –
Vid stenkolens upphettning i retorterna afdestillera
icke allenast de gaser, som vanligen gå under
namn af lysgas och kännetecknas af egenskapen att,
med bibehållande af sin lyskraft, kunna på längre
sträckor och vid olika temperaturer ledas genom
rör, utan äfven dels en del gaser, som mycket lätt
kondenseras till vätskor eller fasta kroppar, dels en
del föroreningar, som vid lysgasens förbränning komma
ut i luften och utöfva en skadlig inverkan både på
menniskor och på metaller. Kondensations-produkterna,
som hufvudsakligen bestå af tjära och ammoniak-vatten,
afsätta sig i olika apparater, kallade hydraulik,
kondensatorer och scrubber. De öfriga föroreningarna
aflägsnas i reningskistorna. Hydrauliken l. förlaget
utgöres af ett långt, ofvanpå retortbänken liggande
rör af stor genomskärning, i hvilket alla de från de
särskilda retorterna ledande gasrören utmynna. Detta
rör är fyldt med tjärvatten till så stor höjd, att
mynningen af de uppifrån kommande gasinledningsrören
deraf tillslutes, hvarigenom således bildas en
vattenafspärrning vid de tillfållen, då retorterna laddas
och intet tryck inifrån eger rum. När gasutvecklingen
pågår, undantränges deremot vattnet i rören genom
gasens tryck. Från hydrauliken utgår gasen genom
ett vid dess ände anbragt rör, som äfven reglerar
vattenhöjden inuti densamma. Gasen, som utkommer ur
hydrauliken vid en temperatur af omkring 70°, strömmar
derifrån till kondensatorerna, hvarest den afkyles
till den omgifvande luftens temperatur, hvarvid tjära
och vatten ytterligare afsätta sig. Kondensatorerna
utgöras vanligen af enkla, höga plåtcylindrar,
hvilka afkylas af den omgifvande luften, eller af
dubbla cylindrar, i hvilka en afkylande luftström
kan underhållas i den ena riktningen, under det
gasen strömmar åt motsatt håll. Äfven kondensatorer
med vattenafkylning begagnas understundom. Från
kondensatorerna kommer gasen till scrubbern, hvars
uppgift är att tvinga den att under långsam rörelse
och under nötning mot en mängd hinder aflemna de sista
kondensationsprodukterna. Den vanligast begagnade
scrubbern utgöres af ett högt torn af tackjern eller
plåt, invändigt afdeladt med flere etager af galler,
som äro betäckta med ris, koks, lerkulor o. d.,
i ändamål att fint fördela den genomströmmande
gasen. Alltsammans öfverspolas af ett fint, jämnt
fördeladt regn af vatten, som upptager
ammoniakångorna. Sedan sålunda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>