Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gambetta, Léon Michel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtalad för att hafva öppnat en subskription för
uppresande af en minnesvård på republikanen A.
Baudins graf. Hans försvarstal, en förkrossande
kritik öfver statskuppen 1851 och ett entusiastiskt
förhärligande af republiken, gjorde en oerhörd
verkan i Paris och spred hans namn öfver hela
Europa. Kort derefter, 1869, valdes han (såväl af
Paris som af Marseille) till medlem af lagstiftande
kåren, der han sedermera ofta angrep kejsaredömet
(t. ex. 1870 med anledning af plebiscitet). Den 4
Sept. s. å., efter olyckan vid Sedan, proklamerade
G. i nationalförsamlingen Napoleon III:s och hans
familjs afsättning för "eviga tider", och omedelbart
derefter öfvertog han i nationalförsvarsregeringen
inrikesministeriet. På denna post verkade han i Paris
(som under tiden blifvit cerneradt af tyskarna) till
d. 7 Okt. s. å., då ett regeringsdekret gaf honom
uppdrag att begifva sig till regeringsdelegationen i
Tours. Samma dag for han i luftballong från Paris,
kom lyckligt och väl öfver tyskarnas linier och
befann sig d. 9 i Tours. Hans första åtgärder der
voro att utfärda en proklamation, manande till
nya ansträngningar för fosterlandets försvar,
och att förordna om inställandet af val till en
nationalförsamling, hvilka delegationen utskrifvit
till i November. ("Dessa val skulle hafva varit
en bankruttförklaring, som straxt skulle hafva
efterföljts af en liqvidation".) Den 11 Okt. öfvertog
han äfven krigsportföljen. Med diktatorisk makt
började han nu utveckla en oerhörd administrativ
och organisatorisk verksamhet. Frukterna af denna
visade sig snart. De "ligues", som hotade att spränga
södra och vestra Frankrike i bitar, krossades på kort
tid, ett lån på 250 mill. fr. afslöts med engelska
kapitalister, alla vapenföre män mellan 21 och 40
år inkallades, arbetareskaror och fribataljoner
organiserades, och 11 stora läger bildades. Snart
egde Frankrike en fullt krigsrustad armé af 600,000
man. De nya legionernas elddop var ärofullt, i det
Loirearmén undanträngde bajrarna vid Coulmiers
och återtog Orléans. På dessa framgångar följde
emellertid snart nederlag, i hvilka G., genom
sin inblandning i krigsoperationernas ledning,
icke hade obetydlig andel. Emellertid tappade
han icke modet, utan hade uppgjort nya planer
till krigets fortsättning, när han i Bordeaux
(der regeringsdelegationen då hade sitt säte)
erhöll underrättelse att vapenstillestånd blifvit
afslutadt. I en proklamation af d. 31 Jan. 1871
betecknade han detta stillestånd som "ett brottsligt
lättsinne", och i ett dekret af d. 2 Febr. förklarade
han för ovalbara till nationalförsamlingen alla
dem, som varit fästa vid kejsaredömet. Regeringen
i Paris skyndade sig att förklara detta dekret för
ogiltigt. Till följd deraf nedlade G. d. 6 Febr. sina
ämbeten. Den popularitet han åtnjöt i landet visade
sig vid valen d. 8 Febr., då nio departement utsågo
honom till ledamot af nationalförsamlingen (han
opterade för Bas-Rhin). Sedan preliminärfreden d. 1
Mars blifvit godkänd, lemnade G. denna församling,
hvilken han, såsom deputerad för ett af Frankrike
afträdt departement, icke längre tillhörde. Derefter
begaf han sig till spanska
staden San Sebastian, der han vistades
några månader. I Juli invaldes han å nyo i
nationalförsamlingen, der han med kraft uppträdde
till republikens försvar mot rojalisternas och
klerikalernas angrepp. Särskildt understödde han
Thiers, oaktadt denne vid flere tillfällen angripit
honom (en gång apostroferade presidenten honom till
och med som "fou furieux", ursinnig galning). 1871
upprättade han tillsammans med några politiska vänner
tidningen "La république française" och blef dennas
politiske direktör. 1872 började G. de politiska
rundresor, som han sedermera årligen företagit,
och hvilka förskaffat honom tillnamnet "republikens
commis voyageur". I tal, uppburna af en eldande
och imponerande vältalighet, förfäktade han under
dessa färder nödvändigheten af en obligatorisk
och af lekmän meddelad undervisning, af allmän
värnpligt utan friköpning, af nationalförsamlingens
upplösning, af en försonlig politik, krönt
genom allmän amnesti, af aktning för det nya
samhällslager ("couche nouvelle sociale"), som efter
kejsaredömets fall börjat göra anspråk på politisk
befogenhet. Äfven i nationalförsamlingen uppträdde
han för dessa åsigter. Så t. ex. hade han der högst
märkliga anföranden rörande rekryteringslagen och
nationalförsamlingens upplösning. Under den kris,
som föregick Thiers’ störtande (1873), understödde han
presidenten och blef sedan en farlig motståndare till
den af Broglie s. å. konstituerade ministèren. 1874
tog G. initiativet till vensterns interpellation
angående inrikespolitiken – en interpellation,
som gjorde ett djupt intryck på befolkningen. En
ny interpellation, som G. riktade till regeringen
angående bonapartisternas stämplingar, hade
bl. a. till följd att han blef offentligen och
handgripligen förolämpad. 1875 var G. outtröttligt
verksam för att åstadkomma en försoning mellan
vensterns fraktioner och högra centern. Det stora
tal han d. 12 Febr. höll i församlingen kan anses
utgöra inledningen till vensterns "opportunistiska"
politik. Genom skickligt ledda underhandlingar
bidrog G. mäktigt till antagandet af konstitutionen
af d. 25 Febr. 1875, hvarigenom den republikanska
styrelseformen definitivt antogs. Vid slutet af
s. å. upplöstes nationalförsamlingen, och under
första delen af 1876 började G. företaga rundresor
för att främja republikanska val. Hans sträfvanden
kröntes med framgång, republikanerna erhöllo
en afgjord majoritet, och ministèren Buffet,
hvars oförsonlige motståndare han varit, måste
afgå (i Febr.). Från att hafva varit oppositionens
ledare i nationalförsamlingen, blef G. nu chefen för
deputeradekammarens majoritet. I April blef han vald
till ordförande i budgetkommissionen och ådagalade
såsom sådan stor insigt i finansiella frågor. Under
tiden deltog han äfven i kammarens debatter, i
hvilka han häfdade sin "opportunistiska" politik
(t. ex. rörande den partiella amnestien, som han
då ansåg nödigt att förorda). Denna praktiska och
med omständigheterna räknande politik förskaffade
honom bittra vedersakare bland "intransigenterna",
men ökade hans anseende hos kammarmajoriteten, som
1877 återvalde honom till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
