Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gallium, kem., ett af Lecoq de Boisbaudran 1875 upptäckt metalliskt grundämne - Gallmeja. Se Galmeja - Gall-myggor, Gallicolæ, zool. - Gallodier, Louis - Gallomani, öfverdrifven förkärlek för hvad som är galliskt, d. v. s. franskt - Galloman, en som svärmar för hvad som är franskt - Gallon, enheten för det engelska rymdmåttet - Gallopavo l. Kalkonslägtet, zool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Gallia). Utom i nämnda zinkblende har G. anträffats
i blende från Benzberg. G. förekommer så sparsamt, att
för erhållandet af 62 gr. deraf fordrats förarbetandet
af 4,300 kg. blende. Metallen G. är silfverhvit och
har stor benägenhet att kristallisera. Kristallerna
tillhöra det monokliniska systemet. Eg. v. 5,95;
smältpunkt + 30°. Metallen är hård, men kan hamras
och böjas. Vid upphettning i luft förflyktigas
G. icke märkbart och oxideras vid rödglödgning blott
på ytan. Salpetersyra angriper icke G. i köld, men väl
vid upphettning. Saltsyra, kalilut och ammoniak lösa
metallen. G:s atomvigt tecknas Ga och är 69. G. hör
till de treatomiga elementen; dess oxid, Ga2O3,
är ett hvitt pulver, som vid upphettning i vätgas
delvis reduceras och afsätter ett sublimat, hvilket
troligen utgöres af en lägre oxid. Galliumklorid,
Ga2 Cl6, är en gulaktig vid 75°5 smältande,
kristallinisk massa. Den utsänder i en gaslåga
ett ljus, som i spektroskopet frambringar en snart
försvinnande violett linie. Genom upphettning af G. i
klorgas bildas under eldfenomen en flyktig klorid,
sammansatt efter formeln Ga Cl2. Galliumkloridens
lösning fälles af ammoniak (fällningen löses i
såväl kaustik som kolsyrad ammoniak), icke af
svafvelväte ur sur lösning, men väl ur en med
ammonium-acetat blandad lösning. Svafvelammonium
fäller hvitt svafvelgallium. Galliumsulfat gifver
med ammoniumsulfat ett i oktaedrar kristalliserande
dubbelsalt, gallium-alun. P. T. C.
Gallmeja. Se Galmeja.
Gall-myggor, Gallivolae, zool., en familj,
hörande till tvåvingarnas ordning (Diptera) bland
insekterna. De hafva mångledade, perlsnörelika,
kranshåriga antenner, lika hos båda könen; vingarna
äro breda, håriga och sakna nästan tvärgående
nerver; palperna äro fyra-ledade, böjda inåt;
bakkroppen har åtta segment. Dessa gallmyggor, som
i allmänhet äro helt små, lägga i de flesta fall
sina ägg i vissa bestämda växter eller växtdelar,
olika för olika arter, och förorsaka missbildningar,
i viss mån jämförliga med dem, som åstadkommas genom
gallsteklarna. Slägtet Cecidomyia har i Sverige
mer än 30 arter, bland hvilka här endast må nämnas
en-gallmyggan, C. juniperina, hvars larv åstadkommer
på enbuskar de tretaggiga missbildningar, som kallas
"kikbär". Dessa uppstå derigenom att larven förstör
de innersta barrämnena i den knopp, som sitter i
spetsen af ett skott eller en qvist; de tre barren
närmast nedom de af larven angripna utväxa då till
ett skydd omkring snyltgästen. Om alla toppknopparna
å enens grenskott sålunda oupphörligt förstöras, så
ändras derigenom enens växtform från den naturliga,
cypresslika, till den låga, utbredda, oregelbundna,
som allmännast förekommer. Der en-gallmyggan
saknas eller endast sparsamt förekommer (såsom i
vissa kusttrakter och i närheten af industriella
anläggningar, hvilka utbreda svafvelhaltig rök i
luften), växer enen ostörd i sin vackra cypressform. –
C. tritici lefver såsom larv förnämligast i första
eller andra leden af hvetestrån. De angripna stråna
falla till marken, och hvetet ser ut som det vore
nedtrampadt. Jfr Gallsteklar. O. T. S.
Gallodier [-die], Louis, ballettmästare, född i
Frankrike 1733, var figurant vid k. operan i Paris,
då han 1758 kallades till dansör vid den franska
skådespelaretruppen i Stockholm, hvarest han 1773 blef
ballettmästare vid den då nyss stiftade nationalscenen
("Kongl. Operatheatern") och dog d. 6 Juni 1803. Af
samtida berömdes han för sina "vackra attituder och
kroppsbrytningar". Öfver hans förtjenster om den
nya operateatern har frih. G. J. Ehrensvärd i en
berättelse om sin teaterförvaltning gifvit följande
vitsord: "Jag är skyldig honom den rättvisan att säga,
att utan honom, hans flit, hans åhåga, hans mödosamma
arbeten, hans omsorg att få detta i skick och ordning,
hade operan icke varit till, utan allt stadnat vid ett
misslyckadt försök". G. komponerade fem sjelfständiga
balletter och ett tjugotal dylika, inlagda i operor.
A. L.
Gallomani (af Lat. Gallia, Frankrike, och
Grek. mania, raseri), öfverdrifven förkärlek för hvad
som är galliskt, d. v. s. franskt. – Galloman, en
som svärmar för hvad som är franskt.
Gallon [galön], enheten för det engelska
rymdmåttet. Den definieras derigenom att 1 gallon
destilleradt vatten vid + 62° F. (+ 16 2/3° C.) och
30 eng. tums (761,8 mm.) barometerhöjd skall väga
10 pound avoirdupois (4,5359 kg.). En gallon =
8 pints = 32 gills l. = 1/2 peck = = 1/8 bushel =
1/16 qvarter. En gallon motsvarar 4,542 l. (1,735
kanna). – En amerikansk gallon är mindre än en
engelsk; en sådan gallon, vatten af ofvannämnda
beskaffenhet väger endast 8,8389 pound avoirdupois.
K. L.
Gallopavo l. Kalkonslägtet, zool., omfattar de största
och starkaste hönsfoglarna. De hafva hufvudet och
en stor del af halsen nakna, en spetsig, hängande
köttflik öfver näbbroten, tämligen höga fötter med
långa tår och oftast småsporrar, starkt rundad stjert,
som kan resas upp och utbredas, samt kroppsfjädrarna i
spetsen breda och tvära. Hos hannarna af två af de tre
hithörande arterna sitta på frambröstet tagelartade
fjädrar, som äro längre än de öfriga. Arterna äro
hemma i Nord- och Central-Amerika; de äro lätta
att tämja och blifva till mycket gagn till följd
af sitt smakliga kött. Vanliga kalkonen, Gallopavo
silvestris, är i vildt tillstånd ofvan brunaktigt gul,
med präktig metallglans och med breda, sammetssvarta
fjäderkanter, på bakryggen och öfre täckfjädrarna
djupt nötbrun, med gröna och svarta band, på
bröstet gulaktigt brun; kroppslängden stiger till
1,3 m. Honan har mindre vackra färger och håller
blott 85 cm. i längd. Denna fogel finnes ännu i
mängd i öfre och mellersta Mississippidalen, mera
sällsynt i åtskilliga trakter vid Atlanten, men är
utrotad i de tätt befolkade staterna. Under en del
af året lefver slägtet i stora flockar och företager
oregelbundna vandringar, om dagen ströfvande omkring
på marken, om natten hvilande sig i träden. I
September månad (af indianerna kallad kalkonmånaden)
flyttar fogeln från högre och nordligare trakter
till lägre och sydligare, hvarvid han närmar sig
bebodda platser. Flyttningen sker till fots; först
flytta tupparna, hvilka slå sig tillhopa i flockar
af 50 till 100 stycken;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
