Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gallais, Jean Pierre - Gallait, Louis - Galland, Antoine - Gallas, Matthias - Gallatin, Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sin literäre korrespondent. Hans mest kända
arbete är Histoire du 18 Brumaire (1814–15).
Gallait [galä], Louis, belgisk målare, f. i
Tournay d. 10 Maj 1810, började sina studier
vid sin födelsestads konstakademi, der han njöt
undervisning af dennas direktör, den franske målaren
Hennequin. 1832 vann han der första priset och väckte
följande år uppseende i Bruxelles, hvarefter han
någon tid studerade Rubens och Van Dyck i Antwerpen
och slutligen, med understöd från sin fädernestad,
fick fortsätta sin utbildning i Paris, der han
lefde i flere år under vänskapligt umgänge med Ary
Scheffer och andra framstående franske målare. Det
första arbete, hvarmed G. der väckte uppseende,
var Job (1836), som dock ej gaf någon aning om
konstnärens senare utveckling. Derefter följde
Antiochias eröfring genom Gottfrid af Bouillon,
ett genom glänsande färgkontraster verkande
stycke. Men G:s egentliga rykte som historiemålare
daterar sig först från 1841, då han målade Karl V:s
tronafsägelse (i Bruxelles; en förminskad färgskiss
i Frankfurt), hvarmed han plötsligt ställdes i
spetsen för den belgiska målareskolan och blef
en af de förste och mäktigaste målsmännen för det
moderna realistiska historiemåleriet. I konstnärlig
hållning, i färgharmoni, i koloritens kraft anses
detta konstverk som ett af det moderna måleriets
yppersta, men det utmärker sig derjämte genom
uppfattningens omedelbarhet och framställningens
lefvande, dramatiska kraft. I dessa hänseenden har
G. i senare verk ej gått längre. I dem finner man för
öfrigt en psykologisk skildring, förmedlad genom den
fint utarbetade och djupa koloriten; färggifningen är
mera genomtänkt, finare i stämning och kännetecknad
af stor fysiognomisk sanning (Springer). Såsom
exempel på denna riktning må anföras Tasso i sitt
fängelse, Egmonts sista ögonblick och framför alla
Skyttegillet i Bruxelles egnar Egmonts och Hoorns lik
den sista hedersbevisningen (1851). G. har dessutom
målat intagande genrebilder, såsom Fiskareqvinnan vid
hafsstranden, Murillo och hans modell m. fl., utförda
med teknisk fulländning och fin karakteristik. Under
det sista årtiondet synes den åldrige mästarens
konstnärliga kraft hafva aftynat. C. R. N.
Galland [-lang], Antoine, fransk orientalist,
f. 1646, d. 1715 som professor i arabiska vid Collége
de France och medlem af Franska institutet, utgaf en
mängd arbeten, bl. a. Paroles remarquables, bons
mots et maximes des orientaux (1694), "Mille et
une nuits" (öfversättning, 1704–17; sedermera flere
gånger bearbetad) och Les contes et les fables de
Pidpaï et de Lockmann (1724). Många outgifna, af
honom författade skrifter finnas i franska bibliotek.
Gallas, Matthias, grefve, kejserlig fältmarskalk under
30-åriga kriget, föddes (antagligen i Trient) 1584
och gjorde sina första krigiska lärospån i Flandern
och Italien. Vid trettioåriga krigets utbrott (1618)
tog han tjenst i ligans armé, men fästes 1627 såsom
generalmajor vid kejsarens. Sedan han, under Collaltos
befäl vid sin vän och svåger Aldringens sida, deltagit
i mantuanska arfföljdskriget (1629–31),
der han vid Mantuas stormning tog rikt byte,
återvände han till Tyskland. Det är ovisst, om han
deltog i slaget vid Breitenfeld (1631). 1631–33
stred han, företrädesvis mot sachsarna, i Böhmen,
Sachsen, Lausitz och Schlesien samt gjorde sig
känd för plundringar och grymhet. I slaget vid
Lützen tog han, i strid mot gängse uppgifter,
icke del. Under tiden utnämndes han till kejserlig
generalfälttygmästare (1631), grefve (1632) och
generallöjtnant (1633), d. v. s. högstkommenderande
näst generalissimus. För sina befordringar hade
han att tacka det stora förtroende, som Wallenstein
skänkte honom. Vid brytningen mellan denne och
kejsaren gick G. dock öfver på den senares sida
och bedrog Wallenstein med låtsad vänskap. Redan
i Jan. 1634 bar G. på fickan fullmakten såsom den
kejserliga härens öfverbefälhafvare, men stannade qvar
i Wallensteins läger till några dagar före dennes mord
(Febr. 1634). Af Wallensteins och dennes mördade
vänners qvarlåtenskap föll sedan en högst betydlig
del (bl. a. Friedland) på G:s lott. Genom segern vid
Nördlingen (1634) vann G. egentligen sitt rykte
som krigare, men det visade sig snart, att han
mera passade att spela en underbefälhafvares än en
sjelfständigt ledande fältherres rol. 1635–36 kämpade
han uti Rhentrakterna, i början lyckligt, sedan med
motgång. Hans försök att tillintetgöra Banér (1637)
under dennes ryktbara återtåg från Torgau ändades
med hans egen armés upplösning, och 1639 afsattes
han från öfverbefälet. 1643 återfick han detsamma,
"till fiendernas glädje", och visade genast sin
oförmåga, då han icke kunde hindra Torstensson
att genomströfva kejsarens arfland ända fram till
Wien. När den svenske generalen drog upp emot Danmark,
följde G. emellertid sommaren 1644 efter och sökte i
Holstein spärra honom återvägen – men Torstensson gick
honom förbi. Med sin af deserteringar och sjukdomar
sammansmälta här förskansade G. sig i Bernburg,
der han inneslöts af Torstensson, och hvarifrån
han med knapp nöd kunde rädda sig undan först till
Magdeburg – under denna reträtt blef hans kavalleri
fullständigt slaget vid Jüterbogk (1644) – och
sedan till Böhmen. I början af 1645 måste han åter
afstå från öfverbefälet, återtog det i Dec. 1646,
men öfvergaf det å nyo efter några månader och dog
i Wien d. 25 April 1647. – Orsaken till G:s senare
motgångar låg bl. a. deruti att han genom manövrerande
och intagande af befästa ställningar sökte uttrötta
fienden, men dervid aldrig lyckades skaffa sina
trupper goda qvarter och riklig tillförsel, hvilket
hade till följd att trupperna förstördes. G. kallades
med anledning deraf "härförderfvaren".
J. Th. W.
Gallatin (-täng), Albert, nord-amerikansk statsman
och skriftställare, född i Genève 1761, begaf
sig 1780 till Amerika, der han utmärkte sig i
frihetskriget. 1789 blef han invald i det konvent, som
skulle omarbeta Pennsylvaniens författning. 1795–1801
tillhörde G. nord-amerikanska senaten och var der en
af de mest framstående ledarna för det republikanska
partiet, som vid denna tid bildade oppositionen. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
