Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galilei, Galileo - Galilei, Alessandro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ritning. 1593 uppfann han ett termoslcop, en apparat,
hvilken visade på samma gång förändringar i lufttryck
och temperatur, och genom hvilken han gaf uppslag till
termometerns konstruktion. Han förbättrade det af
H. Lippershey uppfunna teleskopet, så att det blef
användbart för astronomiska observationer (Galileis
kikare). Med teleskopets hjelp fann G., att månens
yta är bergig, att Vintergatan består af en mängd
små stjernor, och upptäckte – hans vigtigaste vinst
af teleskopet – Jupiter med dess fyra månar (d. 7–10
Jan. 1610). Denna stjerngrupp benämnde han Sidera
Medicea till den toskanske storhertigen Cosmo II:s
af Medici ära, en uppmärksamhet, som storhertigen
belönade med att utnämna G. (1610) till sin förste
matematiker och naturforskare. Sistnämnda upptäckt
styrkte ännu mer G. (som redan förut kommit till
öfvertygelse om oriktigheten i Aristoteles’ allmänt
antagna sats angående himmelens oföränderlighet) i
tron på Copernicus’ "fördömda åsigt" att jorden ej
utgör verldens medelpunkt. Alla sina upptäckter
i Padua offentliggjorde G. i sitt arbete:
Sidereus nuncius. Sedan G. 1610 flyttat öfver
till Florens, upptäckte han vidare bl. a. Venus’
faser och solfläckarna. Till och med i Rom,
härden för de anti-copernicanska åsigterna, rönte
G. bifall. Påfvarria Paul V och Urban VIII försäkrade
honom om beskydd, oaktadt inqvisitionen såsom
kätterska fördömt hans åsigter, i synnerhet dem,
som uttalats i "Sidereus nuncius". G. kände sig
trygg dervid och utgaf 1623 Il saggiatore, hvari
han slående, ehuru utgående från oriktiga grunder,
vederlade de af jesuitpatern Grassi framställda
åsigterna rörande kometernas natur. 1632 utgaf G. sitt
mest berömda verk Dialogo dei due massimi sistemi
del mondo, i hvilket framställes en jämförelse mellan
Ptolemseus’ och Copernicus’ system. Arbetet möttes
med oerhördt bifall i hela Europa, och säkerligen
skall det blifva svårt att på något språk framleta ett
verk, hvari själfullhet och språkets elegans blifvit
så lyckligt parade med noggrannhet och klarhet i
den vetenskapliga framställningen. Men författaren
visade öppet sina copernicanska åsigter, och dessa
sårade Urban VIII. G. kallades d. 1 Okt. 1632 inför
inqvisitionstribunalet i Rom, och intet undseende
fästes vid hans höga ålder och vacklande helsa. Efter
flere förhör och hotelser med tortyr måste han
slutligen, d. 22 Juni 1633, i kyrkan Santa Maria
sopra Minerva offentligt, "såsom skarpt misstänkt
för kätteri", afsvärja sina åsigter, framförallt den
åsigten "att solen är verldens orörliga medelpunkt,
och att jorden ej är orörlig, utan äfven har en
daglig rotation". Legenden att G., då han reste sig
från sin knäfallande ställning, skulle hafva mumlat
mellan tänderna: "E pur si muove!" ("och ändå rör
hon sig") saknar all grund. G. dömdes till fängelse,
men straffet mildrades till förvisning från Florens,
och han fick slutligen genom sina vänners bemedling
tillbringa de sista åren af sitt lif i Villa Arcetri,
nära Florens. Der utarbetade han 1636 sin berömda
Dialoghi delle nuove scienze (tr. 1638) och gaf
undervisning åt de sedan så berömde vetenskapsmännen
Viviani och
Torricelli. De sista fem åren var han blind.
Han dog d. 8 Jan. 1642 – samma dag som Isaac
Newton föddes. – Den direkta tjenst G. gjorde
astronomien bestod förnämligast i hans teleskopiska
upptäckter. I teorien bidrog han litet eller
intet till vetenskapens fullkomnande, och ett
totalt åsidosättande af samtidas, t. ex. Keplers,
åsigter var ett utmärkande drag i hans forskning.
Hans bestämning af solens rotationstid till
nära en månad (verkliga omloppstiden är 25 dag.,
7 tim., 48 min.) har sedermera blifvit bekräftad.
Att han i ett och annat gjorde sig skyldig till
stora misstag, inses t. ex. deraf att han fattade
ebb och flod såsom följder af tyngdkraftens
förändring på olika ställen af jorden och kometerna
såsom atmosferiska företeelser, förorsakade af
reflekteradt solljus. I mekaniken införde han
dynamiken (rörelseläran). Genom att låta en kropp
falla utefter ett lutande plan ("Galileis ränna")
bevisade han sina berömda fall-lagar, eller att en
fallande kropps förvärfvade hastighet förhåller sig
som väglängderna och är i qvadratiskt förhållande
till tiderna, räknade från rörelsens början.
Matematiskt bevisade han äfven, att ej planets
lutning inverkar på falltiden, om blott planets höjd
är densamma. Begreppen tyngd och lätthet skilde han
ej, utan påstod, att alla kroppar, äfven sådana, som
likt luften äro osynliga, hafva tyngd. Derjämte var
han den förste, som påvisade, att i lufttomt rum
falla alla kroppar lika hastigt. Han bevisade
äfven, att en kropp kan samtidigt påverkas af mer
än en rörelse, och fick derigenom snedt kastade
kroppars bana (t. ex. kulbanan) till en parabel.
I sitt arbete Discorso intorno alle cose che stanno
su l’acqua (1612, undersökning om ting, som simma på
vattnet) bevisade han hufvudteoremen i hydrostatiken.
I sin afhandling om mekanik gjorde han principen
om de virtuella hastigheterna till grundval för
läran om kroppars jämvigt. G. var den förste,
som använde matematisk analys på fysikaliska problem.
Han studerade äfven cykloiden och sökte tidigare än
Mersenne lösa problemet om dess qvadratur. G.
egde en ovanlig musikalisk och literär
bildning. Att han var en af sitt tidehvarfs
störste män, är höjdt öfver hvarje
tvifvel, och det var ej utan skäl den store Kepler,
då han fick höra pater Caccinis angrepp mot G. i en
predikan i Florens 1613, utropade med kejsar Julianus:
"du har segrat Galilé". H. W. W.
Galilei, Alessandro, italiensk arkitekt, f. 1691,
d. 1737, en af barockstilens bäste konstnärer, var
öfverbyggmästare i Florens under storhertigarna
Cosimo III och dennes son, den siste af mediceerna,
Giovanni Gaston. 1734 kallades han af påfven
Klemens XII till Rom, hvarest han skapade sitt
egentliga rykte dels genom den storartade fasaden
till Laterankyrkan, dels ock genom det efter hans
ritningar i det inre af samma kyrka utförda Capella
Corsini, Klemens XII:s grafkor, ett mästerverk af
elegans, harmoni och prakt, det yppersta kapell
i Rom. I detta kapell visar sig i sin
fulla glans den senare renaissancens stora förmåga
i rumfördelning och ornamentering. C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
