Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gadelius, Erik - Gades (Gadeira) - Gadmenthal - 1. Gadolin, Jakob - 2. Gadolin, Johan - 3. Gadolin, Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällskapets öfrige stiftare. – Bland G:s skrifter
märkas Handbok i medicinallagfarenhet (1804),
Journal för läkare och fältskärer (1806–11,
tillsammans med J. Berzelius), "Årsberättelser om
Svenska läkaresällskapets arbeten" 1810–12 och 1819–21
samt Åminnelsetal öfver förste lifmedikus Ad. Murray
1819 (1828).
Gades (Gadeira), i forntiden namn på staden Cadiz
i Spanien.
Gadmenthal, högbergsdal i schweiziska kantonen Bern,
genomflytes af Gadmen-aa och förer till det mellan
Titlis och Dammastock insänkta Sustenpasset (2,262
m.) och öfver detta till Meienthal i Uri. Nedre delen
af dalen kallas Nessenthal, som vid Hof förenar sig
med Haslithal.
1. Gadolin, Jakob, vetenskapsman och statsman,
född d. 24 (g. st. 13) Okt. 1719 i
Strengnäs, hvarest hans finska föräldrar under
stora ofreden uppehöllo sig, sändes 1736
till Åbo universitet, der han 1745 blef
filosofie magister och docent i matematik.
1753 utnämndes han till fysices professor och
1762 till teologie professor samt blef 1788 biskop i
Åbo stift. G. utgaf flere arbeten i matematiska
och naturalhistoriska ämnen, bl. a. Om Åbo slotts
belägenhet öfver vattenbrynet (1751), Om Åbo stads
belägenhet, bestämd genom observationer (1753)
och Observationer om Veneris inträde i solen d.
3 Juni 1769, anstälda i Åbo (1769). Under G:s
presidium utgåfvos 43 akademiska disputationer,
35 i filosofiska och 8 i teologiska ämnen.
Såsom representant för presteståndet i Åbo stift
vid riksdagarna 1755–56, 1760–62 och 1771–72
gjorde sig G. bemärkt såsom en af hattpartiets
mest nitiske medlemmar. Dock gick han till
väga med mycken försigtighet och beskylldes
till följd deraf för bristande öppenhet. G.
var närvarande äfven vid riksdagarna 1786, 1789,
1792 och 1800. I sin tids patriotisk-ekonomiska
sträfvanden tog han en liflig del; så var
han t. ex. en af Finska hushållningssällskapets
grundläggare. Död i Åbo d. 26 Sept. 1802.
M. G. S.
2. Gadolin, Johan, universitetslärare, kemist
och fysiker, den föregåendes son, föddes i Åbo
d. 5 Juni 1760. 1775 började han studera kemi,
först i Åbo och sedan, under Torbern Bergmans
ledning, i Upsala, hvarest han promoverades till
filosofie magister 1782. Samtidigt slöt han
sig med en nära vänskap till Gahn och Scheele,
hvilka icke blefvo utan betydande inflytande på hans
framtida utveckling. Sina första sjelfständiga
arbeten offentliggjorde G. 1784 i en disputation
De theoria caloris corporum specifici och uti
en i Sv. Vet.-akad:s handl. intagen uppsats
Om kroppars absoluta värme. Genom dessa
arbeten lyckades han sprida nytt ljus öfver
dithörande frågor. På grund af dem utnämndes G.
1785 till e. o. adjunkt i filosofiska fakulteten i
Åbo och kort derefter till e. o. professor. För att
ytterligare utbilda sig företog G. 1786 en utländsk
resa, från hvilken han först i Maj 1788 återkom.
I London utförde han bland annat en undersökning om
jernmalmers proberande på våta vägen, hvilken 1788
offentliggjordes i Vet.-akad:s handl., och som
jämte en mängd nya och betydelsefulla rön innehåller
mått-analysens första användning inom kemien. Dessutom
anställde han tillsammans med Crawford en serie
försök öfver isens specifika och latenta värme,
hvilka han efter sin hemkomst ytterligare ökade med
en mängd nya försök. Dessa offentliggjordes 1792 i
Upsala Vetenskapssocietets handlingar under titeln
De theoria caloris corporum specifici. De värden
för vattnets och isens latenta och specifika värme,
som han der meddelade, äro de första fullt noggranna
bestämningar öfver dessa för alla undersökningar
öfver värmet så vigtiga konstanter och hafva ett
stort värde. – Under den närmast följande tiden
utgaf G. den ena afhandlingen efter den andra, alla
bärande fullgiltiga vittnesbörd såväl om hans utmärkta
naturvetenskapliga begåfning som om hans oaflåtliga
bemödanden att, under denna period af kemiens
omgestaltning, i alla vetenskapens vigtigaste frågor
bilda sig en egen, fast öfvertygelse. De åsigter han
derunder uttalade voro också af den beskaffenhet, att
de på hans samtida måste hafva utöfvat ett betydligt
inflytande. Bland dessa hans åsigter märkas i främsta
rummet de, som han uttalade om förbränningens natur
(Einige bemerkungen über die natur des phlogiston,
i Crells "Annalen", 1788), och hvilka ännu under
första decenniet af 19:de årh. omfattades af sjelfve
Berzelius. Af stor vigt äro hans arbeten öfver
ett mineral från Ytterby (Undersökning af en svart
tung stenart ifrån Ytterby stenbrott i Roslagen,
Vet.-akad:s handl. 1794), i hvilket han upptäckte
en ny jordart, ytterjorden. 1794 utgaf han äfven
en förträfflig Inledning til chemien, i hvilken
han visar sig såsom en framstående stilist. Något
senare uppträdde han med en serie akademiska
afhandlingar till försvar för särskilda vigtiga
punkter i Lavoisiers lära, mot hvilka invändningar
gjorts af tvänne utmärkte tyske kemister, Crell
och Gmelin. Dessa afhandlingar öfversattes äfven på
tyska och intogos i Crells "Annalen" 1802–1803. –
G. fann äfven tid till annan verksamhet än den rent
vetenskapliga. I samtida fosterländska företag var
han lifligt intresserad bland annat utgick tanken
på Finska hushållningssällskapets stiftande först
från honom. I detta sällskaps handlingar finnes
af honom bl. a. en 1802 prisbelönad uppsats,
utgörande svar på sällskapets prisfråga "Hvilka
slöjder och manufakturer äro för våra finska städer
de förmånligaste?" Redan 1789 hade G. erhållit
fullmakt såsom kemie professor i survivance, och
han tillträdde detta ämbete 1798. 1822 tog han
afsked från professuren, men fortfor ännu några år
att hafva vård om universitetets mineralkabinett
och att presidera för disputationer. Död på
Sunila säteri i Wirmo socken d. 15 Aug. 1852.
R. T-dt.
3. Gadolin, Axel, finsk mineralog, den föregåendes
brorson, född i Somero socken i Åbo och Björneborgs
län d. 24 Juni 1828. Efter genomgången kurs i
Finska kadettkåren blef han 1847 fänrik vid ryska
gardes-artilleriet, 1856 direktor för den tekniska
artilleriskolan i Petersburg samt 1867 professor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
