Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gad, Hemming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid påfliga stolen försvara Sveriges sak mot
det danska hofvets och särskildt drottning
Doroteas ihärdiga försök att draga öfver Sverige
bannlysningens åskor. Med otrolig skicklighet förde
han der den ojämna striden mot en fiende, hvilken egde
rikare tillgång på de skäl, som i Rom verkade mest –
klingande mynt; att han ändock segrade vittnar bäst om
hans utomordentliga förslagenhet och vältalighet. I
tjugo år stannade han på sin post, lika uppburen af
den samvetslöse påfven Alexander VI, hvilken gjorde
honom till sin kammarherre, som af Sten Sture, hvilken
gaf honom adligt vapen och deri insatte sitt eget
sköldemärke, de tre sjöbladen. Domprostbefattningen
i Linköping, som gafs honom under denna tid,
var troligen ock en belöning från de maktegandes
sida. Med Sten Stures fall (1497) var det slut med
G:s mission i Rom. Om sommaren 1500 återkom han
till Sverige, ett mål för danskarnas förbittring och
fosterlandsvännernas förhoppningar. Han rättfärdigade
bägge, ty resningen 1501 var till stor del hans
verk. Så snart han sammanträffat med gamle herr
Sten, uppbjöd han hela sin förmåga att åvägabringa
försoning mellan honom och flertalet af biskoparna
samt Svante Sture. Hans egen belöning blef att han,
tack vare en stark påtryckning från de maktegandes
sida, valdes (Jan. 1501) till biskop i Linköping af
det motsträfviga kapitlet. När i Aug. 1501 resningen
utbröt mot konung Hans, sammanhöll G. de stridiga
viljorna, höll Svante Stures äregirighet tillbaka och
såg i sin kyrkliga värdighet ej något hinder för att
sjelf leda belägringen af Stockholm, som af drottning
Kristina måste uppgifvas, i Maj 1502. Hans fiender
hade dock under tiden lyckats att i Rom, der ingen
intagit den plats, som han sjelf så väl fyllt, utverka
en påfvebulla (af d. 1 Febr. 1502), som fråntog
honom biskopsstolen. Men så länge hans parti brann af
stridsbegär och hade makten, förklingade påfvebudet
ohördt. Någon vigning var dock numera ej möjlig (han
bär derför blott titeln electus), och hans befattning
med stiftet inskränkte sig egentligen till att uppbära
dess inkomster. På danskarna hämnades han genom att
d. 9 Maj 1503 rycka Kalmar stad ur deras händer. Då
döden hastigt bortryckte Sten Sture
(d. 14 Dec. 1503), fick han tillfälle att lägga hela
sin djerfhet och slughet i dagen. Det är väl
bekant huru han höll dödsfallet hemligt genom
att låta en annan person iföra sig den aflidnes
kläder och färdas i täcksläde till hufvudstaden.
G. vann derigenom tid att försäkra Svante Sture
om riksföreståndareplatsen. – Hans personliga
inflytande var då starkare än förr, men å
andra sidan växte motståndarnas antal. Prelaterna
sågo i honom en inkräktare, fredspartiet ett
hinder för krigets biläggande. När derför en ny
påfvebulla (af d. 20 Jan. 1506) hotade honom
med bannlysning, om han ej lemnade sin
biskopsstol, var det endast herr Svantes trofasta
beskydd, allmogens hat till Danmark och hans
egna förtjenster, som kunde hålla honom uppe.
Krigets fortsättning var ej blott hans lust, utan
vilkoret för hans bestånd. Han återtog efter
tre månaders belägring, i Okt. 1506, Kalmar
stad, som genom förräderi fallit i danskarnas
händer, och stannade der i tre år för att
försvara sin eröfring och under fåfänga försök att
äfven intaga slottet. Freden i Köpenhamn 1509
var honom en nagel i ögat; också gjorde han
allt för att få den bruten. Det var troligen e[j]
långt efter freden, som han höll det
vidtbekanta tal mot danskarna, hvars äkthet numera,
sedan den svenska texten återfunnits, knappast
torde kunna bestridas. I detta tal gaf han fritt
lopp åt allt det hat, som han samlat under
30-årig strid mot sina arffiender. Intet medel
sparades, som kunde egga hans landsmän till samma
stämning; åtlöjets, hatets, fruktans,
fosterlandskärlekens vapen svängdes med lika skicklighet
af hans vanda hand. Också fattades d. 2 Mars
1510 i Vesterås i hans närvaro beslutet att
förnya kriget med Danmark. I Aug. s. å. gick han till
sjös från Kalmar på en svensk flotta, hvars
utrustning han sjelf bedrifvit, och hemsökte, i
förening med lybeckarna, Bleking och Låland med
eld och svärd, hvarefter kosan ställdes till Lybeck,
der alliansen med Sverige redan d. 17 Sept.
undertecknades. I två år stannade han i
utlandet för att underblåsa kriget mot Danmark
och återvände hem först sedan Svante Stures
död och det nya fördraget med Danmark (af
d. 23 Apr. 1512) korsat hans planer. Vid sin
hemkomst, i Juli 1512, fann han ock, att han
ej längre egde den unge herr Stens öra, såsom
han egt faderns. Hans många motståndare
lyckades dessutom tillfoga honom ett ännu
känbarare slag genom at omsider störta honom
från biskopsstolen. Hans egen domprost, den
ej mindre ryktbare Hans Brask, som länge styrt
stiftet, blef år 1513 formligen vald till biskop,
och G. måste nöja sig med titeln samt en ringa
andel af inkomsterna. Som ett slags ersättning
gaf herr Sten honom Kastelholms slott, men med
G:s inflytande tyckes det hafva varit förbi.
1518 blef en vändpunkt i hans lif. Han blef
då jämte Gustaf Vasa och fyra andra stormän
förrädiskt bortförd till Danmark af Kristian II
– och två år senare var han denne konungs
anhängare, förnekande den sak, för hvilken han
under en åttioårig lefnad offrat sina krafter.
Öfver orsaken till denna omkastning hvilar ett
fullständigt dunkel. Men det är omöjligt att tro,
att den man, som hatat allt danskt intill döden
under ett så långt lif, skulle i en hast
ändrat sinnelag. Hvem vet hvad denne förslagne
man hvälfde i sitt sinne, då han slöt sig till
Kristian II? Han vann åtminstone friheten och
trodde väl, att han hade sin framtid i egna
händer. Han anlände emellertid i Maj 1520
till Sverige på den flotta, som förde konungen
sjelf, och bidrog genom sitt inflytande och sin
vältalighet kraftigt till Stockholms kapitulation,
i Sept. s. å. Sedermera sändes han af
konungen till Finland, der han inom kort både
bragte slotten i sin hand och insatte ny
styrelse i konungens namn. Men der
träfffade honom vedergällningen. På blodbadet i
Stockholm följde dylika i landsorten. Bland
de utsedda offren var äfven G., hvars hufvud
d. 16 Dec. 1520 föll för svärdet utanför
Raseborgs slott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
