Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - G
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
G är den sjunde bokstafven i många europeiska
språks alfabet. Dess historia sammanhänger nära med C:s
(se C). G:s ljudvärde är mycket vexlande; ofta är
det i samma språk tecken för flere olika ljud. Orsaken
dertill är att det ursprungliga g-ljudet undergått
stora förändringar i många språk. I svenskan är g
dels, och i regeln, tecken för g-ljud, dels för j-,
k-, äng- och sje-ljuden. För j är g tecken i början
af ord näst före len vokal samt efter l och r
(i. ex. gen, gifva, helg, berg) och för öfrigt
i några enstaka fall (t. ex. blåögd); för k är
g tecken t. ex. i lagt, slagsmål; för äng-ljudet
t. ex. i lugn; för sje-ljudet t. ex. i geni.
I norskan är g likaledes framför lena vokaler tecken för
j-ljud. I nyisländskan är det i detta fall tecken för
gj (t. ex. gera, uttaladt gjära) eller, efter vokal,
för j (t. ex. degi, utt. däiji). I danskan betecknar
g åter äfven framför len vokal g-ljud, men är efter
vokal tecken för spirantiskt g (gh; jfr nedan),
då det icke är stumt, såsom i pige, seig (utt. pie,
sai), eller tecken för i, såsom i jeg, tegn, tegl
(utt. jai, tain, tail). I tyskan är g dels tecken för
g-ljud, dels, inuti ord efter vokal, för spirantiskt g
(t. ex. i tage), dels, i slutljud efter vokal, för
ch (t. ex. tag, utt. tach) och dels, i slutljud
efter konsonant, för k (t. ex. jung, utt. junk; i
Sydtyskland blir äfven tag: tak). I holländskan är
g i regeln tecken för en djup guttural, svag spirant,
i slutljud för den motsvarande hårda spiranten
(daag uttalas ungefär som dach). I engelskan är g
dels tecken för g-ljud, hvilket är regel framför
hård vokal och äfven är förhållandet framför len
vokal i några rent engelska ord (t. ex. gift),
dels, framför len vokal, för ett ljud mellan dj och
dsj, hvilket är regel (t. ex. i gem, giant). I de
romanska språken betecknar g blott framför hårda
vokaler g-ljud; närmast framför e och i är det
åter i franskan och portugisiskan tecken för lent
sje-ljud (sj), i italienskan och rumanskan för samma
ljud som det regelbundna i detta fall i engelskan
(t. ex. Ital. gelo, läs dsjälå), i spanskan för ett
slags ch-ljud. I de baltisk-slaviska språken är g
tecken för g-ljud (i tsjechiskan är det mycket sällsynt), i de
finsk-ugriska likaså (i finskan förekommer g mycket
sällan) – Med g omskrifves ofta det sanskritska
palatala g’-ljudet; i flere andra, mindre allmänt kända
språk nyttjas ock g’ för palatalt g. I
lettiskan fins et genomstruket g såsom tecken för
palatalt g. – Tillsammans med andra bokstäfver
nyttjas g ofta såsom tecken för flere olika slags ljud.
I svenskan är gj tecken för j i några ord, såsom
gjorde, gjuta. I italienskan är gi framför hård
vokal tecken för samma ljud som g framför len
vokal (t. ex. già, utt. dsja). I ungerskan är gy
tecken för palatalt (muljeradt) d (t. ex. magyar,
uttaladt nästan som madjar). Vid omskrifning
af sanskrit angifves med gh en medial aspirata
(se Aspirata). I äldre svenskan (intill början
af 1700-talet) samt äldre danskan nyttjades gh
som tecken för spirantisk g efter vokal samt
efter þ (dh), l, r (t. ex. iagh, stadhghe, hälgh).
I italienskan och rumanskan nyttjas gh framför
len vokal som tecken för g, medan i franskan,
provençalskan, spanskan och portugisiskan i detta
fall gu nyttjas. I svenskan och flere andra språk
är ng ett af de ofta flere tecknen för äng-
ljudet. I franskan och italienskan är gn tecken
för palatalt n, och i italienskan är gl tecken för
dylikt l-ljud.
Det normala g-ljudet är en explosiv media
(svagt och oftast klingande stötljud; jfr k, som
är ett starkt, klanglöst stötljud), hvars
bildningsställe är på gränsen mellan hårda och mjuka
gommen. Bildadt mot hårda gommen, kallas g
vanligen palatal; bildadt på gränsen mellan hårda
och mjuka gommen samt mot den mjuka
gommen, kallas g vanligen guttural. Det kan i alla
fallen vara af flere slag. Genom affrikation eller
assibilation uppkomma af palatalt g många nya,
s. k. assibilerade ljud, olika i olika språk. I
svenskan har sålunda af Fornsv. gen (med
palatalt, "hårdt" g) genom gjen blifvit dels djen,
såsom i flere folkmål, dels jen (gen) såsom i
riksspråket. Af svenska folkmål hafva gotländskan,
estsvenskan samt några mål i Finland ännu hårdt g
framför len vokal (liksom danskan). I
förbindelserna gd, lg, rg har den äldre svenskans
spirantiska g (tecknadt gh) i nuvarande
riksspråket öfvergått till spiranten j. I svenska
dialekter förekommer spirantiskt g, der riksspråket
har g, äfvensom j efter vokal, der riksspråket
har g, ddj framför len vokal, der riksspråket
har gg (t. ex. ryddjen af ryggen), m. m.
Genom labialisering (medelst tungans sänkning och
läpparnas rundning) uppkommer i sydsvenska
mål w (sedan stundom v) af g (t. ex. hawe af
hage). I danskan öfvergår g på liknande sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
