Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgblindhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig, är det icke hos de manliga, utan endast hos
de qvinliga afkomlingarnas barn och bland dessa
icke hos de qvinliga, utan endast hos de manliga
individerna. Sällan äro dock alla sönerna af
samma föräldrar färgblinde. – Mindre vanligt är,
att färgblindheten inom en slägt regelbundet ärfves
från far till son, eller från mor till dotter. En lag
är ock att endast samma art af färgblindhet ärfves
inom samma slägt. Om nu inom en slägt, i hvilken
färgblindheten ärfves enligt Horners lag, en färgblind
fader endast får söner, så är färgblindheten, enligt
regeln, dermed utdöd inom denna gren af slägten. Får
han deremot endast döttrar och dessa åter endast
söner, så äro förhållandena mycket gynsamma för
färgblindhetens utbredning. Stundom kan färgblindheten
ärfvas genem två och till och med flere qvinliga
led med normalt färgsinne. – Frågan om färgsinnets
historiska utveckling har varit föremål för mycket
intresse. Med skäl betraktar man färgblindheten såsom
ett färgsinne af lägre och ofullkomligare art än
det normala färgsinnet och föreställer sig, att det
senare under naturens pågående utveckling småningom
framgått ur det förra. Hur riktig denna tanke än må
vara, är det likväl en fråga, om denna utveckling
försiggått under den historiska tiden. Denna fråga
har först kommit på tal med anledning af vissa
språkvetenskapliga iakttagelser öfver färgnamnens
förekomst och användning i den äldre literaturen. Den
tyske språkforskaren Geiger har visat, att i de
äldsta skrifter färgnamn högst sparsamt förekomma och
knappast i någon annan betydelse än för att uttrycka
olika grader af ljusstyrka (svart och hvitt). Först
senare framträda i literaturen uttryck för verkliga
färger, och då i en viss ordning i afseende på tiden,
ungefär motsvarande den ordning, i hvilken färgerna
följa på hvarandra i solspektrum (rödt, gult, grönt
och sist blått och violett). Samma lag har den
berömde engelske statsmannen W. E. Gladstone sökt
uppvisa särskildt med stöd af Homeros’ sånger. Den
tyske oftalmologen Hugo Magnus i Breslau har
uppställt den hypotesen att denna utveckling af
färgnamnen i literaturen stod i samband med och
var ett uttryck för en motsvarande utveckling af
färgsinnet samt angaf de ungefärliga perioder,
vid hvilka detta från blott ett ljussinne först
utvecklat sig till ett lägre färgsinne (motsvarande
hvad vi nu kalla färgblindhet), innan detsamma
nådde den utvecklingsgrad, som nu kännetecknar det
normala färgsinnet. Engelsmannen W. Pole, sjelf
färgblind, fann de af Gladstone uppvisade homeriska
färgbenämningarna fullständigt passa för hans eget
färgsinne och sökte deraf draga den slutsatsen
att dessa sångers författare och hans samtida voro
färgblinda i vår mening. Mot allt detta kan nu med fog
anmärkas, att färgnamnen lika litet i detta fall som
eljest få anses såsom ett tillförlitligt uttryck för
färgsinnets beskaffenhet. Icke häller får man antaga,
att färgsinnets utveckling står i något bestämdt
afhängighetsförhållande till ett folks stigande
kultur. Derom bör man bäst vinna upplysning genom
undersökning af
färgsinnet hos ännu lefvande, på en låg kulturgrad
stående folk. Sådana undersökningar, som flerestädes
blifvit utförda (bl. a. äfven under Vega-expeditionens
uppehåll bland tsjuktsjerna), hafva gifvit vid handen,
att färgblindheten bland sådana folk icke förekommer
i nämnvärdt större procent än bland civiliserade
nationer. Och likväl står dessa folks språkbruk i
afseende på färgnamnen ungefär på samma punkt som
de homeriska sångernas. Något giltigt skäl för
det antagandet att den här antydda utvecklingen
af färgsinnet infallit under den historiska tiden
qvarstår numera icke.
Färgblindhetens historia begynner d. 15 Januari
1777, då det bref från Joseph Huddart till Joseph
Priestley är dateradt, i hvilket den första kända
beskrifningen på en färgblind, skomakaren Harris
från Maryport i Cumberland, förekommer. En annan
engelsman, den berömde fysikern och kemisten John
Dalton, som sjelf var färgblind, skänkte år 1794
åt literaturen den första, på verklig vetenskaplig
undersökning stödda, noggrannare beskrifningen öfver
detta medfödda naturfel. Det är ock efter honom, som
färgblindheten blifvit kallad daltonism, en benämning,
som, i synnerhet i Frankrike, ännu användes. Under
19:de årh. gjorde kännedomen om färgblindheten endast
ringa framsteg ända till slutet af 1830-talet, då
fysikern Seebeck företog sig att bland lärjungarna
i de högre klasserna af en skola i Berlin direkt
söka efter färgblindhet. De fall, som han dervid
fann, jämte några andra tillfälligtvis anträffade,
försågo honom för hans undersökning med ett för
den tiden ovanligt stort material (ej mindre än 13
fall). Medelst detta kunde han uppvisa dels två
skilda arter af färgblindhet, dels olika grader
inom hvarje art. Insigten i dessa arters väsende
befordrades mycket genom engelsmannen Thomas Youngs
teori för färgsinnet, hvilken, ehuru redan framställd
vid 19:de årh:s början, likväl varit förbisedd och
glömd ända till början af 1850-talet, då den åter
kom till heders i Tyskland, genom Helmholtz, och i
England, genom Maxwell. Samtidigt dermed företog sig
George Wilson, professor i teknologi i Edinburgh,
att metodiskt undersöka färgsinnet hos ej mindre
än sammanlagdt 1,154 personer af olika klasser
och åldrar, det största antal, som dittills blifvit
undersökt, i ändamål att upptäcka färgblinde. Wilson
hade dermed det praktiska syftet att skaffa sig
en föreställning om det procentförhållande, i
hvilket färgblindheten förekommer bland folket
i England. Han var också den förste, som fäste
uppmärksamheten på färgblindhetens praktiska
betydelse, hvarjämte han förordade en kontroll af
detta fel hos jernvägspersonalen och sjöfolket samt
lyckades verkligen också införa en sådan vid en af
Englands jernvägar. Men dervid stannade det för den
gången. Detta berodde förnämligast på bristen af en
tjenlig metod för erforderliga undersökningar och af
bristen på tillräcklig fysiologisk bildning för att
skapa en sådan. Också hade Wilson under de närmast
följande tjugo åren endast två efterföljare, den ene
den franske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
