Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgblindhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögat förete sig himmelsvidt olika. Så förvexla de
violettblinde rödt, orange och gult med hvarandra,
hvilket måste betyda, att de subjektivt uppfatta
de motsvarande ljussorterna såsom en och samma
färg. Deremot skilja de denna färggrupp skarpt och
säkert från grönt och blått, hvilka de åter sins
emellan förväxla och följaktligen måste se såsom en
och samma färg. Violett ljus se de deremot icke alls
såsom färg. Det synes dem svart. En violettblind
skiljer således endast mellan två färger, och till
endera af dem hänför han hvarje färg i naturen. Ett
motsvarande förhållande eger ock rum med de rödblinde
och de grönblinde, fastän desse skarpt skilja sig från
de violettblinde deruti att de gruppera sina färger
och följaktligen begå sina förväxlingar på ett helt
annat sätt. Båda likna hvarandra och skilja sig från
de violettblinde deruti att de å ena sidan förvexla
rödt, orange, gult och grönt med hvarandra, men
skarpt skilja dessa färger från blått och violett,
hvilka de å andra sidan förvexla med hvarandra. De
hänföra således alla färger till endast två grupper –
med andra ord, de se endast två färger i naturen. Om
således den objektiva iakttagelsen kunnat visa,
att de färgblinde se endast två färger och således
till dem hänföra alla ljussorter, så följer deraf
icke omedelbart hvilka deras två färger äro. Om en
person förvexlar rödt, gult och grönt med hvarandra,
så vet man deraf endast, att han ser dem såsom en
och samma färg; men huru denna färg ser ut för hans
öga, derom vet man i första hand intet. Den kan
förete sig såsom den normalt seendes rödt, eller
såsom grönt, eller såsom gult, eller ock såsom någon
annan färg. Med ledning af teori och erfarenhet hade
man kommit till den slutliga föreställningen att den
rödblindes och den grönblindes två grundfärger skulle
vara gult och blått, samt den violettblindes rödt
och grönt. Riktigheten deraf i hufvudsak har också
bekräftats och bevisats genom de undersökningar, som
man anställt på ensidigt färgblinde, eller sådana, som
hafva ett normalt och ett färgblindt öga. Desse kunna
nämligen omedelbart jämföra det färgblinda ögats
färgförnimmelser med det normalas och utgöra således
den kombination, utan hvilken det skulle förblifva
för alltid omöjligt att få veta, huru de färgblinde
subjektivt uppfatta färgerna. Resultatet af de nämnda
undersökningarna är af stor betydelse för teorien. De
visa, att beskaffenheten af de färgblindes subjektiva
förnimmelse väl passar in med den heringska teorien,
men skenbart står i strid med den youngska. Fäster man
sig åter vid de färgblindes objektiva förhållande
till de olika ljussorterna, så visar sig en stor
öfverensstämmelse med den youngska teorien, men
deremot en lika stor motsägelse med den heringska. Om
de rödblinde såväl som de grönblinde förvexla rödt och
grönt med hvarandra, och båda se dessa färger såsom
nyanser af gult, så göra de likväl detta på helt olika
sätt. Af ett rödt och ett grönt föremål eller sken,
hvilka för ett normalt öga synas lika ljusa eller
ljusstarka, är alltid det röda för den
rödblindes öga, det gröna deremot för den grönblindes öga
det ljussvagaste (mörkare) af de två. Alla färger,
i hvilka rödt ingår, synas för den rödblindes
öga ljussvagare än normalt; alla, i hvilka grönt
ingår, synas på samma sätt abnormt ljussvaga för
den grönblindes öga. Rent rödt, d. v. s. ett rödt,
i hvilket ingen tillblandning, vare sig af gult
eller af blått, märkes, synes för den rödblindes
öga alldeles ofärgadt (svart eller grått). På
samma sätt synes rent grönt för den grönblindes
öga färglöst (grått eller svart). Detta allt tyder
derpå att, ehuru de rödblinde och de grönblinde
hafva i hufvudsak samma två subjektiva grundfärger
gemensamma, deras färgsinnes beskaffenhet dock
har sin grund i olika känslighet för de olika
ljussorterna, eller i okänslighet för rödt ljus
hos den rödblinde och för grönt hos den grönblinde,
hvilket står i god öfverensstämmelse med den youngska
teorien. Fäster man sig derför uteslutande vid den
subjektiva förnimmelsen af färgerna, så är Herings
artindelning tillräcklig. Vill man deremot tillika
fästa behörigt afseende på de färgblindes förhållande
till det objektiva ljuset, så måste man, följande
den youngska teorien, skilja mellan rödblindhet,
grönblindhet och violettblindhet. När färgblindheten
är starkt utpräglad eller, såsom man kallat den,
fullständig, låta de ock lätt skilja sig. Men
färgblindheten förekommer i en oändlig mängd olika
grader, af hvilka de, som innefattas under benämningen
ofullständig färgblindhet, ännu qvalitativt röja
färgblindhetens artkarakterer, under det att den
lägsta graden, benämnd svagt färgsinne, knappast kan
skiljas från det normala färgsinnet, så vida man ej
vid undersökningen använder små och ljussvaga färgade
ytor eller större sådana, sedda på längre afstånd, med
ett ord under en liten synvinkel.
Praktisk betydelse har färgblindheten
endast genom de färgblindes förhållande till de
objektiva ljussorterna. Om den rödblinde såväl
som den grönblinde ser både rödt och grönt
såsom gult eller såsom någon annan färg, är
praktiskt fullkomligt likgiltigt; men att han ser
dem båda lika och således förvexlar dem med
hvarandra kan vara af praktisk betydelse, om ock efter
omständigheterna i olika grad. När han t. ex. icke
kan skilja de röda smultronen från de gröna bladen,
eller de röda spelmarkerna från de gröna, kan
detta på sin höjd väcka omgifningens förundran eller
åtlöje. Detsamma är förhållandet, när han väljer
rödt tyg till ett klädesplagg, som anständigtvis
borde vara svart eller grått o. s. v. Men af större
betydelse är det, när en färgblind jernvägstjensteman
eller sjöman icke kan skilja mellan de röda och de
gröna signallyktornas sken. Då är det icke längre
fråga om en liten personlig olägenhet för den
färgblinde sjelf; det innebär ingenting mindre än
risk af lif och lemmar för otaliga andra menniskor,
för att icke tala om oberäknelig ekonomisk förlust
af varor, jernvägsmateriel och fartyg. Man skulle
kunna föreställa sig, att ingen färgblind gerna vill
åtaga sig en tjenst, hvartill urskiljande af sådana
signaler erfordras, hälst när så stort ansvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
