Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysik - Fysikalisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den största utvecklingen skedde inom den yngsta
grenen af fysiken, elektricitetsläran: Gray (1729)
och Dufay uppvisade åtskilnaden mellan ledare
och oledare, samt den senare (1733) mellan glas-
och hartselektricitet. Cuneus och Kleist upptäckte
samtidigt (1745), men oberoende af hvarandra, sättet
att binda eller kondensera elektricitet med tillhjelp
af den sedermera s. k. "Leidner- eller laddflaskan";
Franklin visade (1752), att blixten är endast en
elektrisk gnista, på grund hvaraf han konstruerade
åskledaren. Canton konstruerade (1753) det första
elektroskopet. Elektricitetsmaskinen förbättrades
under tiden mer och mer, och Ramsden (1766) gaf
honom den ännu allmänt begagnade formen. En annan
sorts elektricitetsmaskin skapade Wilcke (1762) i
elektroforen, hvilken snart betydligt förbättrades af
Volta, och Coulomb (1785) fann i torsionsvågen ett
medel att mäta de elektriska krafterna. Slutligen
öppnades ett nytt fält för forskningen genom
Galvanis upptäckt (1790) af den efter honom benämnda
galvanismen, en elektricitetsutveckling, om hvilkens
orsak en häftig strid uppstod mellan Galvani och
hans landsman Volta. Denna strid, som knappt ännu
kan sägas vara utkämpad, föranledde uppfinningen af
Voltas stapel (1800), medelst hvilken Nicholson och
Carlisle (s. å.) sönderdelade vattnet. Derefter
följde upptäckter och uppfinningar tätt på
hvarandra. Örsted observerade (1819) den galvaniska
strömmens inverkan på kompassnålen, Arago framställde
(1820) elektromagneten, Schweigger konstruerade
(1821) multiplikatorn, med hvars tillhjelp Seebeck
(1822) upptäckte termoelektriciteten, Ampère grundlade
(1826) elektrodynamiken, Faraday upptäckte (1831) en
ny metod att åstadkomma elektriska strömmar, nämligen
genom induktion, Becquerel och Daniel (1836), Grove
(1839) och Bunsen (1841) uppfunno konstanta staplar,
och Ruhmkorff konstruerade stora induktionsapparater
(1851). Under tiden började elektriciteten användas
för praktiska behof. Den första telegrafledningen
sträcktes 1833 af Gauss och Weber mellan fysiska
kabinettet och astronomiska observatoriet i Göttingen,
men verklig betydelse erhöll telegrafien först
genom Morse, hvilkens första telegrafledning anlades
1843. Elektricitet nyttjades vidare till galvanisering
(Jacobi och Spencer, 1838), till medicinskt bruk
(Duchenne, 1842), till registreringsapparater
(Secchi och Theorell, 1867), till telefonen
(Bell, 1877), till belysning (Jablochkoff, 1877,
och Edison m. fl.) samt såsom drifkraft (elektrisk
jernväg mellan kadettskolan vid Lichterfelde och
stationen af samma namn å linien Berlin–Potsdam,
öppnad för trafik 1881). Teorien för de elektriska
företeelserna har under 19:de årh. bearbetats af
bl. a. Reiss, W. Weber, F. Neumann och E. Edlund,
hvilken sistnämnde förklarar elektriciteten genom
en translatorisk rörelse i etern. Inom värmeläran
hafva såväl de experimentala som de teoretiska
undersökningarna fortsatts, de förra af Gay-Lussac
(1802), Dulong och Petit (1819), Hällström (1802),
Rudberg (1837) och
Regnault (1842), med afseende på kroppars utvidgning
och dermed sammanhängande frågor, samt af Melloni
(1831) rörande det strålande värmet, de senare
åter af Fourier (1822) och Poisson (1835). På en
alldeles ny riktning har Mayer inslagit, som 1842
upptäckte värmets mekaniska eqvivalent samt den
för alla fysikens grenar ytterligt vigtiga lagen om
energiens bestånd (se Energi, fys.), till hvilken
upptäckt dock förarbeten gjorts af Rumford (1798)
och Carnot (1824). Värmets mekaniska eqvivalent
bestämdes närmare af Joule (1844–49), Hirn (1858)
och Edlund (1865), och den genom Mayers upptäckt
grundlagda mekaniska värmeteorien bearbetas vidare
af Clausius m. fl. Optiken har under 1800-talet
undergått icke mindre utveckling och förändring än
värmeläran och elektricitetsläran: striden mellan
vibrations- och emissionsteorierna, som hvilat
alltsedan Huyghens’ tid, upptogs af Young (1802)
och afgjordes genom Fresnel (1815) till den förra
teoriens förmån. Under och till följd af denna
strid vidgades kunskaperna om interferensen,
dubbelbrytningen m. m. Malus upptäckte (1808)
nya polarisationssätt, Fraunhofer mätte (1821)
våglängderna för de mörka linierna i spektrum,
Fizeau (1849) och Foucault (1853) angåfvo nya sätt
att mäta ljusets hastighet, och Helmholtz omarbetade
den fysiologiska optiken. Med begagnande af ljusets
egenskap att kunna åstadkomma kemiska förändringar
grundade Niepce (1827) fotografien, som utvecklas
af Daguerre (1839), Talbot (1842) och företrädesvis
Legray (1850), som uppfunnit det hufvudsakliga
i de nu begagnade metoderna. Ännu en storartad
upptäckt inom optiken tillhör vårt århundrade,
nämligen upptäckten af spektralanalysen. Talbot
(1826) var upphofsmannen till denna vetenskap,
hvilken sedermera utvecklats och fullkomnats af
bl. a. Brewster, Herschel, Wheatstone, Stewart,
Ångström och Thalén samt Kirchhoff och Bunsen (se
Spektralanalys). Jordmagnetismen har bearbetats af
Hansteen (1819), Gauss (1833) och Lamont (1849),
akustiken af Savart, König och Helmholtz (1863),
mekaniken af Poinsot, Poisson, Gauss och Hamilton
m. fl., och Foucault (1851) har med sitt pendelförsök
lemnat ett direkt bevis för jordens rotation.
K. L.
Fysikalisk (jfr Fysik), hvad som angår fysiken,
fattad i dess nyare, inskränkta bemärkelse. Fysikalisk
beskaffenhet är motsatsen till kemisk, då deremot
fysisk i sig innesluter bäggedera. – Fysikalisk
undersökning, med., innefattar de metoder, som i
allmänhet först i 19:de årh. börjat användas för
undersökning af mennisko- eller djurkroppen, i friskt
eller sjukt tillstånd. Genom dessa metoder söker man,
oftast med användande af särskilda instrument, utröna
vissa fysikaliska tillstånd hos kroppens väfnader
och organ, och derigenom kan man draga de säkraste
slutsatser rörande organens helsotillstånd. Bland
de olika fysikaliska undersökningsmetoderna må
nämnas: auskultation, palpation, perkussion,
mensuration, laryngoskopi och oftalmoskopi.
F. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
