Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fumaria, Jordrök - Fumarol - Fumarsyra - Fumbina - Fumet - Funafeng - Funbo - Funchal - Funck, ätt - 1. Funck, Johan - 2. Funck, Tomas - 3. Funck, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fumaria Tourn., Jordrök, bot., ett växtslägte hörande
till nat. fam. Fumariaceae DC., kl. Diadelphia
L. Blomfodret är tvåbladigt, snart affallande;
blomkronan består af fyra korsvis ställda blad, af
hvilka de två yttre äro större än de två inre, som
sammanhänga i spetsen; det öfversta yttre kronbladet
har kort punglik sporre; ståndarna äro till antalet
sex och sammanvuxna medelst strängarna, tre och tre,
i två stammar; knapparna äro enrummiga; frukten är en
nästan klotrund, enfröig nöt. Hithörande arter äro
i allmänhet spensliga, grå- eller blågröna, greniga
växter, hvilka mest förekomma som ogräs å odlad
jord. F. officinalis L. är den i Sverige allmännaste
arten. Den var upptagen såsom drog ännu i svenska
farmakopéns sjette upplaga samt ansågs verka lösande
och urindrifvande, men är nu bortlagd såsom läkemedel.
O. T. S.
Fumarol, geol. Se Gasvulkan.
Fumarsyra, kem., en tvåbasisk kristalliserande,
organisk syra C2 H2 (COOH)2, som förekommer
i Fumaria, i islandslaf m. fl. växter och
uppstår vid upphettning af äpplesyra.
P. T. C.
Fumbina. Se Adamaua.
Fumet [fyme], Fr., doft från stekt kött och vin.
Funafeng. Se Fimafeng.
Funbo. Se Fundbo.
Funchal [fungsjal]. 1. Distrikt, omfattande
Madeira-ögruppen. 132,221 innev. (1878). –
2. Kommun (Concelho) i detta distrikt. 35,000
innev. (1878). – 3. Hufvudstad i distriktet och
kommunen F., vid en vik på ön Madeiras södra
sida. 20,600 innev. (1878). Staden, som höjer
sig amfiteatraliskt från hafvet, är omgifven af
landtställen och trädgårdar ända till 600 m. höjd
och erbjuder, sedd från hafvet, en öfverraskande
skön anblick. Säte för guvernör och biskop; katolsk
katedral, en anglikansk kyrka samt tre nunnekloster. I
det forna franciskanklostrets kyrka finnes det
s. k. dödskallekapellet, med nära 3,000 i väggarna
inmurade dödskallar. F. är ögruppens förnämsta
handelsplats och besökes årligen af omkr. 600
fartyg. För sitt härliga klimat (vexlande från +
10° till + 24° C.) är F. mycket besökt af lungsiktiga.
Funck, svensk adlig, från Tyskland härstammande ätt,
som inkom till Sverige under Gustaf II Adolfs tid
med Tomas F. (f. 1580, d. 1645), hvilken var köpman i
Stockholm. Hans son Johan (se F. 1) blef 1672 adlad,
och en af dennes söner, Gustaf (f. 1670, landshöfding
i Vestmanlands län 1720, död 1736), åt hvilken 1723
förlänades friherrlig värdighet, blef stamfader för
den ännu lefvande friherrliga ätten F. Den adliga
ättegrenen utgick 1789 på svärdssidan.
1. Funck, Johan, mineralog, Tomas F:s son, född
i Stockholm d. 17 Dec. 1630, studerade i Upsala
1645–52 och tillbragte sedan sju år på utländska
resor för att öka sina kunskaper i kemi och
bergsvetenskap. 1664 utnämndes han till bergmästare i
Upland och Gestrikland samt var derefter bergmästare
vid Salbergets silfververk och direktör vid Avesta
bruk. 1673
utnämndes han till assessor i Bergskollegium. Död vid
Avesta d. 12 Jan. 1679. F. blef 1672 adlad. Han var
genom arf en af de rikaste personer af borgerlig börd
på sin tid. Han egde bl. a. flere bruk och derjämte
stenhusegendomar i Stockholm vid den gata (mellan
Vesterlånggatan och Kornhamn), som ännu kallas
"Funckens gränd".
2. Funck, Tomas, militär och diplomat, den
föregåendes son, född d. 25 Febr. 1672, blef
kornett vid Lifregementet 1694 och avancerade under
Karl XII:s krig, så att han 1710 blef öfverste för
Södermanlands regemente. F. var med vid Klissov
(1702) och Pultava (1709), hvarifrån han följde
med konungen till Bender. Han utförde med sådan
framgång konungens uppdrag att i Konstantinopel
upplåna penningar, att han 1711 utnämndes till
envoyé derstädes. Det var en synnerligen svår post
att sköta på en tid, då ett mäktigt parti arbetade på
att beröfva Karl sultanens understöd samt konung Karl
alltjämt nödgades begagna sig af Portens kredit och på
samma gång, trots Portens önskningar och uppmaningar,
stannade qvar i landet. F. dog i Konstantinopel
d. 15 Nov. 1713.
3. Funck, Karl, friherre, riksråd, son af den
föregåendes broder, landshöfdingen friherre Gustaf
F., född d. 1 Dec, 1708, inträdde först på den
civila tjenstemannabanan såsom e. o. kanslist i
krigsexpeditionen 1728, men öfvergick 1730 till
den militära, vid Svea artilleri, der han 1761 blef
öfverste. F. var en af mössornas mest verksamme och
inflytelserike män och tog en betydande del i de
sista riksdagarnas partistrider under frihetstiden.
Att han älskade dem mera än vapenskiftena med rikets
fiender, visade han 1760, då han, som sedan 1757
varit generaladjutant hos öfverbefälhafvaren för
svenska hären i Pommern, mot uttryckligt förbud
reste hem från kriget och lemnade utan afseende
regeringens bestämda befallniag att återvända.
Under riksdagen 1760–62 satt han i sekreta utskottet.
När på riddarhuset en storm af klander utbröt öfver
den kommission, som i Dec. 1757 blifvit tillsatt för
att upptaga och afdöma de förrädiska stämplingar,
som möjligen kunde yppas, var det naturligt, att F.,
hvilken varit en af dem, som i mer eller mindre mån
varit föremål för denna kommissions misstankar, skulle
söka upprättelse; också genomdrefvo han och de
med honom likasinnade, att hennes handlingar skulle
öfverlemnas till justitiedeputationens granskning.
Kommissionens ordförande, riksrådet Palmstierna,
blef 1760 afskedad. För att genom allahanda lofliga
och olofliga medel inverka på valen till riksdagen
1765–66 hade mössorna tillsatt en styrelse, bland
hvars driftigaste medlemmar F. var. Han insattes
ock 1765 i sekreta utskottet, och efter hattrådets
afskedande blef han s. å riksråd. Han tillstyrkte
den af regeringen vidtagna åtgärden att genom
penningebelöningar framlocka angifvare, då det af
mössregeringens åtgärder framkallade allmänna
missnöjet gaf sig luft i både tal och skrift, han
angrep med stor ifver de ämbetsmän och ämbetsverk,
som icke blindt fogade sig efter regeringens åsigter.
Efter Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
