Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frälseman - Frälseränta - Frälseräntefordran - Frälseskatte - Frälsesmide - Främlingskollegier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frälsemännen, som i äldre tider, till skilnad från
odalmännen, jämväl kallades hofmän, särskiljas trenne
klasser: riddare, svenner af vapen l. väpnare och
allmännelige frälsemän. De sistnämnde kallades i
anseende till sin lägre grad inom ståndet äfven
mindre män och egde att "rida öfver riket" med
endast tre hästar, då deremot en "sven af vapen"
alltid kunde föra med sig sex och en riddare
ännu flere. Under 1500-talet infördes nya, högre
värdigheter inom frälsemannaståndet, nämligen grefve-
och friherrevärdigheterna. Då riddarhuset stiftades
(1626), fördelades frälsemännen på tre klasser, af
hvilka de två första, herre- och riddareklasserna,
till hvilka grefvar och friherrar jämte ättlingar
af riksråd hörde, utgjorde högadeln, den tredje,
svenneklassen, omfattade lågadeln.
Utom skattefrihet åtnjöt frälsemannen åtskilliga
andra förmåner. Han erhöll tidigt rätt att uppbära
konungens andel i böter för brott, som begåtts af
hans "landbor och undersåter"; han egde domsrätt
öfver egna tjenare (gårdsrätt) ända till Karl XI:s
tid och hade särskildt forum, en företrädesrätt,
som adeln ännu i någon mån åtnjuter (se Forum
privilegiatum); han hade länge uteslutande rätt att
innehafva frälsejord och var derjämte i besittning
af flere andra förmåner. Af dessa må särskildt
nämnas den omfattande företrädesrätten till rikets
förnämligare ämbeten. Af ålder hade riksrådsämbetena
varit förbehållna riddare och svenner, och ända till
1809 kunde ingen annan än en frälseman intaga en
plats vid konungens rådsbord. Äfven en mängd andra
högre ämbeten (vid midten af 1600-talet icke mindre
än 800) voro genom privilegierna tillförsäkrade
ridderskapet och adeln, till dess slutligen 1809
års regeringsform (§ 28) upphäfde denna frälsemännens
företrädesrätt. Jfr Adel, Frälse. K. H. B.
Frälseränta. Se Frälseskatte.
Frälseräntefordran. Se Byte 2.
Frälseskatte, jordnatur, som uppkommer derigenom
att egaren af ett frälsehemman säljer eganderätten
till jorden, men förbehåller sig eganderätten
till räntan. Denna ränta bär namn af frälseränta
och betraktas till sin natur såsom fast egendom
(k. förordn. d. 10 April 1810), hvadan äfven vid
försäljning eller annan öfverlåtelse deraf förfares
alldeles som med fast egendom, och bevillning
erlägges för den såsom sådan. Köpet bedömes helt och
hållet efter de emellan kontrahenterna slutna aftal
och afhandlingar, hvilka efter ordalydelsen skola
blifva beståndande (K. förordn. d. 21 Febr. 1789 §
5). Der afhandlingen ej innehåller något annat,
bestå ränteegarens rättigheter hufvudsakligen i 1)
rättighet att uppbära den betingade räntan och att
öfverlåta henne på hvad lagligt sätt som hälst; 2)
rättighet att inlösa hemmanet, när det säljes utom
börd, ehuru jordegarens skyldighet att hembjuda det
har upphört genom k. förordn. d. 16 Juni 1875; 3)
rättighet till bärande träd, deri inbegripna äfven
apel och oxel (Byggningabalken 13: 1, Skogs-Ordn. §
36); 4) förmånsrätt i jorden för räntan, der den ej
stått längre inne än tre år (Handelsbalken 17: 6,
jfrd med Jordabalken 17: 3 och 4). – På samma
sätt som ränteegaren har lösningsrätt till
jorden, så har äfven jordegaren lösningsrätt till
räntan, när den säljes utom börd (k. förordn.
d. 22 Dec. 1863), men ränteegarens skyldighet
att i detta fall hembjuda räntan har äfven upphört
(k. förordn. d. 16 Juni 1875). Se vidare Skattefrälse.
Th. R.
Frälsesmide. Sedan genom k. förordn. d. 2 Jan. 1696
det blifvit egare af jernverk å frälse grund
ålagdt att för dem betala lika stor hammarskatt,
som erlades för andra dylika verk, eller 1 proc. af
tillverkningsvärdet, blef, för att tillfredsställa
adeln, hvilken ansåg sig förfördelad genom detta
stadgande, enl. k. br. d. 2 Aug. 1731, medgifvet egare
af bruk, belägna å frälsegrund, att, utan föregående
undersökning om nödiga tillgångar af kol och
tackjern funnes, fritt från hammarskatt få smida 15
proc. utöfver det for verket privilegierade smidet. En
sådan förmån fick åtnjutas för alla hammare, som voro
belägna å frälsegrund och till någon del försörjdes
med kol från egna frälseskogar. Friheten var derjämte
reel, d. v. s. fick åtfölja sjelfva jorden, i hvems
hand den än kunde komma. Sedan genom k. kungörelserna
d. 27 April 1846 och d. 20 Sept. 1859 den gröfre
jerntillverkningen öfvergått till fullkomlig frihet
och genom k. kung. d. 14 Dec. 1860 hammarskatten
blifvit upphäfd, har rättigheten till frälsesmide
förlorat all praktisk betydelse. Th. R.
Främlingskollegier, vid medeltidens universitet,
särskildt det i Paris, benämning på de
herbergen, som underhöllos till understöd för
främmande studerande. De voro på en gång hem och
studielokaler. Lärare och lärjungar bodde tillsammans
och åtnjöto i regeln underhåll från fäderneslandet. I
öfrigt voro dessa kollegier inrättade ungefär
i likhet med de under namn af "colleges" bekanta
studentqvarteren vid de engelska högskolorna, hvilkas
organisation ännu är väsentligen densamma som under
medeltiden. (Jfr College och Collegium.) Såsom Europas
äldsta och ryktbaraste universitet (högskolorna
i Salerno, Montpellier och Bologna voro endast
fakulteter, de båda förstnämnda medicinska, den
sista juridisk) var Paris länge den ort, dit de
bildningssökande från alla land sammanströmmade,
och det är också der man har att söka de egentliga
främlingskollegierna. Vid de senare inrättade
tyska högskolorna (Prag 1348, Wien 1365, Erfurt 1392
m. fl.) funnos inga främlingskollegier i samma mening
som i Paris, hvilket var en naturlig följd deraf
att dessa universitet besöktes nästan uteslutande af
tyskar. – Det var hufvudsakligen under senare hälften
af 13:de och under 14:de årh. som Parisuniversitetet
utöfvade sin dragningskraft på främlingarna, och de
ifrågavarande kollegiernas blomstringstid infaller
derför under denna period. De voro till antalet
åtta (eller nio), deraf tre svenska och ett danskt,
nämligen: 1) Danska kollegiet (Collegium dacicum
l. danicum), det äldsta af alla, inrättades 1275 genom
testamente af kaniken mag. Johannes de Dacia. Det
råkade emellertid snart i förfall och räknade 1356
blott en enda alumn. I början af 1400-talet nämnes
det såsom tyska nationens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
