Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frimureri - Frimånader - Frimåndag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är äfven ett frimuraredrag, som gjort sig
kändt för den yttre verlden. Orden består af
många olika afdelningar, s. k. loger, hvilkas
inre enhet är det gemensamma syftet, då deremot
yttre samband logerna emellan endast delvis och
tillfälligtvis finnes. Betydelsen af sjelfva namnet
"frimurare" sammanhänger nära med ordens historia,
hvars yttre drag naturligtvis äfven äro allmänt
kända. Frimureriet leder sitt historiska ursprung
ur de byggnadsgillen (T. bauhütten), som under
medeltiden i Tyskland bildades vid hvarje större
byggnadsverks företagande. Alla de olika grader
af arbetare – från verkets mästare ned till den
simple handtlångaren –, hvilka t. ex. vid en
katolsk tempelbyggnad voro i verksamhet, hade i
dessa gillen sin enhet. Gillena hade egna lagar och
särskilda former, som noggrant iakttogos såväl vid
en ny arbetares intagande i gillet som vid den i
gillet förekommande undervisningen i murandets och
byggandets hemliga konst samt vid hvarje på grund af
gjorda framsteg vunnen befordran inom gillets olika
grader. Man finner i dessa gillen ej endast simpelt
arbetsfolk, utan äfven bildade konstnärer, särskildt
munkar, och till och med furstliga personer. Det var
inom dem, som den gotiska byggnadsstilen skapades
och utbildades. I början stodo dessa gillen helt
och hållet under munkars ledning, och endast ett
begränsadt antal "lekmannabröder" antogs; men redan på
1200-talet finner man byggnadsgillen under ledning af
lekmän. Liksom inom andra medeltidens institutioner
började äfven inom byggnadsgillena lifaktigheten att
aftaga mot 1400-talets slut, men gillena funno då en
gynnsammare jordmån i England, dit de från Tyskland
öfverflyttats, och der medlemmarne mera allmänt
erhöllo namn af "fria murare" (free masons). Der
lossades äfven något på den stränga yrkesmässighetens
band, i det äfven förnäma personer och vetenskapsmän
såsom "antagna murare" kommo med i gillena. Dock
hade dessa ännu i det hela nästan uteslutande
karakteren af byggnadsskrån och kommo såsom sådana
till stor blomstring efter den stora branden i
London 1666. Men sedan stadens ombyggnad blifvit
verkställd och Paulskyrkan fullbordad, minskades åter
logernas antal, så att år 1717 endast fyra sådana
funnos qvar i London. Då sammanträdde dessa under
ledning af en prest, J. Anderson, samt en rättslärd
och naturvetenskapsman, J. T. Desaguliers, till en
storloge, i hvilken man beslöt, att verkmureriet
och byggnadsväsendet skulle upphöra att vara
frimureriets ändamål, och att detta i stället
skulle sträfva att främja den andliga byggnaden,
d. v. s. mensklighetens höjande och enhet. Det är
derifrån man har att datera frimurareorden i dess
moderna form och mening. Anderson utarbetade 1721 en
konstitution för frimureriet på de nya principernas
grundval, och den sålunda nybildade orden, som
af de gamla gillena blott hade qvar en symbolisk
form, utbredde sig raskt öfver hela den civiliserade
verlden. Så stiftades logerna i Paris (1725), Bengalen
(1729), Boston (1733), Hamburg (1737), Berlin (1740)
o. s. v. Frimureriet var under det 18:de årh.
utsatt för tvänne inre fiender, hvilka det dock
efter hårda strider lyckats öfvervinna. Den ena
var den politiska partiandan, som med sina syften
sökte intränga på den fridlysta marken, den andra var
svärmeriet och mysticismen, som genom "rosencreutzer"
och alkemister sökte blanda sina galenskaper in i
frimureriet och derigenom vända det från dess mål. I
vårt århundrade har orden gjort sig alltmer och mer
fri från all sådan inblandning och kan derigenom
kraftigare verka för de humanitetens, upplysningens
och menniskokärlekens grundsatser, som i 1721 års
konstitution för densamma uppställdes. Men äfven
till följd af dessa grundsatser har frimureriet
varit utsatt för yttre förföljelse, beroende på
missförstånd eller misskännande, och särskildt hafva
påfvarne gång på gång funnit lämpligt att uttala
bannlysningsdomen öfver detsamma. Senast gjordes detta
af Pius IX, i allokutioneri af d. 25 Sept. 1865. –
Till Sverige kom frimureriet ganska snart efter dess
återupplifvande i England. I början, på 1730-talet,
framträdde det mera enskildt. Konung Fredrik I fann
sig 1738 föranlåten att vid dödsstraff förbjuda alla
frimurare-sammankomster; men redan s. å. återtog han
detta förbud, sedan han blifvit upplyst om ordens
syfte. År 1752 stiftades den första svenska logen
"S:t Jean auxiliaire" i Stockholm och tillökades
ytterligare åren 1758 och 1759. Konung Adolf Fredrik
öfvertog högsta ledningen af det svenska frimureriet,
och detta har sedan ständigt haft Sveriges konungar
till styresmän. Stockholmslogen, den förnämsta i
Sverige, fick 1783 egen bostad i Rosenhaneska huset
på Riddarholmen, hvarifrån den 1877 flyttade till
sitt nuvarande hus, det förr s. k. Adelsvärdska
huset, vid Blasieholmstorg. I Sverige, som ur
frimureriets synpunkt kallas Den IX:de provinsen,
finnas loger äfven i Göteborg (1754), Karlskrona
(1762), Kristianstad (1776), Jönköping (1800),
Karlstad (1806), Linköping (1807), Halmstad (1820),
Kalmar (1857), Norrköping (1858), Gefle (1861), Malmö
(1863), Örebro (1873), Visby (1874), Venersborg
(1875), Sköfde (1877) och Oskarshamn (1879). Vid 1880
års ingång räknade frimurareorden i Sverige 9,205
medlemmar. – Enär frimurarne anses på åtskilliga
tecken känna hvarandra äfven i den yttre verlden,
har ordet "frimureri" i dagligt tal fått bibetydelse
af hemligt förstånd mellan personer. C. v. F.
Frimånader, den tid, inom hvilken båtsmansvakanser
skola af rotarna återbesättas. Enligt k. br. d. 24
April 1684, d. 13 Juni 1732 och d. 24 Sept. 1744 voro
frimånaderna för indelningen, roteringen och städerna
i allmänhet trenne. Men då ständiga vakanser tillätos,
räknades två frimånader (k. br. d. 10 Dec. 1745),
utom för städerna, åt hvilka inga frimånader bestodos
(k. br. d. 9 Dec. 1748). Stockholm, som hade sitt
båtsmanstal effektivt, fick dock njuta frimånad
(k. br. d. 20 Aug. 1798). O. E. G. N.
Frimåndag. Den bland handtverksgesällerna fordom
gängse plägseden att ej arbeta på måndagen kallades
att hålla eller fira frimåndag. Detta bruk omtalas
redan i äldre skråordningar såsom ett missbruk,
och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
