Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fria församlingar - Fria konster - Friand - Friant, Louis de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ortodoxien. Försöken att undertrycka den inom de
protestantiska kyrkorna framträdande rationalismen
ledde till en närmare sammanslutning mellan hennes
anhängare, som under namnet Ljusvänner (Lichtfreunde)
kämpade mot det pietistiskt ortodoxa partiets
anspråk på uteslutande herravälde inom kyrkan, från
hvilken "Ljusvännerna" i början icke ämnade skilja
sig. De bildade (d. 29 Juni 1841) en förening,
"de protestantiske vännerna", som snart räknade
tusentals medlemmar. Inom denna förening herskade i
början den gamla rationalismen. Vid sidan af denna
rationalism vann äfven den ung-hegelska åsigt insteg,
enligt hvilken endast den i menskligheten lefvande
gudomsanden var den högsta auktoriteten. Denna
uppfattning försvarades 1844 af G. A. Wislicenus
i ett föredrag: "Ob schrift, ob geist?" ("Skrift
eller ande?"), som väckte ett oerhördt uppseende. Då
"Ljusvännernas" sammankomster öfvergingo till
verkliga folkmöten, förbjödos de (i Sachsen och
Preussen), och prester, som tillhörde föreningen,
afsattes eller nödgades taga afsked. Då utträdde
många ur statskyrkan, och "Fria evangeliska
församlingar" bildades, 1846 i Königsberg och
Halle, 1847 i Nordhausen, Marburg, Halberstadt
m. fl. orter. Alla dessa församlingar frisade sig
från de kyrkliga dogmerna om bl. a. treenigheten,
Kristi gudom och arfsynden samt antogo högst
enkla och allmänt hållna trosbekännelser, de
flesta i rationalistisk, några i panteistisk
anda. "Tron på Gud och på hans eviga rike, som af
Kristus infördes i verlden", proklamerades såsom
gemensam för alla församlingarna. Redan innan den
första af dessa fria protestantiska församlingar
uppstått, hade initiativet till fössamlingsbildning
tagits af "Tysk-katolikerna". Den sedan 1814 allt
mäktigare blifna katolska reaktionen ledde till ett
städse växande missnöje och slutligen till kyrklig
söndring, närmast med anledning af utställningen af en
föregifven, undergörande Kristi rock i Trier och den
unge presten Ronges energiska protest deremot (d. 1
Okt. 1844). Då han bannlystes och afsattes, skilde
sig i Breslau fem hundra katoliker under ledning af
Regenbrecht, från romerska kyrkan och bildade (d. 4
Febr. 1845) en "tysk-katolsk" församling, som valde
Ronge till sin prest. Redan d. 22 Aug. 1844 hade en
katolsk, bannlyst prest, Czerski, i Schneidemühl
(Posen) jämte en del af sin församlings medlemmar
utträdt ur romerska kyrkan. Breslauförsamlingen
anslöt sig till den rationalistiska riktningen,
hvilken ock blef den förherskande inom de
tysk-katolska församlingar, hvilka under loppet af
några veckor efter schismen i Breslau bildades i alla
större städer i Preussen och andra tyska land. Vid
1845 års slut funnos 298 dylika församlingar. Såsom
"tysk-katolicismens" allmänna innehåll framstår tron
på Gud såsom menniskornas fader, på Kristus såsom
deras frälsare från andligt mörker och synd samt på
den i menskligheten lefvande och verkande gudomsandens
regering på jorden. Kyrkoförfattningar byggdes på den
fullständigaste sjelfstyrelse. På församlingslifvet
lades stor vigt, och kyrkans uppgift ansågs icke
längre vara bevarandet af en utifrån gifven
uppenbarelse, utan förverkligandet i lifvets
alla förhållanden af broderskapstanken. Kyrkan
fick en social betydelse. De beröringspunkter
dessa församlingar sålunda egde med de begynnande
socialistiska sträfvandena bidrogo till att öka det
misstroende de tyska regeringarna på grund af deras
religiösa och politiska radikalism hyste mot dem. I
Österrike och Bajern förbjödos alla sammankomster
af tysk-katolikerna. I Preussen fingo de och de
"Fria evangeliska församlingarna" först genom
toleransediktet 1847 religionsfrihet. Revolutionen
1848 gaf såväl de tysk-katolska som de fria
protestantiska församlingarna full frihet. Men som den
frireligiösa rörelsens anhängare nästan utan undantag
slöto sig till det politiska rörelsepartiet, indrogos
sjelfva församlingarna i de förföljelser, för hvilka
detta parti under den tio-åriga reaktionsperioden
(efter 1849) var utsatt. Deras sammankomster ställdes
under polisuppsigt, eller förbjödos (såsom i Sachsen
och Hessen), och deras egendom gick till stor del
förlorad. De "tysk-katolska" och de "fria evangeliska"
församlingarna förenade sig 1859 till ett "Förbund
af frireligiösa församlingar" på grundvalen af "fri
sjelfbestämning i alla religiösa angelägenheter". Till
lära och kult hafva de allt mera skilt sig från hvad
som i den katolska såväl som den protestantiska
kyrkan betraktats såsom specifikt kristligt. Tron
på en personlig Gud och på själens odödlighet
fasthålles icke mera af en del af dem. Ett för dem
alla gemensamt äro humanitetssträfvandena. De utveckla
en stor verksamhet för främjandet af folkbildningen,
för de nödställdes understödjande och barnens
uppfostran. S. k. barnträdgårdar ("kindergärten")
hafva anlagts nästan öfverallt genom deras inflytande.
Fria konster (Lat. artes liberales, ingenuae l. bonae)
kallades af romarna de vetenskaper och färdigheter,
som anstodo en friboren man, i motsats till artes
illiberales, d. v. s. slafvarnas låga förrättningar. I
medeltidens skolor förstod man med fria konster Musik,
Aritmetik, Geometri och Astronomi ("quadrivium") samt
Grammatik, Dialektik och Rhetorik ("trivium"). Ett
par gamla minnesverser lyda:
Mus. canit, Ar. numerat, Geo. ponderat, Ast. colit astra;
Gram. loquitur, Dia. vera docet, Rhe. verba colorat.
En qvarlefva af den gamla betydelsen finnes ännu i
uttrycket artium liberalium magister (se d. o.). Nu
menar man med Fria konster detsamma som Sköna konster,
särskildt Byggnads-, Bildhuggare- och Målarekonst. –
Om de fria konsternas akademi i Stockholm se Akademien
för de fria konsterna.
Friand [friang], Fr., begifven på läckerheter,
utrustad med smak för läckerheter.
Friant [friang], Louis de, grefve, fransk general,
f. 1758, d. 1829, blef soldat 1781 och brigadgeneral
1794 samt utnämndes kort derefter till guvernör
öfver Luxembourg. Han deltog uti italienska fälttåget
(1796–97) samt i expeditionen till Egypten (1798),
under hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
