Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Fredrik (Friedrich) Vilhelm I (konung i Preussen) - 6. Fredrik (Friedrich) II (konung af Preussen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Guds lag. Undersåtarnas lif och egendom voro aldrig
säkra för konungens godtycke, och han misshandlade
stundom med egen hand till och med qvinnor (om hans
våldsamma behandling af tronföljaren se Fredrik
II). Hans nöjen stodo i full öfverensstämmelse
med hans karakter. För estetiska njutningar hade
han intet sinne, och vetenskapens värde förstod
han ej. Deremot älskade han jagt och exercis samt
förströelserna uti "tobakskollegiet", hvilket bestod
af en skara förtrogne, som under konungens presidium
samlades i ett enkelt rum och der, vid ölkannan och
tobakspipan, samtalade om allt, om statsangelägenheter
och om skandaler. Trots sin vurm för soldater (i
synnerhet jättestora, för hvilkas värfning den eljest
sparsamme konungen icke skydde några utgifter) var
F. V. fredlig till sin natur. Han deltog endast
i ett krig, det stora nordiska, mot svenskarna
(från 1715), och vann (genom freden i Stockholm
1720) en del af Vor-Pommern samt öarna Usedom och
Wollin. Mot kejsaren uppträdde han i början mycket
sjelfständigt och slöt sig till den emot Österrike
och Spanien bildade hannoverska alliansen (1725),
men ingick med honom slutligen (d. 23 Dec. 1728) ett
"evigt förbund". – F. V. afled d. 31 Maj 1740. Han var
förmäld med Sofia Dorotea af Hannover, med hvilken
han hade fyra söner och flere döttrar, af hvilka
Lovisa Ulrika blef förmäld med Adolf Fredrik, konung
af Sverige. J. Fr. N.
6. F. II, den föregåendes och Sofia Doroteas af
Hannover son, konung af Preussen, föddes i Berlin
d. 24 Jan. 1712. Vid F:s uppfostran afsåg fadern icke
att utveckla sonens rika anlag, utan att forma honom
efter sin egen, helt och hållet praktiskt anlagda
natur. I prinsens böjelse för finare bildning och
förkärlek för fransk literatur såg han endast
qvinlig svaghet; den brutalitet, med hvilken han,
t. o. m. genom kroppslig aga, försökte ingripa i
gången af F:s utveckling, dref denne 1730 till ett
flyktförsök, hvarefter konungen lät en krigsrätt döma
honom såsom desertör till döden och tycktes besluten
att låta domen gå i verkställighet. F. straffades
med två års fängelse i Küstrin, hvarunder han,
såsom råd i dervarande regering, lade grunden till
sin kännedom om rikets inre förvaltning. Sedan han
mot sin vilja blifvit förmäld med Elisabet Kristina af
Braunschweig, vistades han 1732–40 såsom regementschef
i Ruppin eller på slottet Rheinsberg. Han tycktes
helt och hållet egna sig åt konst och vetenskap
(han brefvexlade med Europas ypperste snillen,
bl. a. Voltaire), men följde med spanande
uppmärksamhet verldshändelserna och förtärdes
af qvalfull otålighet öfver faderns misslyckade
politik och de främmande makternas ringaktning för
Preussen. Han uppsteg på tronen d. 31 Maj 1740 i
full afsigt att genast öfvergå till en energisk
handlingspolitik. Tillfälle dertill erbjöd sig,
när huset Habsburg med kejsar Karl VI utslocknade
på manslinien (d. 20 Okt. 1740). De vilkor, under
hvilka Preussen i Berlinfördraget 1728 erkänt kejsar
Karls "pragmatiska sanktion", hade icke uppfyllts af
Wien-hofvet, som 1739 med Frankrike afslutit en mot
detta fördrag stridande
konvention. Hänvisande på detta sakförhållande och
åberopande sig på sin slägts gamla anspråk på vissa
delar af Schlesien, ryckte F. d. 16 Dec. 1740 in i
detta land, hvaraf största delen efter hans segrar
vid Mollwitz (d. 10 April 1741) och Chotusitz (d. 17
Maj 1742) genom freden i Breslau (d. 12 Juni 1742)
föll Preussen till. De österrikiska vapnens oväntade
framgångar mot den 1742 på kejsaretronen upphöjde
kurfursten af Bajern, kejsar Karl VII, och fransmännen
förmådde honom att i Aug. 1744 kasta sig in i kriget
för att trygga Schlesiens besittning genom att
ytterligare försvaga huset Österrike. Otillräckligt
understödd, till följd af fransmännens och bajrarnas
slappa krigföring, tvangs han i slutet af 1744 att
med stor förlust utrymma Böhmen. När kejsar Karl
VII afled (d. 20 Jan. 1745), återgaf Maria Teresia
hans efterträdare det af hennes trupper eröfrade
Bajern, emedan hon hoppades att kunna vinna tillbaka
Schlesien. Men genom segern vid Hohenfriedberg i
Schlesien (d. 4 Juni 1745) kastade F. österrikarna och
de med dem förbundne sachsarna tillbaka på defensiven,
och sedan Wien-hofvet afböjt ett återställande
af freden i Breslau, slog han å nyo österrikare och
sachsare, vid Sorr (d. 30 Sept. 1745). När han i Nov.,
genom de svenska diplomaterna Wulfvenstierna och
Rudenschöld, erhållit kännedom om ett tillämnadt
vinterfälttåg mot Berlin, inföll han i Sachsen,
oaktadt Ryssland hotade att hjelpa detta land, och
vann genom Leopolds af Dessau seger vid Kesselsdorf
(d. 15 Dec. 1745) hufvudstaden Dresden, der han
(d. 25 Dec.), utan att stegra sina fordringar, helt
enkelt förnyade Breslaufreden och erkände Maria
Teresias gemål för kejsare (Frans I), men pålade
Sachsen en krigskontribution af 1 mill. thaler. Den
i anmarsch stadda ryska hären gjorde halt, men
förhållandet mellan Ryssland och Preussen blef sedan
dess ytterst spändt. De följande tio fredsåren
voro rika på fruktbringande åtgärder för landets
andliga och materiella förkofran (t. ex. kansleren
Coccejis ryktbara reform af lagskipningsväsendet)
och utmärktes genom, konungens omfattande literära
verksamhet, både på vers och prosa. Alla hans arbeten,
t. o. m. hans historiska skrifter, äro författade
på franska och sakna, delvis, icke ett originelt
värde. Voltaires vistelse (1750–53) vid preussiska
hofvet utöfvade stort inflytande på F:s formella
bildning. – Efter freden i Dresden bemödade sig
F. att, i motsats till de första årens offensiva
politik, afhålla sig från all inblandning i de
europeiska förvecklingarna. Af fruktan att en närmare
förbindelse med någon af stormakterna skulle draga
honom in i nya äfventyrligheter sökte han stärka sin
ställning genom allianser med stater af andra rangen
(defensivallians med Sverige d. 18/29 Maj 1747), men
i början af 1749 slöt han sig närmare till Frankrike,
öfvertygad om, att Ryssland med sin inblandning i
Sveriges inre angelägenheter åsyftade att upptända
ett allmänt krig. För att betaga Ryssland hvarje
förevändning för en sådan inblandning afrådde han
sin syster Lovisa Ulrika från hennes planer på en
författningsförändring, planer, som han i början af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
